Möte med Rama av Arthur C. Clarke

Perera började klottra med rasande fart. Efter en häpnadsväckande kort tid - det kunde inte ha gått mer än tjugo sekunder - såg han triumferande upp.
"När vi känner till stupens höjd, kan vi också beräkna Ramas maximala acceleration. Om den översteg två hundradels jordgravitation skulle ön forsa ut över den södra kontinenten."

När jag var liten läste jag inte särskilt mycket science fiction. Men en sf-roman jag läste flera gånger var Möte med Rama (1973) av Arthur C. Clarke. I den närmar sej ett jättelikt föremål jorden.
Det visar sej vara en ihålig cylinder. Ett långsamt rymdfartyg. När en grupp astronauter landar på skeppet så är det tomt. Men det börjar uppstå flora och fauna i det cylinderformade jätteskeppet.

I resten av romanen utforskar våra hjältar den utomjordiska miljön med en massa hinder att överkomma på vägen. Boken har en perfekt cliffhanger-liknande avslutning. Som tyvärr inspirerade till tre uppföljare (jag köpte den andra boken i serien Rama II på myrorna för två kronor - det var den inte värd).

Till skillnad från till exempel Stanislaw Lems Solaris så lyckas aldrig Clarke omvandla sin idé till stor litteratur. Människorna i romanen är ingenjörer först personer sen. Men boken klarar sej bra utan att vara litteratur. Rymdskeppets främmande landskap och förhållanden och gåtan om dess syfte håller intresset i sej.

När Warren Ellis låter Jules Verne-hommagen i det föregående numret av Planetary följas av två nummer (seriens enda dubbelavsnitt) influerade av Möte med Rama så är det ett passande sätt att lämna Leaving the 20th century och påbörja Spacetime Archaeology, det fjärde och sista albumet (som nyligen kom i häftad utgåva).
Clarke är den av de ledande sf-författarna som främst anknyter till Verne, med trygg fakticitet och allt.