fredag 23 oktober 2009
De tio bästa av Warren Ellis
10. Desolation Jones
Tecknad av J. H. Williams III.
Styrkan i Desolation Jones - en serie om en privatdetektiv som får i uppdrag att hitta Adolf Hitlers egeninspelade amatörporr - ligger snarare i Williams teckningar än i den Raymond Chandler-inspirerade intrigen. Men Ellis har alltid förmått skriva för sina tecknare. Huvudpersonen har hallucinationer som Williams gör det mesta av. Också slagsmålsscenerna är intressant gjorda. Handlingen kretsar kring den pornografiska världen och får ibland något puerilt över sej. Detta vägs upp något av ett av kapitlen där Jones samtalar med en porraktris. Där ämnet tas på allvar.
Desolation Jones är ett av många avbrutna Ellis-arbeten. Något nummer hann komma ut med näste tecknare. De framtida numrena skulle ha kretsat kring Philip K. Dick. Alla Williams-numrena kom i alla fall ut och finns samlade i ett album: Desolation Jones: Made in England
9. Global Frequency
En actionserie där alla tolv numrena tecknas av olika serietecknare. Steve Dillon, Jon J. Muth, David Lloyd, Chris Sprous, Gene Ha med flera. Ett avsnitt utspelar sej i norge. Det bästa handlar om ett mem från rymden som förvandlar folk till zombies. Finns samlat i två album.
8. Nextwave
Tecknad av Stuart Immonen.
Humoristisk serie kring en samling obskyra marvelfigurer. De slåss mot jätteödlor i lila underbyxor och robotninjor. Ellis kallar serien för Fight Comic. Inspirerad av andra, enligt Ellis, Fight Comics som Scott Pilgrim av Brian Lee O'Malley och Sharknife av Corey Lewis. Finns samlad i två album Nextwave: This is what they want och Nextwave: I kick your face
7. Transmetropolitan
Tecknad av Darick Robertson.
Ellis genombrottsserie och den som gått i störst antal nummer. En social sf-satir med en ständigt svärande reporter, influerad av gonzojournalisten Hunter S. Thompson, i huvudrollen vid namn Spider Jerusalem. Serien tappar lite i andra hälften då ett presidentval tar över handlingen. Men mestadels är det en bra serie. Och Spider Jerusalem har en tvåhövdad kedjerökande katt.
6. The Authority
Ellis är en av de största kritikerna av superhjälteseriernas dominans över den amerikanska serietidningsmarknaden. Vilket inte hindrar att han har gjort genrens höjdpunkt. "We're here to hit you". Gruppen Authority slåss mot tre versioner av Den Andre: en analog till Fu Man Chu, en variant av Ming the Merciless (han från Blixt Gordon, liksom Fu Man Chu en karikatyr av The Yellow Peril) och Gud-som-ctulhu. Vilket ger serien en viss tvetydighet. Men framförallt är det en serie där saker och ting exploderar. En våldsam karnevalisk serie som ofta har efterliknats men som få, om någon, serie i genren kommit i närheten av.
Serien är samlad lite märkligt. De första två tredjedelarna av Ellis/Hitch-versionen av serien finns i The Authority Relentless. Men den avslutande tredjedelen finns samlad tillsammans med första avsnitten av de som tog över serien efter Ellis och Hitch: Mark Millar och Frank Quitely i albumet The Authority: Under new management
5. Fell
Tecknad av Ben Templesmith.
Lite mer nedtonad än de flesta av Ellis serier. Om en polis som blir skickad till Snowtown, en märklig stad. Korta avslutade berättelser. Finns samlad i ett album.
4. Aetheric Mechanics
3. Apparat Singles
Fyra berättelser som är tänkta som förstanummer i en serievärld som inte togs över av Stålmannen och Läderlappen och de. Fyra olika genrer. Sf, pulp, en detektivhistoria och en om ett kvinnligt flygaräss.
