De elvatusen spöna av Guillaume Apollinaire

Guillaume Apollinaire (1880-1918) var poet och kritiker. Hans dikter är vackra. Hans roman De elvatusen spöna är grovt pornografisk.

Utgåvan jag har ingår i Vertigos erotiska klassiker. Som nummer fyra i serien. Men som framgår i förordet bar romanen en gång den första boken som gavs ut på Vertigos förlag. Då en nyutgåva av en tidigare översättning (möjligen gjord av Per Meurling, en intressant kritiker - jag kan rekommendera artikelurvalet Den goda tonens pingviner).
Den översättningen skiljde sej emellertid en hel del från originalet. Så detta är då en nyöversättning.

Den gamla översättningen censurerade delar av romanen. Det är inte så konstigt. Det är en mycket obscen bok fylld av orgier, våld och allehanda perversioner.
De flesta pornografiska romaner tenderar att bli rätt tröttsamma efter hand. Men Apollinaires bok klarar sej från detta i kraft av sin absurditet.

Boken är illustrerad av Fabian Göransson. Hans teckningar fungerar inte alls. Och illustrerar därmed att våld och sex och perversioner i sej inte blir särskilt intressanta.

Apollinaire gick ut som frivillig i första världskriget. Andra halvan av boken är en bisarr krigsskildring (dock inte av första världskriget). Man skulle kunna se den som en kritik av kriget. Kanske borde Apollinaire själv lyssnat till den i så fall. Han dog av skador han fått under kriget.

"Alla kvinnorna trillade baklänges under höga skrik. Deras ben blottades och de visade upp spaderässen för de båda militärernas liderliga blickar. Det blev en uppvisning av beundransvärda arslen från hela världen[...].De frisiska kvinnornas päronformade rövar kontrasterade mot parisiskornas yppiga rövar, engelskornad fantastiska lår, skandinaviskornas fyrkantiga bakdelar och katalanernas sluttande rövar."
(övers. Carl-Michael Edenborg)

(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)