Smaragdstaden i Oz

Den första Oz-boken som jag läste var den som L. Frank Baum först hade menat som den sista i serien: Smaragdstaden i Oz

I veckan läste jag om romanen för första gången (från pärm till pärm i alla fall) på många år. Tidigt i läsningen inser jag att det är omöjligt för mej att förhålla mej det minsta objektivt till boken.

Jag fick den julen 1981. Den måste då ha varit den dittills längsta bok jag läst själv. Det är samma med åren slitna exemplar jag läser nu. Mitt sjuåriga jag har markerat med kulspetspennan streck där det blivit pausd i läsningen. På en sida i den tidiga delen av boken har jag markerat paus en mening efter den förra pausen. Efter hand förvandlas strecken till små monsterhuvuden. Möjligen inspirerade av de ondsinta varelser som hotar landet Oz i boken.

Baum lät för denna sitt adjö till Oz flera av de gamla karaktärerna komma tillbaka. Här finns figurer från alla de tidigare fem böckerna. Också skurken, nomekungen, är tagen från en tidigare roman. John R. Neill fångar denna tomteliknande varelse väl i illustrationerna. Och nomerna är mitt starkaste minne från läsningen.

Kanske för att Neill var så bra på att rita groteska varelser så har Baum med en del rätt så skrämmande monster (även om de flesta också har något komiskt över sej). Så han höll inte heller själv helt fast vid att barnaberättelser inte skulle vara kusliga.

I den andra delen av boken så tar Dorothy med sin farbror och faster, som än en gång utfattiga hon äntligen bjudit in till överflödslandet Oz, på en rundresa genom landet. Vi möter det fega lejonet (som Baum klokt nog fortfarande lät vara lika feg eller lika lite feg som i första boken) och hönan Billina - dessa två var mina favoriter.
Och Ticktack, den mekaniske mannen som senare genom en tidigare bok skulle komma att bli en favorit. Och vi besöker byar med människor som är pussel och en by med levande bestick, negativt inställda till människor. Det senare kapitlet brukar säjas vara det främsta exemplet på Baums förkärlek för ordvitsar. Något som väl lite gått bort i den annars utmärkta översättningen av Sam J. Lundwall.

De onda groteska varelserna blir då det är en Oz-bok trots allt lätt övervunna, på ett sätt som man kanske kan ha invändningar mot som vuxen läsare - både moralioskt och intrigmässigt.
Men det tänker jag inte ha. Jag läste de sista kapitlen med stigande spänning som sjuåring och som jag minns det älskade jag slutet och fortfarande idag roas jag av hur den ibland lite världsfrånvända landets härskare, flickan Ozma, över huvud taget inte kommit sej för att oroas över att en hop oändligt mäktiga varelser som är som tagna från en Clive Barker-film snart ska till att invadera landet.

Slutet är tydligt menat som ett slut på hela bokserien (det amerikanska originalet lär ha ett avskedsbrev till läsarna från Dorothy, det är inte med här).
Baum hade något börjat tröttna på böckerna.
De två romanerna som föregår denna är av två helt olika karaktär och bägge utan egentlig övergripande handling - hjältarna försöker ta sej från A till B, vilket de lyckas med (vilket förvisso är handlingen i alla Oz-böcker jag läst utom möjligen just denna där det snarare är skurkarna som ska ta sej från A till B). Men trycket från publik och förläggare gjorde att han ändå sen fortsatte med serien. (Baum verkar ändå ha fått en viss energi av denna final. För nästa bok i serien är en av de bättre.)

Så att vara den sista Oz-romanen är alltså något Smaragdstaden i Oz kan säjas ha misslyckats med. Men som en första Oz-bok och en av de första romaner (kanske den första) jag läst så var den helt och hållet framgångsrik.