Lyrans tema för denna måndags trio är omslag. Döm inte en bok efter omslaget är ett uttryck som de har i andra lite underliga länder. Omslag kan ha en viss påverkan på hur vi uppfattar en bok.
Samuel R. Delanys Förvandlingarnas värld heter i original The Einstein Intersection och är ett av Delanys första betydande verk. En omskrivning av Orfeusmyten. Verket har gott om litterära referenser. Bland annat i form av olika kapitelmotton (Joyce och sånt). Men som motton innan kapitlen finns också utdrag ur brev där Delany diskuterar texten. Det är en bok med brister men knappast utan ambitioner.
Omslaget är något missvisande. Nova SF Pocket var en kioskpocketserie som också såldes geom prenumeration. Mest ungdomssf av det enklare slaget men utgivaren smög in lite intressantare verk. Dessa fick missvisande titlar, gräsliga omslag och mycket kunniga efterord.
Genrelitteratur och gräsliga omslag hör ju nu samman. Och de bra science fiction-böckerna brukar se ungefär likadana ut som de dåliga. Vilket kan göra det pinsamt att läsa de på pågatåget.
Böcker som filmatiserats får ofta bilder från filmen. Filmatiseringen av Howards End av E.M. Forster är bra. Och det finns betydligt fulare filminspirerade omslag. Men de två personerna på bilden har i boken ett inte alls lika passionerat förhållande som i filmen. Forster fick kritik för denna torrt skildrade kärlekshistoria så det är kanske inte så underligt om filmmakarna förbättrade det. Men det gör omslaget lite till falsk marknadsföring.
Så för att det inte bara ska bli gnäll: Panache är Bonniers serie med nyare utländsk litteratur. Den har genom åren gått igenom olika utseenden men enhetliga sådana. Den nuvarande är lite mer varierad och Lotta Kühlhorn har gjort att serien numera är lika snygg som bra.
Omslaget till Nowhere Man av Aleksandar Hemon har ett enkelt koncept. Omslaget till en Penguin Books utgåva av Thomas Manns Döden i Venedig (baksidan har samma omslag spegelvänt) har fått en ruta med Hemons romans namn och Panachesymbolen över sej.
Boken är också bra.
Inlägg
5 kommentarer:
Penguin-böckerna är ju också väldigt snygga, tycker jag. Inte så konstigt om Bonniers snyltar på den designen.
Förvandlingarnas värld var något av det värsta jag sett i bokomslagsväg. Fy, så ful!
lustigkulle: snyltar på designen är att ta i. Omslaget är ett slags readymade. Sen påminner kanske det häftade allmänna utformningen av de nyare Panache lite om de nyare Penguin. Men bägge liknar mer äldre billighetsdesigner. Som Zephyr books och dem.
Lyran: Tyvärr finns det ännu värre i samma serie. Och så frågar de sej varför ingen respekterar deras genre.
Det är en bra bok. Den som såg omslaget och tänkte "Den vill jag ha" måste emellertid ha blivit väldigt besviken.
Haha, jag kan tycka att såna där omslag är ganska lockande. :-) Bara för att man aldrig vet när det finns en pärla innanför.
Det är lite charmigt hur de smugit in ett par intressanta romaner i serien - som om de är maskerade i ens bokhylla.
Skicka en kommentar