En expedition kommer från jorden till planeten. Besättningen har mardrömmar, minns halvt bortglömda berättelser från sin barndom. Det visar sej att de på rymdskeppet har de sista av de förbjudna fantastiska böckerna. De bränner upp böckerna och långt i fjärran går en grönskimrande stad itu, störtar samman. Och för ett kort ögonblick minns besättningen Smaragdstaden i landet Oz.
Mars, bokbrännandet, Shakespeare-allusionerna. Det är kanske den typiska Bradbury-novellen. Det nostalgiska finns där men det är också tvetydigt - han som beordrar att bränna böckerna är berättelsens hjälte.
Den första Bradbury jag läste var Invasion på Mars (1950) (jag hade läst ett par av novellerna innan i Kamratposten). Som också var Bradburys genombrottsbok.
Han hade innan dess skrivit noveller åt science fiction-magasin, romanen består av noveller sammanbundna med kortare för boken nyskrivna stycken. Han lär ha träffat Cristopher Isherwood i ett antikvariat och gett honom ett exemplar av boken. Isherwood skrev sen en recension. Och Bradbury lyftes upp ur populärlitteraturfacket.
Han hade innan dess skrivit noveller åt science fiction-magasin, romanen består av noveller sammanbundna med kortare för boken nyskrivna stycken. Han lär ha träffat Cristopher Isherwood i ett antikvariat och gett honom ett exemplar av boken. Isherwood skrev sen en recension. Och Bradbury lyftes upp ur populärlitteraturfacket.
Inte minst blev han hyllad här i Sverige. Där hans böcker skrevs upp av bland andra Artur Lundkvist himself. På senare tid verkar han dock ha sparkats tillbaka till sf-sektionen av biblioteken.
Invasion på Mars är fortfarande en stark bok - lyrisk och vemodig och rätt så förbannad.
Andra bra Bradbury är Fahrenheit 451 och en annan bok sammansatt av noveller med ny ramhandling - Den illustrerade mannen (i vilken "The Exiles" finns).
Och framförallt hans noveller - "Pojkar! Odla jättesvampar i era källare", "All Summer in a Day", "Savannen", "H. Matisses påpassliga pokermark" (denna hör man sällan nämnas men är nog min absoluta favorit) och många andra (jämnaste novellsamlingen är Oktoberlandet sen brukar det finnas ett par riktigt bra i varje).
Bradbury är en väldigt amerikansk författare. Och den amerikanska småstaden möter man hos Bradbury även på andra planeter (den är dock, som i "Den tredje expeditionen" i Invasion på Mars, inte alltid det den ger sej ut för att vara).
Det händer att Bradbury avfärdas som sentimental. Men även om han skrivit noveller och romaner som inte klarat balansen och blivit banala så lyckas Bradbury snarare fånga en äkta längtan efter svunna dagar och svunna under.
Och denna längan har ofta en tvetydighet - det är inte en slump att det är i skräcklitteraturen Bradbury haft störst inflytande (Stephen King är till exempel svår att tänka sej utan Bradbury. Hans främsta roman It är på flera sätt ett svar på Bradburys Something Wicked This Way Comes (Oktoberfolket).
Och om någon gång skönlitteraturen blir förbjuden så kommer jag ändå alltid att minnas hans Mars och att vara tio år gammal och läsa honom en regnig sommardag.
Tidigare om Bradbury:
Dagbok med Fahrenheit 451
Om Francois Truffauts anteckningar från inspelningen av filmen byggd på Bradburys roman.
Kort inlägg om genombrottsboken.
Om antologin Timeless stories for today and tomorrow, sammanställd av Bradbury.
Om fem filmer som bygger på Bradbury-berättelser.
John Sladeks parodier
"Bäst i avdelningen är en parodi på Ray Bradbury. I den så har efter att telefonerna har blivit populära postkontoren stängts och frimärken förbjudits."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar