En gång fanns det en lovande ung dansk författare. Han hette Peter Høeg och hade debuterat med en roman som kanske var lite för famlande i sitt försök att göra dansk magisk realism men som ändå visade på talang. Han följde upp denna med den rätt så lysande berättelsesamlingen
Berättelser om natten (1990). Nio historier om kärlek som alla utspelar sej natten den 19 mars 1929.
Det fanns i boken ett drag av pastisch. Som skulle komma att utvecklas också i uppföljaren,
Fröken Smillas känsla för snö. Som var som en blandning av ett avsnitt av
Arkiv X och
Orions bälte (norsk thriller av Jon Michelet) med en nypa John Fowles. Berättad med en nedtonad variant av språket i
Berättelser om natten. Boken var lite klumpig här och där men rätt underhållande. Och den blev en stor succé. Både i författarens eget land och ute i den stora vida världen.
För en författare i början av sitt författarskap från så är en sådan framgång säkert kul men inte nödvändigtvis så bra för kvalitén på ens framtida böcker. Romanen efter snöboken måste han redan ha börjat på när framgången kom och våldgästade hans skrivande. För det är en hyfsat bra bok om en dansk skola. Men efter den har det gått utför. Även om läsare och recensenter inte verkar låtsas om det.
Berättelser om natten lovade en större författare än den Høeg vi fick. Men den går fortfarande att läsa.
2 kommentarer:
De kanske ägnade (eler är det lämpade) är inte hyfsat bra. Den är lysande, särskilt för den somlevt i skolans värld. E
håller med pappa här!
Dock skrev han mkt gössel efter smilla
Skicka en kommentar