" Efter middagen satte jag mig vid oljelampan och öppnade boken igen. I lampans matta sken såg bokstäverna skräckinjagande ut.
– Nu har du läst tillräckligt, sade min mor, gå och lägg dig.
– Gå och lägg er själva, jag tänker läsa litet till.
– Nej, sade min mor, vi har ont om olja.
Jag kunde inte somna. Boken fanns där alldeles intill mig. Tyst. På divanen. Ett litet, sällsamt föremål... Mellan två pärmar var ljud, dörrar, skrik, hästar, människor instängda. Mycket nära varandra. Tryckta mot varandra. Isärplockade i små svarta tecken. Hår, ögon, ben, händer, naglar, skägg, väggar, blod, knackningar på dörrar, Ijudet av hästhovar, skrik, röster. Alla fanns där fogliga, de lydde blint de små svarta tecknen. Bokstäverna springer med svindlande hastighet, än hit än dit. A:na springer, f:en, g:na, y:na, k:na springer. De samlas för att bilda en häst, eller en hagelskur. Så börjar de springa igen. Nu ska de skapa en dolk, natten, ett mord. Sedan vägen, dörrarna som slår igen, tystnaden. De springer, springer. Oavbrutet. I evighet."
ur Krönika av sten av Ismaïl Kadaré, övers. Britt Arenander
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar