Skin av Peter Milligan och Brendan McCarthy

Martin Atchet, huvudperson i Peter Milligans och Brendan McCarthys seriealbum Skin från 1988, är ett ungt skinhead i 70-talets england. Han är ett neurosedynbarn. "Hans morsa käkade några piller för att slippa spy när hon var med barn" - som bokens allvetande skinhead till berättare uttrycker det.

Både Milligan och McCarthy hade hängt bland skinheads när de var yngre. Och serien skildrar en liten grupp skinhead som dricker, svär och slåss med andra skinheads. Och bland de Martin Atchet som är minst lika ilsken som de andra.

Det är kanske framförallt McCarthys teckningar som gör albumet. McCarthy har tidigare och senare mest gjort bisarra surrealistiska serier (bland annat Rogan Gosh, ett senare samarbete med Milligan om en slags zenbuddhistisk superhjälte) men hans karakteristiska stil passar väl till den här mer realistiska skildringen.

Grundberättelsen är också skriven av McCarthy men själva manuset av Milligan. Som får man anta den till synes allvetande brättarrösten som ändå beskriver Martin som "en av oss" "Han var ett skin".
Berättaren tycks vara en ur gänget men inte någon av dem vi möter. Detta fungerar hyfsat väl (även om de många svordomarna och slangen inte bara i dialogen utan också från berättarrösten blir en belastning i Lars Andreassons översättning) Martin Atchets historia blir som en slags sägen berättad efteråt.

Vilket också gör det lättare att svälja en av de mer hårresande elementen i den blodiga finalen. Där skaparnas 2000AD-bakgrund gör sej synlig (2000AD är en brittisk äventyrsserie med våldsamma serier med stora vapen i). Finalens vålds- och hämndfantasi tappar lite sin effekt vid omläsning och är den svagaste delen av albumet även om vreden mot läkemedelsföretaget i boken är lätt att dela. Martin Atchets ilska illustreras bättre i en bild i början av albumet där han slår sönder en sentimental staty av en polioskadad pojke.

Men på det stora hela är Skin ett mycket bra album. Om ungdom kärlek sex och våld och allt det där. Och för mycket våld är att föredra framför för lite.