fredag 17 september 2010
Grinderman 2
Grinderman är en grupp bestående av Nick Cave och ytterligare tre medlemmar ur Nick Cave & The Bad Seeds. Ofta beskrivet som ett hobbyprojekt. Bandet har nu gett ut sitt andra album.
Förra albumet hade en rätt bra singel. Men skivan hade förutom de två sångerna på den rätt svaga spår. Grinderman 2 är mycket bättre.
Där debuten i stort sett hade två (högst tre) olika slags sånger så låter varje spår på denna på sitt eget sätt utan att skivan låter splittrad. Flera spår byter karaktär under sångens gång (kanske föreställer omslaget snarare en varulv än en varg).
Soundet är mer gitarrbaserat än hos Bad Seeds och är brötigt och suggestivt. En och annan svag låt (som "What I know") räddas av kompet som ibland kan låta riktigt nyskapande. Med ylande körer och inslag som påminner en om att Nick Cave lär ha döpt en av sina söner efter Jethro Tull.
De flesta spåren behöver nu inte räddas utan är rätt fantastiska. Från den tunga singeln "Heathen Child" till pop-hitten "Palaces of Montezuma". Den trallvänliga "When my baby comes" (där stegrande stråkar kontrasterar mot ett desperat upprepande av "just how long you gonna be my baby" - detta är ett av de spåren som förändrar sej) och den malande industribluesen "Worm Tamer".
Texterna kan fortfarande påminna mer om den Cave som skrev Bunny Munros död
än han som skrev And the ass saw the angel. Men mer om de bättre delarna av boken. Texterna utgår ofta från vanliga rocktextmetaforer men vrider på och driver med dessa.
Att jämföra med Nick Cave & The Bad Seeds är svårt att undvika. Det finns ekon av olika Cave-perioder här och där. Öppningsspåret ekar av flera Bad Seeds-låtar. Men Bad Seeds-låtar som inte påminner om varandra. Mer än förra skivan så är Grinderman här ett band i egen rätt. Albumet kan dock stå bredvid Bad Seeds-arna utan att behöva skämmas.
(Förutom i DN så verkar de flesta recensenter ogilla skivan. Expressen
och Skånskan verkar ha velat ha samma sorts skiva som förra. Andra har talat om oljud och svaga låtar. Dessa har fel (utom kanske om oljudet, men det är ett vackert oljud). Det är en mycket bra skiva.)
Etiketter:
grinderman,
nick cave
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar