Vilhelm Mobergs 5 bästa böcker

I dag är det fyrtio år sedan Vilhelm Moberg dog. Moberg var och är en av våra största författare.

Otrons artiklar
En samling artiklar från de sista åren av Mobergs liv. Med undertiteln "Läsning i blandade ämnen." Om historia, politik och litteratur. Av särskilt intresse för Moberg-fansen är texten "Om historiska romaner" då det var en genre Moberg ofta skrev i.

Raskens
Som i denna hans genombrottsroman. Om den fattige soldaten Raskens. Dialekten kan ta några sidor att vänja sej vid. Men det är ännu fängslande läsning.


Rid i natt
"Unga herremän brukade desse stora och vida fransyska byxor, som var en styggelse för ögonen och förvisso framkallade Guds vrede och straffdom." Historisk roman från 1941. Tillhör den så kallade beredskapslitteraturen. Om kampen mot utländska fogdar på 1600-talet. Det är den svagaste romanen på den här listan men rätt så underhållande. Jag gillade också filmen när jag var liten.

Sänkt sedebetyg

Utvandrarna
En av de stora klassikerna i svensk litteratur
.

Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg

När jag kom över en vacker om än något sliten förstautgåva av Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg (5 väl spenderade kronor) så trodde jag att jag redan hade läst boken. Det hade jag inte märkte jag när jag bläddrade i den.

Ett kapitel ur denna första del i sviten om Knut Toring är ofta med i skolantologier. Det där han läser bakom tapeten. Att denna vår hjältes läshunger egentligen inte leder till något gott är kanske inte lika ofta som man tar upp i skolorna (åtminstone inte i den här boken - det kanske blir bättre sen, i sista delen kanske hjälten har slagit igenom och sista kapitlet utspelas i framtiden där gör dåliga musikaler av hans verk). I början av boken är det nutid (30-tal) och huvudpersonen har gått och blivit redaktör och läser igenom insända berättelser, den ena enfaldigare än den andra. Han längtar tillbaka till landet. Och hans minnen är resten av romanen.

Då det är en bok från 1935 är romanbygget inte så avancerat. Händelserna sker i kronologisk ordning, där man i nyare böcker är van vid att det blandas lite. Detta gör det tydligare att alla styckena inte är riktigt lika bra. Men det gör inte så mycket. Det är en hög lägstanivå. Och Moberg varierar tonläget, mellan dråplig humor till sentimentalitet, så att det inte blir enformigt.

Det är inte alltid en särskilt munter tillvaro på landet heller. Det kollektiv han saknar visar sej ofta vara rätt så grymt. Inte minst i skolscenerna som, liksom titeln antyder, tar en viktig plats i boken. Bäst är emellertid avsnitten från innan skolstarten. Där Mobergs skildring av ett barn och dess värld ännu är stark och ny trots att man läst liknande passager i så många senare skrivna svenska böcker.

Tematrio om skolan

Lyran börjar tematrioterminen med temat skolan.

Vilhelm Moberg - Sänkt sedebetyg
Vilhelm Mobergs roman från 1935 håller jag på och läser nu. Den handlar om den läshungrige Knut. En (hittills, åtminstone) lysande barndomsskildring. Skolan är här både på gott, en skolfröken lånar honom böcker, och ont.

Hans Scherfig - Den lyckliga tiden
En klassisk roman. En hemsk och rolig skildring av den gamla danska skolan och det danska samhället. Med en mordgåta som bonus.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Den här kommer i nyutgåva senare i år. Om en flickskola och en karismatisk och gräslig lärarinna. Som håller sej med favoriter som hon kallar creme de la creme. En rolig roman om fascism och makt.

BLM - en silverantologi

Det första numret av Bonniers litterära magasin kom ut 1932. Jag har inte läst några nummer från tidskriftens första decennier. Men jag har ett urval som gavs ut när BLM firade 25-årsjubileum.

Den har en viss betoning på de tidiga numrena. Och på författare som gjorde sin debut i tidningen. Bland de utländska såna som först presenterades på svenska där.
Den inledande novellen är "En ros för Emily" av en William Faulkner. Här kommenteras att det torde ha varit författarens Sverigedebut. Och att översättaren i samma nummer hade en längre essay om Faulkner. Översättaren var, naturligtvis, Artur Lundkvist.
Andra i BLM sverigedebuterande författare här är Franz Kafka och J. D. Salinger.

Bland de svenska bidragen finns en del som med tiden blivit mindre namnkunniga. Walter Ljungkvist, Shirley Ann Grau och Margit Abenius. Den senare har en rätt roande essä med i boken. Och här finns förutom noveller också essäer och dikter.
Bland dikterna finns tre av Erik Blomberg som senare skulla komma med i hans sista diktsamling Nattens ögon. Intressant för Blombergfansen (jag) är att två av dikterna är i lite annorlunda versioner än i de i diktsamlingen.