2. Crecy
Tecknad av Raulo Caceres.
Andra vågen av Apparat-böcker överger förstanummer-idén men fortsätter att undersöka olika genrer. Crecy handlar om ett slag i frankrike 1346. Berättat av en av de engelska soldaterna.
1 Planetary (1-12)
Tecknad av John Cassaday.
Undersöker också olika genrer. Planetary är det fantastiskas arkeologer. Varje nummer utgår från olika populärkulturella historier. Godzilla, gangsterfilmer, monsterfilmer och Kapten Marvels ursprungshistoria. En berättelse som firar det märkliga i skräpkulturen.
Planetary gjorde ett långt uppehåll efter en fjorton nummer och först för ett par veckor sen kom det sista tjugosjunde numret ut. 10 år efter det första. Serien taoppar i kvalité efter pausen. Men den första halvan står som ett verk i sej. Dessa första tolv nummer finns samlade i albumen Planetary - All over the world and other stories och Planetary - The Fourth Man.
Etiketter:
authority,
I am the girl of a 100 lists,
planetary,
warren ellis
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag kan ju inte säga att jag har råkoll på allt Ellis har gjort; men att Planetary är det bästa han har gjort är jag nog ense med dig om.
The Authority är skamlös underhållning, kanske framförallt för att den till stora delar nöjer sig med att vara en superhjälteserie där allt ointressant ("psykologi", "komplexa" hjältar och interna intriger i gruppen) har skalats bort till förmån för det man verkligen vill ha från en superhjälteserie - explosioner. Och en serie där ett gäng spöar Gud måste man ju bli lite intresserad av.
Transmetropolitian är rolig, men blir lite förutsägbar emellanåt tycker jag. Eller, ganska ofta. Hans 'Hellblazer'-omgång tycker jag är extremt läsvärd dock, om än lite kort.
Jag tror bara jag har läst "Shoot" den sista indragna Hellblazer-serien av Ellis. Och den korta Hellblazeriga serien i Planetary nummer 7.
Planetary och Authority är något av systerserier.
Nextwave har lite av Authoritys förtjusning i explosioner (fast humorn är rätt lik den i Transmetropolitan, så om den inte är i ens smak så kanske den inte är att rekommendera).
Medan Apparat-böckerna påminner mer om Planetary.
Jag har en kompis som är väldigt förtjust i Nextwave, så jag får kolla upp den någon gång. Alltså, jag gillar ganska stora delar av Transmetropolitian - men jag tycker den politiska satiren blir rätt platt emellanåt, och kanske framförallt att den blir lite jobbigt grabbig i tid och otid.
Ska kolla upp Apparat också.
"Shoot" tycker jag nog är det svagaste Ellis gjorde för Hellblazer; däremot kan jag rekommendera "Haunted", som är en ovanligt otäck noir-historia i Londons mer ljusskygga kvarter. Kanske det bästa som har gjorts för Hellblazer. Men extremt jobbig att läsa, den är verkligen nattsvart.
Transmetropolitan är ojämn, särskilt i den senare hälften. Men den är tio album lång och jag tycker det finns en hel del bra i den.
Ett problem med amerikanska serier är att det kan bli rätt dyrt, så om du kan låna nextwave-albumen så är det en fördel. De är underhållande men kanske inte i allas smak.
Apparat The Singles Collection är till exempel hyfsat billig. Men originalalbumen Crecy och Aetheric Mechanics är relativt sett dyra.
"Shoot" var väl menad att ingå i en svit av flera fristående, så den kan ha förlorat en del på att ellis runda avslutades. Men liksom i Transmetropolitan kan ibland hans försök att ta upp sociala frågor bli lite otympliga. Vilket jag tycker "Shoot" är.
Men minihellblazern i Planetary är bra och Hellblazer är en av de större luckorna i min Ellis-läsning.
Skicka en kommentar