torsdag 13 augusti 2009
Sandman 54: The Golden Boy - En passionshistoria
Jag har inte läst riktigt hela av Neil Gaimans Sandman. Serien är lång (runt 70 nummer) och något ojämn. Men när serien är som bäst är det värt att ha gått igeom de svagare partierna. Min favorit (och den enda jag äger) är Sandman 54: "The Golden Boy". Den ingår i World's End - en handfull berättelser berättade på en krog vid världens ände. Den finns samlad i ett album.
Egentligen är World's End lite för gaimansk. Berättelser om berättelser. Som jag minns det är ingen av de andra historierna i den lika bra som "The Golden Boy".
Också den handlar om berättelser. Om myter. Och såsom för att försäkra oss att det är en Gaimanserie så är den Prez som har huvudrollen en gammal obskyr serietidningsfigur.
Gaiman har i sitt serietidningsförfattande alltid haft en dragning till att (om)skriva äldre något bisarra serier. Att han brukar skriva for hire för något av de större serieförlagen ger honom en möjlighet att använda deras kasraktärer. Just nu gör han till exempel Metamorpho med Mike Allred. Allred är också han som har tecknat Sandman 54. Allreds karakteristiska stil har något popaktigt och glatt över sej som passar denna passionshistoria.
Prez var en kortlivad serietidning på 70-talet. Den handlade om en tonåring som blev USAs president. En sån där serie som när man läser den fyller en med förundran över att den gavs ut. Serien var gjord av Joe Simon. Simon hade tillsammans med Jack Kirby gjort den Sandman-version som Gaiman först hade tänkt sej bygga sin Sandman på innan förlaget begärde en ny karaktär. (Simon skapade också, samtidigt som Prez, en serie om en hippietrasdocka: Brother Power the Geek. Som Gaiman, i Swamp Thing, gjort en omtolkning av som liknar den Prez får i "The Golden Boy". Fast sämre.)
Det här kan tyckas vara en osannolik grund för en kristushistoria. Vilket är lite poängen. Prezs berättelse följer ibland Jesusmyten. Han möter de lärde som trettonåring, inte i templet men i kommunhuset. Han frestas av Smiley - som säjs vara denna världs furste. Och så vidare. Men den tar också från andra sägner. Som den så kalladfe amerikanska myten. Elvis och John F. Kennedy. "The Golden Boy" är en myt om myter.
De många versionerna av Prezs död pekar också fram mot den läderlappenhistoria kallad Whatever happened to the caped crusader som Gaiman nyligen skrev (även om det är en rätt allmän devis). Men där den på slutet blir enbart löjlig så lyckas Sandman 54 hålla balansen mellan det fåniga och det sublima. Inte helt olikt de bästa bitarna av Bibeln.
Etiketter:
neil gaiman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar