Dan Clowes (i Sverige mest känd för Ghost World) nya album Wilson är uppbyggt av en serie ensidorsserier med den misantropiska titelpersonen i centrum. Han promenerar med hunden, frågar folk om deras jobb och beklagar sej över världens tillstånd i stort.
Som en söndagsseriestripp så kommer (nästan) varje sida med en poäng - ett skämt eller en twist. Efter ett tag så börjar sidorna forma en övergripande handling. Wilson får reda på att hans far är döende vilket får honom att börja söka upp sin före detta fru. Det visar sej att de har en dotter tillsammans.
Varje sida är tecknad i sin egen stil. Pendlande mellan rena skämtkarikatyrerna och realistiska teckningar. Detta understryker draget av albumet som en samling av en fiktiv (anti)söndagsserie med Wilson i huvudrollen. Clowes har blandat olika teckningsstilar förut. Framförallt i Ice Haven (eller Eightball 22. Han gör det skickligt här liksom där.
Åtminstone rent hantverksmässigt. För de blandade stilarna utnyttjades bättre i Ice Haven. Här blir det lite övertydligt.
Formen blir väldigt påträngande därför att själva historien aldrig lyckas ta fart. Wilson har inget som får honom att stå ut från de många misantroperna i fiktionens värld. På baksidan av albumet finns en kort stripp där Wilson klagar på att det finns så många böcker men inte en enda av dem handlar om han själv.
Här har Wilson fått sin bok tycks denna baksida säja. Men även om Wilson (i olika stilar) finns med och för ordet på varenda sida så gör han inget större intryck. När man kommit till slutet av historien så känns det fortfarande inte som om det finns någon bok som handlar om denne Wilson.
Albumet är inte direkt dåligt. Clowes teckningar är ofta strålande. Ibland fungerar uppbyggnaden som också är rätt intressant. Om berättelsen hade varit bara lite bättre så hade slutsidan, oförändrad, varit lysande.
Nu är den inte det. Och Wilson blir mest ett intressant misslyckande.
Inlägg
2 kommentarer:
Hmm, den får jag nog ta och kolla upp, trots dina reservationer. Eightball var en av de fem amerikanska serietidningar jag följde när det begav sig (tillsammans med Love&Rockets, Naughty bits, Peepshow och Hate), och jag har faktiskt saknat honom när jag tänker efter. Clowes serier i Eightball hade en sån bredd; från drömlika Velvet Glove till elakt roliga Pussey, från finstämd vardagsrealism till lysande betraktelser som hur-skulle-det-bli-om-Velvet-Glove-blev-film.
Det är främst i jämförelse med hans tidigare som albumet framstår som en besvikelse.
Hans två senaste serier, "Ice Haven" och "The Death-Ray", bägge från Eightball, var väldigt bra.
Men albumet är inte utan förtjänster. Också en svagare Clowes är bättre än mycket annat.
De flesta av de jag sett som skrivit om "Wilson" har varit mer positiva än jag.
Skicka en kommentar