Birthday Party - Prayers on fire
Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds. Alla gillar Cave nuförtiden men Birthday Party får man fortfarande ha i fred. Mot slutet flyttade gruppen till Berlin. Men 1981 när Prayers on fire kom ut var de fortfarande australienbaserade. Skramligt och bra.
Bästa spår: Cry
Simon Bonney - Forever
Simon Bonney var frontfigur i Crime & The City. När de splittrades gav han ut soloplattor som var mer åt singer/songwriter-hållet. Det här är solodebuten, lite ojämn men med flera vackra sånger.
Bästa spår: Ravenswood
Nick Cave & The Bad Seeds - Let love in
Nick Caves grupp Nick Cave & The Bad Seeds. Delar av den här skivan från 1994 är inspelad i Australien. Caves bästa 90-talsplatta.
Bästa spår: I let love in
Crime & The City Solution - Shine
Crime & The City var vid den här tiden (1988) berlinbaserade - de är med i Wim Wenders Himmel över Berlin. Men de hade ett stort inflytande på den australiska new wave-scenen.
Bästa spår: On every tran (grain will bear grain)
Go-Betweens - Send me a lullaby
Bland de många av ens kasettband som gått förlorade är det jag saknar mest ett med en liveinspelning några år efter den här skivan där bandet gjorde makalösa versioner av "Eight pictures" och "Your turn my turn".
Bästa spår: Your turn my turn
Mick Harvey - Intoxicated man
Skiva med tolkningar av Serge Gainsborogh eller hur han stavas. Lysande.
Bästa spår: New York, U.S.A.
Anita Lane - Sex O'Clock
Anita Lane sjunger på Intoxicated man, hon har skrivit ett par av texterna på Birthday Partys Prayers on fire och här tolkar hon "Like Ceasar needs a Brutus" från Bonneys Forever. En tidigare skiva, Dirty Pearl, var delvis en samling med samarbeten med andra artister. Trots den fåniga titeln är det här en riktigt bra skiva.
Bästa spår: The next man that I see
The Loved Ones - The Loved Ones' Magic Box
Australiensisk garagerock när den är som bäst.
Bästa spår: Sad dark Eyes
These Immortal Souls - Get lost (don't lie)
Band lett av Rowland S. Howard från Birthday Party (den främsta skillnaden mellan Birthday Party och Bad Seeds är Howard. Han hade ett mycket karakteristiskt gitarrspel som präglar den här skivan.
Bästa spår: Marry me (lie! lie!)
Triffids - Born Sandy Devotional
"När jag gjorde en 35 år i album-lista så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för 1986 och skrev 'Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.' Och denna lex 86 gäller än."
Bästa spår: Tarrilup bridge
Tidigare australienlistor:
Tio bra australiensiska filmer
5 bra australiensiska böcker och 5 bra indiska böcker (det är även Indiens nationaldag - jag är inte så inlyssnad på indisk musik tyvärr, jag har väl en och annan platta med Ravi Shankar typ).
Inlägg
10 kommentarer:
Jag håller (naturligtvis) inte med helt, men "Prayers on fire" bör kunna hamna på min lista också.
I övrigt har jag inte funderat så mycket, men det finns åtminstone ett par självskrivna grupper - Easybeats, AC/DC, Hunters & Collectors, Hoodoo Gurus och Laughing Clowns. Förutom när det gäller Easybeats ("Good Friday") och AC/DC ("Highway to Hell") är jag dock inte säker på vilka album som borde vara med.
Jag tyckte rätt bra om Hunters + Collectors när det begav sej. Men det är länge sen jag lyssnade på dem.
Och jag gillar AC/DC men har inga koll på vilka av deras album som är bra.
Mjaa, lite mycket inavel på den listan kanske. Prayers on fire är dock självskriven. Men åtminstone någonting av Daevid Allen borde få komma med på ett hörn...
Jag såg H&C på Stockholms Universitet typ 1988-89, det är definitivt en av de fem bästa konserter jag sett. De hade nyligen gett ut "Fate", en omgjord version av LPn "What's a few men?", där de tog ett steg till på vägen mot mainstream-musiken - men de hade fortfarande så mycket egensinne kvar att det blev fruktansvärt bra mainstream-musik. Tyckte jag i alla fall då. På senare år har jag kommit att uppskatta de tidiga, krautiga albumen allt mer.
Vad för AC/DC man gillar bäst är en smaksak (en rätt onödig anmärkning kanske), själv är jag av den uppfattningen att Bon Scott var minst ett par nummer större än Brian "Tuffa Viktor" Johnson på alla väsentliga vis (sångröst, personlighet på scen, textförfattare) men av det följer ju inte automatiskt att skivorna är bättre. I princip tycker jag nog bäst om Bon Scott-eran även när det gäller de skivor bandet gett ut, fast det mesta de gjort är bra - det är väl bara "Fly on the wall" som är lite anonym och jämntjock i mina öron.
När det gäller Laughing Clowns är jag mest förtjust i de jazzigare inspelningarna, som "Every dog has its day" (hittar tyvärr bara en sentida liveversion på YouTube) och "Theme from Mad flies, mad flies":
http://www.youtube.com/watch?v=H6BZjofVMU4
Resten är dock också så bra att jag HELHJÄRTAT rekommenderar samlingen "Cruel, but fair" - deras samtliga studioinspelningar på tre CD. Tyvärr inte i kronologisk ordning, utan huller om buller, men sånt är inget större problem i dessa digitala tider. Vet inte hur lätt den är att få tag i till rimligt pris nuförtiden, dock.
Johannes - Det är sant att alla skivorna på listan har åtminstone en koppling till Nick Cave.
Tyvärr vet jag inte vem Daevid Allen är. Är det något man bör kolla upp?
Spiring: Laughing clowns är kanske också något att kolla upp.
Min bror var inne på Hunters + Collectors innan jag själv var riktigt musikintresserad. Så jag har inte så där jättestor koll på dem. Jag har bara Living daylight i min samling.
Hmmm, samvetsfråga. Jag tycker ju det, förstås, fast av det lilla jag kan utläsa av din smak så skulle det förvåna mig om du bleve överförtjust i en 70+-hippie som har ägnat de senaste fyrtio åren åt psykedeliska sånger om små gröna varelser i flygande tekannor från planeten Gong. (Ja, i ärlighetens namn också åt tjugominuters gitarrdronestycken, avantgardepunk med Bill Laswell och skumma röstcollage) Men han hör nog till något slags allmänbildning, vill jag mena.
Det låter faktiskt som något i min smak. Jag youtubade en låt och den lät okej. Men det blir ju lite slumpmässigt. Har du några lyssningstips?
Oj, svårt. Det finns så hysteriskt mycket. Beroende på om man vill ha psykedelia från sent 60-tal:
http://www.youtube.com/watch?v=Kk0czixI7MA
eller en 73-årig farbror i fuskpäls som torterar folk med gitarrer anno 2011:
http://www.youtube.com/watch?v=CHmw7h1FpXY
Det här är om inte annat sevärt för de intagande tehuvornas skull, vad man än tycker om musiken:
http://www.youtube.com/watch?v=iiy5K81qvbg
Men det är ganska långt från Born Sandy Devotional...
Hur mycket jag än gillar Born Sandy så vill jag inte att allt ska låta som den.
Tack för länkarna. Jag ska lyssna på dem senare idag.
Skicka en kommentar