Enligt en kommentar är Vilhelm Mobergs bidrag "En bibliotekarie" inte utgiven i bokform på något annat håll. Men det kan ju ha ändrat sej sen dess.
Arne Sand-novellen "Porslinsgubben och Urmänniskan" tror jag inte fanns med i novellurvalet med Sand som kom på 90-talet. Men jag kan ha fel. Det är i vilket fall en bra novell.

Jag har inte läst riktigt hela antologin. Det är 500 sidor med bidrag av författare som Agnes von Krusenstjerna, Herman Hesse och T. S. Eliot (den med komma och gå och michelangelo). Och Sara Lidman och Ivar-Lo och Arnulf Överland och många till.
I förordet skriver de två redaktörerna att ett framtida redaktörsteam kanske kommer att sätta samman en guldantologi. Det gjordes så vitt jag vet ingen sådan.

En silverantologi, red. Georg Svensson och Åke Runnquist bör inte vara så svår att få tag på.

Citerat från veckans läsning

"Men himlen var så underlig. Det högsta där uppe följde honom vart han gick och höll sig alltid över hans huvud. Det var retsamt. Han försökte springa fort, han sprang så att han fick håll i sidan och måste andas ut, men himlen hann med. Han sprang ända till hagstättan, men himlens mitt hade han med sig."
Vilhelm Moberg, i Sänkt sedebetyg

"först när det blir tråkigt blir det intressant. Ingenting ledsammare än >>spänning>> -"
Peter Weiss, i Notisböcker 1975 - 80, övers. Ulrika Wallenström

Myrorna

Jag gick mer på Myrorna och loppis och liknande ställen förr.
Att rota igenom bokhögar är ett young man's game.

Fast nuförtiden har jag förstått att böckerna ofta står prydligt i bokhyllorna, ibland även sorterade.
Vilket väl minskar chansen att göra riktiga fynd.

Min bror, som var mer road av att leta i högar med böcker, brukade hitta diktsamlingar av Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist och förstautgåvar av Vilhelm Moberg-romaner för en femma styck.

Det irriterande med det beteendet mildrades något av att han också brukade ge en böcker han hade hittat som han trodde man var road av.

En del författare, som Ivar Lo-Johansson (som fyller en hyllrad i mitt bibliotek), har jag nästan uteslutande köpt på Myrorna.
Kanske är jag därmed medskyldig till att det aldrig kommer några nyutgåvor av Ivar-Lo-böcker.

Ola Larsmo och det dialogiska

I det där manifestet som var populärt att tala om för ett tag sen så fanns historiska romaner som en av de saker undertecknarna med Jerker Virdborg i spetsen lovade att inte skriva.

En författare som i flera av sina romaner utgått från den historiska romanen är Ola larsmo.

I DN skriver han nu i frågan.

Larsmo tar inte direkt upp den punkten på manifestet. Utan riktar in sej på dess hyllande av berättandet. Som Larsmo tycker författarna till manifestet, med många andra, ser alldeles för okritiskt på.

Flera kritiska röster mot Berättelserna kom i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Några nämns i artikeln. Larsmo gav 1990 ut essäsamlingen Odysséer där han, bland annat, skriver om realism och ett par svenska författare (Lars Andersson, P. C. Jersild med flera) som brukar säjas ingå i en svensk berättande tradition. Dessa essäer är påverkade av tidens postmoderna idéer. Intressant nog tar han där också upp en del av de "sjuttiotalister" (författare som debuterat under 70-talet) som Larsmos författargeneration enligt artikel stod i opposition emot. Det är en underhållande läsning.

En sak jag själv tyckte var lite underligt med Virdborgarnas manifest, som jag annars varken blev särskilt begeistrad eller upprörd över, var förebilderna i början. Moberg och Lagerlöf och de. Själva idén att de skulle utgöra en och samma tradition.

En del av Larsmos exempel är lite svaga. En anti-revolutionär slogan är väl til syvende og sist också en slogan. Särskilt om den utropas av en tråkig rockgrupp. Och de Kina-vänliga skandinaviska författarna var ofta formmässigt intressanta.

Men hävdandet av värdet av de polyfoniska rösterna, det dialogiska för att - som Larsmo gör - tala med Bachtin är intressant. Larsmos senaste Jag vill inte tjäna fick sin styrka genom att olika röster (och syner) fick beskriva romanens värld.

"Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans." Larsmos romaner är på sitt sätt realistiska och berättande. Både de som utspelar sej i historisk tid och hans tidiga samtidsromaner. Men han har hela tiden attackerat sina berättelser, Berättelsen, från olika håll.

När Larsmo säjer att romanen räddar oss från de entydiga berättelserna kan jag lite tycka att det riskerar bli samma slags hyllande som i den Virdborgska kören. Jag har läst flera polyfoniska romaner som jag har svårt att se skulle kunna rädda någon eller något. Flera av dem skrivn av den Dostrojevskij som Bachtin byggde sin dialogiska teori på. Fler röster blir inte automatiskt bra.