Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" av Peter Bichsel, översättning Hans F. Evert

Peter Bichsel är en tyskspråkig schweizisk författare som fick sitt genombrott 1964 med novellsamlingen Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Det är en kort bok. Vilket väl är anledningen till att den i Sverige gavs ut tillsammans med Bichsels roman Årstiderna. Utan att novellsamlingen bättre titel finns med på omslaget (Jag hade glömt att jag inte har läst romanen så nu fick jag en oläst Bichsel till skänks).

Boken består av tjugoen berättelser på fyrtiofem sidor. Novellerna är alltså mycket korta. Titelnovellen liksom flera andra av berättelserna är skrivna i konjunktiv: skulle vilja. Ett modus som är vanligare i tyskans och som också där mest används i artighetsfraser. Konjunktiv uttrycker något som skulle kunna ske. Espen Haavardsholm, en norsk författare som var influerad av Bichsel, skriver i novellen "Konjunktiv" i Zink: "Når vi snakker om det som kunne være, om noe vi er usikre på, om noe vi er i tvil om, om noe det er mulighet for, eller om noe som ikke er, heter det: konjunktiv.
  Der var det en åpning."

Så skildrar de korta berättelserna möjliga möten, samtal som inte äger rum, saker som skulle kunna hända. En man funderar över sin begravning, två personer diskuterar vädret. Ett barn vill bli lejondomptör, växer upp och blir gammal och talar aldrig om för någon att han en gång ville bli lejondomptör, en gammal kvinna får en bukett pioner i sin brevlåda: "Adele blir säkert glad."

Det är starka noveller även om de kan låta banala när man beskriver dem. På sätt och viss är de banala. De handlar om vanliga saker som skulle kunna ske i vardagen. Om möten som inte blivit, men som skulle kunna bli av. Här finns en öppning.