Pere Pol Pot Ubu

I SlavojZizeks "Pervert´s guide to Cinema", hans film med lacanska filmläsningar, så hävdar han att kolchosmusikalen är den mest typiska genren för stalintiden. Terrorn som musikal.

Han visar ett utdrag ur den andra delen av Sergej Eisensteins "Ivan den förskräcklige" där det framförs ett sång- och dansnummer om slakten på Ivans fiender.
Samt ett utdrag ur en Pluto-film där Musse Piggs hund drömmer att han blir anklagad av en bunt katter, sjungande dansande katter.

(Samma sammanställning av kolchos-filmer, scenen från "Ivan den förskräcklige" och Plutos rättegång återfinns i Zizeks essä "Prolegomena to a theory of Kolkhoz Musicals", återtryckt in volym två av "The Universal Exception", en samling av några av de viktigare Zizek-texterna.)

Eisenstein, enligt Zizek, förmår i det karnevaliska (i essän nämns Bachtin) Ivan-numret visa terrorns jublande ansikte.
Också Pluto-filmen anknyts till Stalins utrensningar. Men också USAs rättegångar mot maffian. (Apropå Bachtin så är ett av hans exempel på det karnevaliska en katträttegång. Fast katterna är där offren.)

Detta får mej att tänka på scen 14 i "Kung Ubu" av Alfred Jarry. Där Far Ubu knuffar ner folk i ett hål i allt snabbare takt. För att de är rika - han konfiskerar deras pengar. För att de inte har pengar - "det var ett fult svar, ner med dig". En utländsk minister följs av en inhemsk en framstående anti-semit av en judisk semit. För rättvisans skull.

Kung Ubu utgavs 1896 och har alltså inte någon koppling till Stalinterrorn. Men ingen tid har saknat massakrar.

"Så, ner med er allihop, ner med er, ner med er! Raska på, ner med er, ner med er, för rövelen!"

Rubrik

Jag har köpt nya kalsonger med ordet UNDERWEAR i stora bokstäver.
Vilket är något repomanskt av dem.

Veronika Mars och Brick - två nyanser high school noir

Som utfyllnad har svt visat de två första säsongerna av Veronika Mars.
Jag såg om pilotavsnittet och bitar av några avsnitt till.

Piloten grundar idéen med en highschool-detektiv. Med sheriffdotterdutten och mordet på hjältinnans vän försöker serien ge ett visst mått av motivation till varför en tonårsflicka skulle lösa brott.
Skolflickor som löser brott är en gammal ungdomsgenre som vanligen hoppar över sådana försök att få folks agerande att verka trovärdigt.

Att jämföra med Rian Johnsons film Brick från 2005. Brick är en high school-film där high-school påminner om miljöerna i en Raymond Chandler-roman. Krocken mellan de två genrerna döljs inte utan är poängen. Vilket är tydligast i scenen i rektorsexpeditionen.




Också i Veronika Mars spelar rektorn ibland rollen/tropen som polis. Men då det också finns poliser i serien så är den rollen mindre.
Veronica Mars försöker måla över sprickorna mellan high.schoolserien och krimiserien.
Influenserna inte heller lika tydligt Chandler. Men att källorna är flera är resultat av serie-formatet.

En aspekt där Veronika Mars lyckas bättre än Brick är med kvinnokaraktärerna.
Bricks femme fatales och kvinnor i nöd skär på fel sätt.
I Veronica Mars är hjälten kvinnlig. Vilket är regel i skolungdom löser brott-genren. Men en vändning gentemot detektiv-genren i stort. Brain i Brick och Veronica Mars dataexpertkompis Mac utgår bägge från samma arketyp. Men Mac blir en mer fullgången karaktär(detta också delvis formate).

Genderförändringen är som mest intressant i Veronicas döda väninna. Som blir en syntes av två genretroper. Vännen som ska hämnas och kvinnan som ska hämnas.

Haiku

Som en röd matta -
sandkornen kvar sen halkan.
Är våren på väg?

De tio bästa Steeleye Span-låtarna gjorda av andra än Steeleye Span

Då Steeleye Span var (och är) ett folkrockband som gjorde engelsk traditionell musik så har de inte skrivit sina låtar själva. Ändå finns det många artister som så att säja har coverat Steeleye Span.
Med på denna lista är också låtar inspelade innan Steeleye Span gjorde dem, samt en del visserligen senare än Steeleye-versionerna men troligen påverkade främst från annat håll:

Gun Club - Blackjack Davey.
Black Jack David eller Gypsy Davey eller liknande är en folkstandard. Gun Club utgick troligen från Carter Familys version. Finns på en demosamling.

Asonance - Kovar. Blacksmith på tjeckiska. Asonance har gjort flera Steeleyestandards. Såsom Dva Havrani (Twa Corbies) och Alison Gross.
Blacksmith från Pleased to See the King, Steeleye Spans andra album, kan ses som en cover av Blacksmith från Steeleye Spans första album då de två banduppsättningarna på de två albumen skiljer sej så åt. Pleased to see-versionen är den bästa.

Tim Hart och Maddy Prior - Copshawholme Fair
Innan Steeleye Span hade två av medlemmarna gett ut två akustiska folkalbum. Copshawholme Fair finns i en sämre variant på Steeleye Spans första.

Hedgehog Pie - Female Drummer. Hedgehog Pie Live!-versionen.

Appendix Out - Four Nights Drunk.
En märklig version. På en a capella-samling men Appendix Out använder bandspelarens biljud som ackompanjemang.

The Johnstons - Lark in the morning.
The Johnstons två första album finns utgivna tillsammans på en enkelcd.

Jolie Holland: Mad Tom of Bedlam:



Boys of Bedlam i Steeleye-versionen. Jolie Holland spelade på KB strax efter Escondida kom ut. Hon spelade inte Mad Tom.. men det var ändå en bra konsert. Den här liveversionen är ett strå vassare än studioversionen.
Det finns en John Ashbery-dikt som alluderar på Mad Tom-balladen. I den svenska översättningen refereras istället Klot-Johan.

John Strachan - Royal Forrester.
Äldre än Steeleye Spans version med ett r.
Denna version finns i bakgrunden av Chaplinhommagesegmentet i Pasolinis Canterbury Tales. I Kockens historia.

Folque - Ravnene
Folque var det ledande norska folkrockbandet på 70talet. Gjorde även Alison Gross. Med ett l.
Twa Corbies med Steeleye. Ibland two corbies. Melodi, men inte text från An Alarch.

Spriguns (of Tolgur) - Twa Magicians.
Spriguns gjorde två bra folkalbum innan de blev Mandy Morton och Spriguns och sen på nåt sätt muterade till Kathrina & The Waves.
Bland deras bättre låtar finns Derby Ram och Lailey Worm.

De 20 bästa amerikanska TV-serierna enligt Radio Times

Radio Times, en engelsk Röster i Radio typ, har nyligen publicerat en lista på de tjugo bästa amerikanska TV-serierna. Eller rättate Tv-dramerna. Alltså inga sit-coms. (Frånvaron av Nanny blir genast förklarlig.):

1. ER (1995) (Cityakuten)
2. Hill Street Blues (1981) (Spanarna på Hill Street)
3. The Sopranos (1999)
4. The X-Files (1994) (Arkiv X)
5. Twin Peaks (1990)
6. CSI: Crime Scene Investigation (2001)
7. Star Trek (1969)
8. Mad Men (2008)
9. Damages (2008)
10. thirtysomething (1989)
11. Murder One (1996)
12. House. M.D. (2005)
13. Battlestar Galactica (2004)
14. The West Wing (2000)
15. 24 (2002)
16. NYPD-Blue (1994)
17. Six Feet Under (2002)
18. Dallas (1978)
19. Cagney and Lacey (1982)
20=. Law & Order (1991)
The Wire (2005)

Av dessa är det några som jag inte sett ens ett enda avsnitt; Mad Men, thirtysomething, Murder One.

Att Cityakuten kommer först är lite underligt. Men den brukar få en massa priser, trots att den är helt osebar.

Spanarna på Hill Streets skulle knappast ha så hög placering i en amerikansk tidning. Serien populärare bland européer. (Enligt min universitetstids TV-böcker pågrund av att den talade till en medelklass som var mer utspridd i västeuropa. Serien överlevde genom dyrare annonser. Den här sortens publikinriktade läsningar har tappat i popularitet inom Television Studies.)

Att Star Trek är enda serien från 60-talet, tio år äldre än den nästäldsta, är möjligen också ett inslag av att listan inte är amerikansk.
Star Trek är inte en bra serie. Den måste ha varit gammeldags redan när den visades. Flera bra författare skrev för serien: Norman Spinrad, Theodor Sturgeon, Harlan Ellison m.m., men de verkar mest ha sett serien som rent brödskriveri.

Annars är ett problem med att kritiskt diskutera TV-serier, och framförallt då amerikanska som ju betraktas som misslyckade om de inte pågår i minst fem säsonger, att man inte brukar ha sett så stor del av de serier som man inte gillar.

Jag är till exempel inte särskilt förtjust i Sopranos. Men jag har bara sett ett par avsnitt och bitar ur ytterliggare en handfull. Vilket gör det svårt att formulera varför jag inte tycker den är bra förbi att maffia-genren är överspelad. (Ett av de få avsnitt som jag sett (nästan hela av) tyckte jag dessutom var bra - för att ytterliggare komplicera frågan.)

Man kan tycka att en del serier saknas. Att tycka att saker saknas från listor är ju en av listornas poänger. Från nittiotalet finns Arkiv X och Twin Peaks. Men inte Buffy som ju borde utgöra med de tidigare en genretwisttrojka.

Att Freaks & Geeks saknas kan bero på att den bara fick en säsong. Men det finns faktiskt inga high-schoolserier på listan- trots genrens tunga plats i amerikansk TV. Bland de nyare ingen Veronica Mars eller OC eller den nya Gossip Girl (som jag inte sett).

Kriminalserier och kriminalserier näraliggande (såsom House) värderas, kanske inte högre men seriösare.

Att den usla Damages- en av de få som jag dumt nog sett varje avsnitt av, kom så högt som nio är dock underligt. Men melodramen härskar fortfarande.

Teidhir abhaile Riú - Clannad på TV 1977

Teidhir abhaile Riú är en låt från Clannads andra och bästa album: Clannad 2 (jag har stavat låten som på albumet och inte enligt youtube-rubriken).

Detta spår i sej väger upp det brott mot mänskligheten som var Enya; i vilket Clannad var delaktigt. (Detta är innan Enyas korta period i bandet.)

Cinematekets vårschema; med Jonas - som blir 25 år 2000, nu rimligen 33

Cinematekets vårschema kom i brevlådan. Då malmö bara har en bio knuten till cinemateketvisningarna så är utbudet än göteborgs och stockholms. Men det är en del intressant som visas.

På Spegeln i vår blir det Truffaut-serie och Almodovarserie. Två regissörer där de flesta filmintresserade väl har sett en stor del av deras produktion men åtminstone i Truffautserien visas ett par filmer jag länge velat se.

Det är också en serie Warner Bros-klassiker och filmer av den japanske regissören Kenji Mizoguchi (ej att förväxla med Tamaguchi) samt av den tillika japanske Hirokazu Kore-eda.

Men pärlan bland filmerna är Alain Tanners Jonas - som blir 25 år 2000 av Alain Tanner. En film jag inte sett sen jag var väldigt liten.
Först i maj, men ändå.
(Presenteras av någon anledning av Gunnar Krantz. Möjligen har han valt filmen då en av de andra filmerna står såsom en annan serietecknares val.)

