Jerry Cornelius

I en scen i Rodrigo Fresáns Kensington Gardens, som jag läser nu, där en mängd kända personer minglar i huvudpersonens minne av festerna hans föräldrar höll i hans barndom - sammanhopna till en tillställning, så dyker Jerry Cornelius upp "(han finns jag såg honom)" inflikar berättaren (Tom Ripley får samma formulering i samma sorts parentes, passagen använder sej flitigt av upprepningen som metod.)

Jerry Cornelius är en karaktär skapad av Michael Moorcock. Till en början kan han se ut att vara enbart en pop- och alternativkulturens svar på James Bond utsmyckad med lite modernistiska grepp. Att Moorcock hatade (och hatar) James Bond är väl inget som direkt motsäjer detta.

Men den psykedeliske spionen Jerry Cornelius äventyr i multiversum har mer att ge än att vara en parodi på (den ändå redan självparodiske) James Bond. Bland Moorcocks många noveller och romaner om sin hjälte finns väldigt bra texter.

För många är de. Huvudnovellerna har getts ut i volymen The Lives and Times of Jerry Cornelius som förra året kom i en utökad utgåva, dubbelt så många sidor som den version jag har.
Medan de fyra romanernafinns samlade i the cornelius quartet. En visserligen oumbärlig volym men med det fel som så många sådana samlingar har: det är först i den andra romanen A Cure for Cancer som Moorcock riktigt lyckas sparka igång konceptet.

De många novellerna och romanerna och ytterligare flera verk som är knytna till dessa kan lite dölja hur pass bra A Cure for Cancer är (även de två följande romanerna är bra, om än lite tappade på kraften av det nya).

Moorcock blandar nyhetsartiklar thrillermoment surrealistiska passager och citat på ett sätt som 1969 när boken kom snarare hade sin motsvarighet i filmen än i den samtida litteraturen. Det är lätt att se att Alfred Bester är en förebild men Bester hade aldrig denna möjlighet att slå sej fri. Likheter med Moorcocks vän J. G. Ballards verk från samma tid finns, men där Ballard är något tungrodd flyter Moorcocks prosa fram. Och en kapitelrubrik har fått sitt namn efter en Tim Rose-låt.

Jerry Cornelius finns också som ett slags share ware skriven av andra författare som Norman Spinrad, Brian Aldiss och M. John Harrison. Noveller (och nån serie) av andra författare än Michael Moorcock ska finnas samlade i The Nature of the Catastrophe. Men man kan hitta de lite här och där. Spinrad är den av dem jag läst vars röst bäst gifter sej med konceptet.

Också en del av de senare Jerry Cornelius-novellerna är bra, även om Moorcock väl något kan anklagas för att ha använt figuren lite väl mycket. Liksom novellerna av andra författare så kan det säjas ingå i försöket att göra Jerry Cornelius till en ikon. Något som, såsom hans cameo i Fresáns roman bland annat tyder på, väl kan säjas ha lyckats.
Den första Jerry Cornelius jag läste var Gold Diggers of 1977 en kortroman som var en utökad version av en bok som släpptes ihop med Sex Pistolsfilmen The Great Rock'n'Roll Swindle och jag tyckte väldigt bra om den; "It wasn't World War Three, but it was better than nothing."