I det där manifestet som var populärt att tala om för ett tag sen så fanns historiska romaner som en av de saker undertecknarna med Jerker Virdborg i spetsen lovade att inte skriva.
En författare som i flera av sina romaner utgått från den historiska romanen är Ola larsmo.
I DN skriver han nu i frågan.
Larsmo tar inte direkt upp den punkten på manifestet. Utan riktar in sej på dess hyllande av berättandet. Som Larsmo tycker författarna till manifestet, med många andra, ser alldeles för okritiskt på.
Flera kritiska röster mot Berättelserna kom i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Några nämns i artikeln. Larsmo gav 1990 ut essäsamlingen Odysséer där han, bland annat, skriver om realism och ett par svenska författare (Lars Andersson, P. C. Jersild med flera) som brukar säjas ingå i en svensk berättande tradition. Dessa essäer är påverkade av tidens postmoderna idéer. Intressant nog tar han där också upp en del av de "sjuttiotalister" (författare som debuterat under 70-talet) som Larsmos författargeneration enligt artikel stod i opposition emot. Det är en underhållande läsning.
En sak jag själv tyckte var lite underligt med Virdborgarnas manifest, som jag annars varken blev särskilt begeistrad eller upprörd över, var förebilderna i början. Moberg och Lagerlöf och de. Själva idén att de skulle utgöra en och samma tradition.
En del av Larsmos exempel är lite svaga. En anti-revolutionär slogan är väl til syvende og sist också en slogan. Särskilt om den utropas av en tråkig rockgrupp. Och de Kina-vänliga skandinaviska författarna var ofta formmässigt intressanta.
Men hävdandet av värdet av de polyfoniska rösterna, det dialogiska för att - som Larsmo gör - tala med Bachtin är intressant. Larsmos senaste Jag vill inte tjäna fick sin styrka genom att olika röster (och syner) fick beskriva romanens värld.
"Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans." Larsmos romaner är på sitt sätt realistiska och berättande. Både de som utspelar sej i historisk tid och hans tidiga samtidsromaner. Men han har hela tiden attackerat sina berättelser, Berättelsen, från olika håll.
När Larsmo säjer att romanen räddar oss från de entydiga berättelserna kan jag lite tycka att det riskerar bli samma slags hyllande som i den Virdborgska kören. Jag har läst flera polyfoniska romaner som jag har svårt att se skulle kunna rädda någon eller något. Flera av dem skrivn av den Dostrojevskij som Bachtin byggde sin dialogiska teori på. Fler röster blir inte automatiskt bra.
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar