All-Star Batman & Robin the Boy Wonder - Frank Miller och Läderlappen

She's got a RIGHT to say whatever she WANTS/She's got the RIGHT. THOMAS JEFFERSON and all that./And she's dead RIGHT to say I'm half-CRAZY./But only half./The OTHER half is doing JUST FINE.

1986 så skrev och tecknade Frank Miller serien The Dark Knight Returns om en åldrad Läderlappen. Tillsammans med Alan Moores Watchmen och Art Spiegelmans Maus (som bägge publicerades i samlad bokform samma år) brukade den tas som exempel på att serieformen blivit vuxen.

År 2001 kom en fortsättning på The Dark Knight Returns kallad The Dark Knight Strikes Again. Serien var liksom föregångaren tecknad av Miller men hans stil här var uppskruvad nästan som en parodi på föregångaren. Också handlingen hade en mer popbetonad satirisk känsla. Mottagandet var blandat.

Strax efter serien om den gamle Batman skrev Miller en serie om honom i början av karriären Batman Year One. Denna var tecknad av David Mazzucchelli i en expressionistisk men ändå realistisk stil. Serien är väldigt snygg.

All-Star Batman förhåller sej till Batman Year One som Dark Knight Strikes Again till Dark Knight Returns. Den har i Jim Lee en artist som visserligen skiljer sej starkt från Mazzucchellis stil men som i likhet med denne står i en stark kontrast till Millers egen stil. Där Miller är förvrängd är Lee flashig en typisk, om än skiclig, mainstreamserieartist.

I mottagandet av serien märktes också först en skillnad i de som uppskattade berättandet och de som uppskattade bilderna. Även om de flesta inte uppskattade serien över huvud taget. Bland kritiken fanns åsikten att Miller skrev en satir men inte hade talat om det för Lee. Och att detta bättre hade kommit fram om Miller själv tecknat.

Anledningen till satirläsningen är att språket är upppulpat, spillanestyle. Läderlappen skrattar vilt och frågar om Robin är efterbliven när han inte känner igen honom "I'm the Goddamn Batman". Det är en vilt karnevalisk version av karaktären.

Det är, skulle jag vilja hävda, i brytningen mellan Lees mainstream-stil och Millers absurda berättande som kvalitén i serien går att finna. Vilket inte gör att den hela tiden är bra. Det har sagts om serien att antingen fattar man skämtet eller inte. Men även om man tillhör de som fattar det kan det ibland, i de nio nummer som finns samlade i den första volymen, kännas lite väl utdraget.

Det finns också stunder där alltihopa är värt det. Som när Läderlappen står i ett gulmålat rum i gul dräkt och erbjuder Gröna Lyktan (förvarslös inför allt gult, fråga inte) ett glas lemonad och får svaret "Damn you and your lemonade!"