Det dialogiska ordet av Michail Bachtin

 "Rabelais [nämner] konstnären Zeuxis som dog av skratt vid åsynen av ett porträtt av en gumma som han själv hade målat."

övers. Johan Öberg

Michail Bachtins verk är lätt att ta till sej. "Som ingen annan av hans yrkeskollegor verkar det som om Bachtin sätter något i rullning inom dem som läser honom" skriver Göran Greider i essäsamlingen Det levande löftet. 

Greiders essä handlar om Bachtins idé om den dialogiska texten (och är delvis en uppgörelse med denna). Det är nog hans mest populära teori. På 90-talet kunde det mesta påstås vara dialogiskt på svenska kultursidor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Det dialogiska ordet fått sin titel efter denna teori. Trots att en lång text om kronotopen dominerar boken.

Kronotop är en term tagen från den matematiska naturvetenskapen (Bachtin var trots allt en sovjetisk litteraturvetare). Och en undersökning av tids- och rumsformer i litteraturen kan låta krångligt. Men denna och de andra texterna i boken är mycket fängslande och faktiskt hyfsat lättlästa.

I slutet av "Svar på en fråga från 'Novyj mir'" efterlyser den åldrade Bachtin "en vetenskaplig utforskande djärvhet, utan vilken det är omöjligt att nå höjderna eller sänka sig ned i djupen".
Det dialogiska ordet är ett exempel på en sådan djärvhet.