Farliga förbindelser

För ett tag sedan så såg jag den sydkoreanska Hemligt begär av Lee Je-yong. Det är en av åtminstone fem filmatiseringar av Choderlos de Laclos 1700-talsroman Farliga förbindelser. Förutom filmversionerna finns det också fleras pjäsversioner, Stephen Frears film (den med Glenn Close och Keanu Reeves) bygger på en av pjäserna. Den pjäsen har också satts upp på svenska scener. Kändast av pjäserna är annars Heiner Müllers Kvartett.
Det finns även en barnpjäs som bygger på boken - vilket jag tycker är lite konstigt.
Då boken handlar om två libertiner, änkan markisinnan Merteuil och vicomten Valmont, som tar sej för att för sitt nöjes skull förföra en presidentfru och en femtonårig ung dam.

Till skillnad från tidigare filmversioner som jag sett så tyckte jag den koreanska var hyfsat bra. Och den fick mej att gå tillbaka till boken och läsa om den. Samt att se Milos Formans Valmont, en annan av filmversionerna som jag somnade en kvart in i när jag först försökte se den i tonåren.

Romanen är en brevroman. En genre som var populär på den tiden men som numera i stort är död (även om spår av den finns kvar i försvagad form i populärlitteraturen, framförallt i skräckgenren.) Det är en skickligt uppbyggd bok som utnyttjar genrens form till fullo. Brevväxlingarna både utgör romanen och är motorn som för handlingen framåt.

Konventioner som nog hade vart tröttsamma om fler brevromaner överlevt får något nytt och friskt över sej. De många handlingsplanen går smidigt in i varandra.

Formans film visade sej vara rätt bra. Men det fanns anledning till att jag somnade första gången. Av filmversionerna tar Forman bort flest sidohandlingar. Och har i stort sett bara kvar de två huvudspåren. Ändå är filmen över två timmar lång. Den är lite långsam.

Vad Forman lyckas med bättre än någon av de andra filmskaparna som försökt sej på boken är slutet. I romanen får syndarna sitt straff. En nödvändig eftergift till moralen - som presenteras som en eftertanke.
Och där slutet för den ena av de två intrigmakarna är så groteskt att effekten blir liknande den i den lätt satiriska förskrift där utgivaren försäkrar att romanen inte kan utspela sej under "vårt sekel" då detta "lyckats göra alla män redbara och alla kvinnor anspråkslösa och hovsamma" (övers. Arvid Enckell).

Denna sista akt spelas i de flesta av filmerna upp på stort melodramatiskt allvar. Så väl i den koreanska versionen som i den som utspelar sej på high school.

Forman frångår något romanen och tecknar slutet med en lättare hand, med en blinkning, som mer ligger i linje med den flyfotade ton som Laclos har än de andra, slutet mer trogna, filmatiseringarna.
Så får också otroheten det sista ordet (den sista blinkningen) hos Forman.

(bilden är av Georges Barbier och är från en illustrerad utgåva av romanen utgiven på 1920-talet.)
(Först publicerad den 6:e september 2010.)