Alan Moore och Marvelman

Det första avsnittet av Alan Moores serie Marvelman har årtalet 1956 överst på första sidan. Efter det följer ett lättsamt äventyr med en trio leende superhjältar som med största lätthet besegrar en grupp tidsresande skurkar från 80-talet. Allt tecknat i glad 50-tals serietidningsstil. Men sista sidan är en närbild på Marvelmans ansikte. Varje ruta kommer närmare. Den femte rutan är en närbild på hans öga. Den sista åttonde är svart med en vit oformlig prick mitt i: pupillen. Under bilderna står ett Nietszche -citat (översatt till engelska): "Behold...I teach you the superman. He is this lightning...He is this madness".

I nästa avsnitt av serien (ursprungligen först i nästa nummer av tidningen Warriors befinner vi oss enligt kapitlets rubrik i 1982 (det år serien först kom ut, alltså nutid). Nu är teckningarna i realistiskt stuk. Vi följer den medelålders lätt överviktige reportern Michael Moran. Han störs av drömmar där han flyger. När han vaknar känner han som om det är ett ord han borde komma ihåg. Under en demonstration dyker det upp terrorister. Han ser ordet atomic i spegeln och minns ordet: KIMOTA. I ett blixtsken förvandlas han till Marvelman.

När han kommer hem till sin fru så berättar han om de äventyr han hade som Marvelman under 50-talet. Hur han kämpade mot monster och drakar. Hon skrattar. Och han inser när han säjer det högt att det låter löjligt. Ändå kan han nu komma ihåg vad han hade glömt i så många år. Att han fick ett ord som öppnade universums hemligheter av en vetenskapstrollman. Och han minns Young Marvelman och Kid Marvelman. Men det verkar ingen annan göra.

Marvelman var från början en kopia av Kapten Marvel som ersatte denna i brittiska serietidningar när den hade slutats produceras i staterna. Den serie som öppnar Alan Moores version av serien är, förutom sista sidan, en faktisk serie från 1956. Moore bygger in själva orimligheten i de här gamla 50-talshistorierna i berättelsen. Gör de till gåtan i historien.

Marvelman skrev Moore ett par år innan Watchmen och det han brukar säjas ha gjort med (eller mot) superhjältegenren i den serien gör han till stora delar redan här. Marvelman är inte som till exempel Doktor Manhattan enbart en analog av en tidigare figur tan är på en gång den Marvelman som fanns på 50-talet och en stark felläsning av densamma.

Moore tar upp och ger nya vinklingar på flera aspekter av superhjälten och superkrafterna. Det som oftast nämns är hur han låter de traditionella slagsmålen i genren få en mer våldsam utgång än i de gamla Stålmannen-tidningarna. I ett avsnitt jämnas London med marken medan två personer med superkrafter slåss. Men serien handlar också om hur denmedelålders Moran känner sej otillräcklig jämte sitt alter ego.

Serien är inte perfekt. Om man stör sej på Moores stundom violetta prosa kan man här se att den fanns redan i början av karriären. Men stundom är den här också väldigt vacker. Det finns stilla partier, som ett nummer, tecknat av Rick Veitch, som skildrar en förlossning. Teckningarna är inspirerade av Lennart Nilssons fotografier.

Mot slutet tar serien en delvis utopisk vändning. Något som Neil Gaiman skulle komma att fortsätta undersöka under sin tid på Marvelman. Serien gick från början i Warrior samtidigt med V för Vendetta och kan säjas utgöras av två sidor av samma mynt. Utopi/dystopi, Stålmannen/Läderlappen, upplyst despot/frihetskämpe.

Alan Moores Marvelman fortsatte att gå som egen tidning i USA under namnet Miracleman när tidningen Warriors lades ner. Den finns samlad i tre album. Dessa kan vara svåra att få tag på. Rättighetsfrågor av ett rätt komplicerat slag har hindrat serien från att komma i nya upplagor. På senare tid har serien uppmärksammats därför att Marvel köpt rättigheterna till Marvelman, karaktären, av den ursprungliga Kapten Marvel-plagiatorn. Det finns inget som direkt ger de rätt att publicera Alan Moores Marvelman. Det är möjligt att deras införskaffande av karaktären i framtiden kan leda till att albumen kommer i nya utgåvor. Men det lär i så fall dröja.