Fixaren. En historia från Sarajevo av Joe Sacco

Läsaren och Joe Sacco möter Neven, titelfiguren i Fixaren, i en hotellobby i Sarajevo 1995. Det vill säja vi får se Neven innan han möter Sacco. Se honom sitta tyst och vänta på nästa byte. Bläddrande i visitkort från utrikesjournalister.

En fixare är en som ordnar saker åt journalister. Tar de till platser och personer. Hotellrum och prostituerade.
I Sarajevo 1995 har antalet journalister minskat. "Sarajevo gör inte längre det Sarajevo gjorde bäst." Neven blir den amerikanske serietidningsjournalisten Joe Saccos fixare. Och Sacco lyssnar på hans berättelser från kriget.

Joe Sacco är den ledande inom genren journalistik i serieform. Fixaren - en historia från Sarajevo från 2003 har nu kommit på svenska. Utgiven på Epix. Den är översatt av Andrea Ängkvist Resch och textat samt formgiven av Rasmus Gran.
Översättningen fungerar så vitt jag kan bedöma väl och albumet är läsvänligt formgivet. Epix har tidigare givit ut ett par sacco-album. Bland annat den omtalade första Palestina.

Seriejournalistik har i regel mycket gemensamt med new journalism, där journalisten själv är en person i berättelsen. Joe Sacco spelar själv en roll i sina album. Här handlar berättelsen om Joe Saccos fascination för, närmast förälskelse i Neven.

Författarens/journalistens roll i berättelsen är här lite mer intressant än vad tycker jag egentligen om detta-utgångspunkten i Palestine och Saccos dramaturgi har förbättrats.

Sacco förenar fakta om de framväxande bosniska paramilitära styrkorna med Nevins machoberättelse. "Det var precis som i Doc Hollywood-filmerna." Först på sidan 62 ifrågasätts trovärdigheten i Nevens berättelser. Det kommer inte som en oväntad vändning (en mindre sådan, när det gäller synen på Nevin kommer mot slutet av boken).
Även om Sacco varit en villig lyssnare så har läsaren fått skäl att se Nevens berättelse just som en berättelse. Ett sätt detta görs är att de tre krigsherrarna som presenteras genom Nevins ögon ritas som om de ser ut att likna varandra. Samma sorts hårda drag. Serietecknandet har här en fördel framför prosan.
Och Saccos teckningar är dynamiska och liksom mer luftiga än i hans tidigare verk. Han är bra på att visa ansikten. Hur de ändras. Som omslagets och börjans väntande Nevin bredvid den bullrande skrytande senare.

Fixaren blir en berättelse om att berätta och att lyssna på en berättelse. Sacco skildrar också den allt värre situationen i Sarajevo på ett begripligt sätt. Men det handlar även om en romantik som finns i att rapportera från ett ställe som Sarajevo.

Och om hur en slags färgstark figur av en sort som ofta finns med som en krydda i journalistiska texter kanske även är en person.

(Först publicerad den 9e februari 2009. Det kan låta i inlägget som om jag inte gillade Palestine. Det gör jag. Den är minst lika bra som Fixaren. Men Saccos egna roll är mer intressant i det senare albumet.)