Hårdkokt bokstavering à la Fassbinder

Walsch.

W som i War

A som i Alamo

L som i Lenin

S som i Science Fiction

C som i Crime

H som i Hell

Magnetic Fields Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget och Two Magicians

Magnetic Fields 69 Lovesongs från 1999 är ett trippelalbum med sextionio kärlekslåtar (även om en del av sångerna, såsom Punk Love, är kärlekslåtar endast enligt en mycket generös definition.)

Som konceptalbum kan 69 Lovesongs på ett sätt tyckas vara rätt vagt. Kärlek som tema är ju ändå gemensamt för en stor del av populärmusiken. Men konceptet handlar om olika sorters kärlekslåtar och blir därmed en undersökning av popmusiken och vissa av dess beståndsdelar.

En del av spåren anknyter till olika genrer, såsom Magnetic Fields gjort tidigare i country- och flickpopspastischalbum. Andra vrider på metaforer vanliga inom popmusiken och (den för Magnetic Fields ledarfigur Stephen Merrit minst lika viktiga musikaltraditionen).

Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget är som namnet nog antyder en hommage till/parodi av folkmusikens ballader och deras ofta nonsensaktiga omkväden. Men texten utgår också från en bestämd engelsk ballad.

Two Magicians (ibland Twa Magicians):



(här med A. L. Lloyd)

Twa Magicians handlar om en trollkunnig smed som kurtiserar en likaledes trollkunnig kvinna. Kvinnan förvandlar sej till en duva, smeden till en annan fågel. Kvinnan blir en hingst; smeden en sadel och så vidare.

Liknande förvandlingsberättelser finns i många kulturer.

Magnetic Fields ändrar på ordningsföljden mellan mannens och kvinnans rader och därmed på maktpositionen. Där kvinnan börjar och mannen följer i den gamla balladen så måste mannen, trots liknande mål, göra första draget i Magnetic Fields-låten.

I Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget förvandlar mannen sej till en näktergal för att som han sjunger värma hennes hjärta. Hon blir till ett tröskverk och sliter honom itu.
Han blir till en vampyr, hon till ett kors. Sen stegras förvandlingarna. Att bli en vätebomb tjänar lika lite till som att bli en supernova, för att bränna upp allting.

Till slut förvandlar sej sångaren till Gud så att hon ska komma till honom men sångerskan vägrar helt enkelt att tro på honom och till skillnad från smeden i Two Magicians får han se sej besegrad.'

Two Magicians har spelats in av flera artister. Såsom Steeleye Span.

Nobel schnobel

I de flesta texter kring Inger Christensens död nämns om inte på första så andra raden att hon ofta var i tal om nobelpris.

Personligen gör det mej inget att vi sluppit höra en massa korkade människor intervjuas om att de aldrig hört talas om Inger Christensen. (Ingen intervjuar mej om att jag inte hört talas om årets guldpucksmottagare.)

Inget gott har kommit ut av att någon fått nobelpriset. Jag har som exempel förlorat en samling Pinterpjäser pågrund av priset. De lånades ut och försvann. Innan han fick priset stod han säkert och oönskad i hyllan.

De som läser författare för att de fått Nobelpriset torde ändå inte ha den intellektuella kapaciteten att läsa till exempel Inger Christensen.

Inger Christensen 1935-2009

Inger Christensens dikter var formsäkra, ibland i fast form som i ,sonettsamlingen Fjärilsdalen, men kändes alltid otvungna. Även i den närmast barocka alfabet.

En av Danmarks största poeter.

"jag skriver som den tidiga
våren som skriver
sippornas bokens
violens och harsyrans
gemensamma alfapet"

"jag skriver som vintern
skriver som snön
och isen och kölden
och mörkret och döden
skriver

jag skriver som hjärtat
som bultar skriver
skelettets och naglarnas
tändernas hårets
och kraniets tystnad"