söndag 9 augusti 2009
Neil Gaiman och Miracleman
När Neil Gaiman tog över Miracleman med nummer 17 så hade Moore lämnat serien med dess värld så pass förändrad att det knappast gick att fortsätta berätta vanliga äventyrshistorier med figuren. Och Gaimans längd med karatären går så att säja sidledes in på historien (åtminstone den första och enda avslutade delen, de två sista numrena går delvis ett steg tillbaka in i superhjälteterritorium - men det hann komma ut för lite av den berättelsen för att kunna bedömma hur och vart den skulle gå). Serien handlar om den värld Miracleman skapat snarare än om honom själv.
Det finns ett avsnitt i nästsista numret av Moores längd där hjältarna går för att få ökade krafter under slutstriden. Detta är en vanlig kliché i scifi och fantasy, en slags deus ex machina. Hos Moore blir Deus-biten bokstavlig och istället för att visa hur de får ny styrka berättar han om olika religiösa teorier och legender om vad som hände. Gaimans serie påminner mera om denna episod än om det, visserligen ytterst våldsamma och revisionära, men ändå rätt traditionella slagsmål mellan män i trikåer som omsluter den.
Gaiman bygger sin version på bitar som finns hos Moore. Ett exempel är nummer 19, det bästa, som berättas av en klonad Andy Warhol. Han är en av en mängd Warholar. Dessa kopior nämns i förbigående i sista numret av Moores Miracleman. Just sista numret blir flitigt plockat på ämnen och teman. Även om Gaimans Miracleman har sin egen ton så står den i beroendebeställning till Moores Miracleman. Det är kanske inte en slump att det bästa numret handlar om kopior.
Till skillnad från Moores längd på serien så hade Gaiman samma tecknare: Mark Buckingham. Hans teckningar ger serien mycket av dess atmosfär. De är mer experimentella och varierande än vad som är vanligt i amerikansk och brittisk mainstream. En episod med en pojke som tillhör ett gäng som dyrkar superskurken Kid Miracleman är tecknad i en stil som mer påminner om barnserier. Och nummer 20 har en barnbok instoppad i historien - tecknad i barnboksstuk. Medan Warhol numret använder sej av kopierade paneler med grå- och lilatoner och inzoomningar (en inzoomning av ett ärr på Warhol nummer sexs mage påminner om slutet på det förstaavsnittet av Marvelman) och diverse andra tricks som får serien snarare att se ut som en vuxenserie än en (visserligen revisionär) mainstreamserie.
Varje nummer är sin egen historia. Första numret är mer eller mindre en religiös parabel. Ett annat skildrar en spion som spionerar på andra spioner i en stad enbart befolkad av spioner. I sista historien av första boken - det skulle ha blivit två till - möter vi igen personer från alla historierna. Berättelsen har tidigare refererat Moores serie. Nu refererar den Gaimans egna. Och den blir hans. Miracleman (första boken) är en av Gaimans bästa serier.
"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.
Ballooons I told her. A big party with balloons." (Miracleman 22).
Etiketter:
marvelman,
neil gaiman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar