"Mina herrar, om ingen av er vill uppträda med något, så skall jag själv föredra en liten sak, och då vill jag härma en flicka, som jag såg en gång på en av dom små fyrapennykrogarna i Soho. Det var hon som diskade, och alla skrattade åt henne.[...]Ni får skratta ni med, om ni vill, så blir det precis som det var,"
övers. Ebbe Linde
Bertolt Brecht (eller Bert Brecht som han familjärt kallas på omslaget till utgåvan av Tolvskillingsoperan på Tidens tyska klassiker) lånade ofta från andra verk till sina pjäser. Brecht klagade över att det på scenen inte gick att med citationstext ange lån.
Så bygger exempelvis Brechts genombrottspjäs Tolvskillingsoperan på John Gays 1700-talsstycke Tiggarens opera. Brechts pjäs ligger rätt nära Gays. Jag blev förvånad över hur nära när jag läste Gay. Men på ett plan skiljer sej pjäserna åt: Sångerna.
Kurt Weill skrev den kabarétliknande musiken till sångerna i pjäsen. Som kontrasterar mot texten på ett helt annat sätt än sångerna i Tiggarens opera.
Och som gör att denna pjäs om borgaren som skurk känns helt som Brechts historia även om den bygger på en äldre förlaga.
(Medan jag skrev detta inlägg lyssnade jag på flera versioner av "Sjörövar-Jennys visa" som Polly introducerar i citatet överst: Lotte Lenya, Ulla Sjöblom, Nina Simone.)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar