Den leende vännen och andra historier av Arthur Conan Doyle

Arthur Conan Doyle är förstås mest känd för historierna om Sherlock Holmes. Men han skrev också mycket annat. Flera av hans berättelser hade fantastiska inslag.

Min favoritnovell av Doyle är den märkliga "När jorden skrek". Med professor Challenger, Doyles näst kändaste figur, Helan till Sherlock Holmes Halvan. Novellen har jag i den fula men rätt så underbara boken All världens sällsamma berättelser (red. Frank Heller).  

Varken "När jorden skrek" eller någon annan av Challenger-berättelserna finns med bland novellerna i den nyutkomna samlingen Den leende vännen. Men där finns två andra Doyle-noveller som fanns med i Hellers antologi. Titelnovellen och den fascinerande "Fallet Joyce-Armstrong" (eller "Luftdjungelns fasor" som den heter i den äldre boken, jag har novellen i ytterligare en översättning).

Liksom "När jorden skrek" är "Fallet Joyce-Armstrong" en slags science fiction om att jorden är annorlunda än vi tror. Här är det vår atmosfär som enligt ett upphittat manuskript visar sej bebos av märkliga fasor. "Någonting i varelsernas konsistens, texturer och färgnyanser påminde om venetianskt glas. Blekrosa och ljust grönt dominerade även här, men samtliga glittrade vackert när solens strålar sken genom deras nätta skepnader." (övers. Love Kölle)

Den leende vännen är utgiven på det lilla förlaget Sigill. Volymen har också något av ett lågbudgetutseende. Texten går lite för långt ut på boksidorna. Och jag hade önskat mej årtal och originaltitlar till novellerna.

Alla novellerna är översatta av Kölle. Kölle väljer att hålla en gammaldags språkdräkt. Vilket mestadels fungerar bra men av och till märker man en fras som inte låter naturlig och ger texten ett drag av ofrivillig pastisch. Så är titelnovellen märkbart bättre i Håkan Bergstedts översättning i Heller-antologin. Medan "Fallet Joyce-Armstrong" klarar sej bättre gentemot de två andra försvenskningarna jag har.

Nu är "Den leende vännen" i vilket fall den svagaste av de fem novellerna i boken (men den är en av Doyles kändaste noveller). Förutom "Fallet Joyce-Armstrong" finns det bara en till som kan beskrivas som science fiction: Den humoristiska "Fiaskot i Los Amigos" som behandlar en misslyckad avrättning. Jag tyckte rätt bra om den. Medan jag fann "Silverspegeln" med sin spökande spegel rätt så tråkig. Men den är nog rätt typisk för en del av Doyles författarskap.

"Det som ligger begravet" är nog den som Sherlock Holmes-fansen finner mest intressant. Man hade lätt kunnat tänka sej historien som ett av mästerdetektivens fall. Den visar å andra sidan varför Sherlock Holmes behövs. Även om Doyles detektivhistorier får sina naturliga förklaringar så ger detektiven och hans resonemang något sällsamt till gåtorna som gör att de känns mer besläktade med den fantastiska "Fallet Joyce-Armstrong".än "Det som ligger begravet".

Även om inte alla novellerna i Den leende vännen har hållit för tidens tand så ger de en inblick i Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes.

Flera av novellerna i boken går också att köpa som

 fristående e-böcker. Dock inte höjdpunkten "Fallet Joyce-Armstrong". Så om du inte vill missa luftdjungeln och dess varelser så bör du skaffa hela boken. (Uppdatering 2015: Nu finns den som e-novell)

(Först publicerad i maj 2014.)

Den leende vännen och andra historier av Arthur Conan Doyle

Arthur Conan Doyle är förstås mest känd för historierna om Sherlock Holmes. Men han skrev också mycket annat. Flera av hans berättelser hade fantastiska inslag.

Min favoritnovell av Doyle är den märkliga "När jorden skrek". Med professor Challenger, Doyles näst kändaste figur, Helan till Sherlock Holmes Halvan. Novellen har jag i den fula men rätt så underbara boken All världens sällsamma berättelser (red. Frank Heller).  

Varken "När jorden skrek" eller någon annan av Challenger-berättelserna finns med bland novellerna i den nyutkomna samlingen Den leende vännen. Men där finns två andra Doyle-noveller som fanns med i Hellers antologi. Titelnovellen och den fascinerande "Fallet Joyce-Armstrong" (eller "Luftdjungelns fasor" som den heter i den äldre boken, jag har novellen i ytterligare en översättning).

