Det händer att Gud tröttnar på sitt ljus och sin tystnad, att Han mår illa av oändligheten. Likt ett ofantligt, allkänsligt ostron, vars kropp i hela sin nakenhet och skörhet känner av minsta darrning i en ljuspartikel, drar Han då ihop sig och lämnar en smula utrymme efter sig, där världen som ur tomma intet omedelbart dyker upp. Till en början liknar den mögel, den är bräcklig och vit, men sedan växer den snabbt, enstaka trådar förenar sig med varandra och skapar ett starkt täcke. Med tiden hårdnar det och börjar få färg. En låg, knappt hörbar ton, en dov vibration, börjar samtidigt förnimmas, vilken försätter atomerna i orolig skälvning. Ur den rörelsen uppstår molekyler som i sin tur ger upphov till sandkornet och vattendroppen, som delar världen mellan sig.
Nu är vi på sandens sida."
ur Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, övers. Jan Henrik Swahn
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar