KRÅKAS FALL

När Kråka var vit beslöt han att solen var alltför vit.
Han beslöt att den sken alltför vitt.
Han beslöt att anfalla och besegra den.

Hans styrka svallade i full glans.
Han klöste och burrade upp sitt raseri.
Han riktade näbben direkt mot solens mittpunkt.

Han skrattade sig till sin egen mittpunkt

Och anföll.

Vid hans stridsrop åldrades träden med ens,
Blev skuggorna flacka.

Men solen sken allt klarare -
Den sken klarare, och Kråka återkom svartbränd.

Han öppnade munnen men det som kom ut var svartbränt.

'Där uppe', fick han fram,
'Där vitt är svart och svart är vitt, segrade jag.'

Ted Hughes
övers. Eva Bruno
ur diktsviten Kråkan, en samling med ett slags skapelsemyter från 1970.