Liksom "När jorden skrek" är "Fallet Joyce-Armstrong" en slags science fiction om att jorden är annorlunda än vi tror. Här är det vår atmosfär som enligt ett upphittat manuskript visar sej bebos av märkliga fasor. "Någonting i varelsernas konsistens, texturer och färgnyanser påminde om venetianskt glas. Blekrosa och ljust grönt dominerade även här, men samtliga glittrade vackert när solens strålar sken genom deras nätta skepnader." (övers. Love Kölle)

Den leende vännen är utgiven på det lilla förlaget Sigill. Volymen har också något av ett lågbudgetutseende. Texten går lite för långt ut på boksidorna. Och jag hade önskat mej årtal och originaltitlar till novellerna.
Alla novellerna är översatta av Kölle. Kölle väljer att hålla en gammaldags språkdräkt. Vilket mestadels fungerar bra men av och till märker man en fras som inte låter naturlig och ger texten ett drag av ofrivillig pastisch. Så är titelnovellen märkbart bättre i Håkan Bergstedts översättning i Heller-antologin. Medan "Fallet Joyce-Armstrong" klarar sej bättre gentemot de två andra försvenskningarna jag har.

Nu är "Den leende vännen" i vilket fall den svagaste av de fem novellerna i boken (men den är en av Doyles kändaste noveller). Förutom "Fallet Joyce-Armstrong" finns det bara en till som kan beskrivas som science fiction: Den humoristiska "Fiaskot i Los Amigos" som behandlar en misslyckad avrättning. Jag tyckte rätt bra om den. Medan jag fann "Silverspegeln" med sin spökande spegel rätt så tråkig. Men den är nog rätt typisk för en del av Doyles författarskap.

"Det som ligger begravet" är nog den som Sherlock Holmes-fansen finner mest intressant. Man hade lätt kunnat tänka sej historien som ett av mästerdetektivens fall. Den visar å andra sidan varför Sherlock Holmes behövs. Även om Doyles detektivhistorier får sina naturliga förklaringar så ger detektiven och hans resonemang något sällsamt till gåtorna som gör att de känns mer besläktade med den fantastiska "Fallet Joyce-Armstrong".än "Det som ligger begravet".

Även om inte alla novellerna i Den leende vännen har hållit för tidens tand så ger de en inblick i Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes.
Flera av novellerna i boken går också att köpa som fristående e-böcker. Dock inte höjdpunkten "Fallet Joyce-Armstrong". Så om du inte vill missa luftdjungeln och dess varelser så bör du skaffa hela boken.

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta av Doyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt så korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka förinta alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

(Först publicerad den 21a januari 2010. Sherlock-vågen har hållit i sej. Med en uppföljare till filmen, och två säsonger av BBCs Sherlock. Själv har jag införskaffat ytterligare en bok i AWE/GEBERS pocketserie med detektiven, en trevlig serie: "denna svenska nyutgåva i nio delar med samtliga berättelser i nyöversättning kan kallas den mest kompletta samling om Sherlock Holmes som någonsin utkommit", påstods i ett av förorden (1987).)

Snöbollseffekten

I Katherine Macleans novell "The snowball effect" tar en sycirkel i den lilla staden Watashaw över världen.

Novellen, skriven 1952, berättas av en universitetsrektor. Som kräver av ledaren för universitetets sociologiinstitution att han ska visa vad sociologi egentligen är bra till. Sociologiprofessorn skriver ner en ekvation: "I hadn't expected to understand the equation, but it was almost as clear as a sentence[...]here was the growth of the Catolic Church and the Roman Empire, the conquests of Alexander and the spread of the smoking habit". De gör tillsammans utifrån formeln en "idyllically simple and deadly little organization set-up". Som de visar för en ambitiös medlem i Watashaws sycirkel. Sen väntar de på resultatet.

"The snowball effect" publicerades i SF-magasinet Galaxy. Jag har den i antologin Decade the 1950's (red. av Brian W. Aldiss och Harry Harrison). Som domineras av noveller ur detta magasin, medan den tidigare antologin Decade the 1940's enbart hade haft noveller från Astounding (den sista sf-antologin i serien Decade the 1960's har flera noveller från Michael Moorcocks New Worlds). Där novellerna i Astounding hade handlat om raketstyrning och fysik och kemi så handlade novellerna i Galaxy lika ofta om psykologi, religion och sociologi.

Den inledande novellen i Decade the 1950's, "Grandpa" av James H. Shmitz, var en av de första i genren som tog upp ämnet ekologi. De tre Decade-antologierna gavs ut på 70-talet. Antologierna ger en bra bild av skillnaden mellan sf-decennierna. Men hade liknande urval gjorts idag hade de säkert sett annorlunda ut.

Om ämnena delvis är nya i dessa noveller så är berättarstilen av mer klassiskt snitt. "The snowball effect" påminner i sin uppbyggnad om flera av H. G. Wells noveller eller Artur Conan Doyles historier om professor Challenger.

Förutom "The snowball effect" innehåller antologin bland annat Arthur C. Clarkes "The star", Jerome Bixbys "The holes around Mars" och Cordwainer Smiths "Scanners live in vain". Den sistnämnda är både den som åldrats mest och den som pekar framåt mot sånt som Philip K. Dicks noveller och mot cyberpunken.

Sherlock Holmes: nu också som bok

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar på alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta av Doyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade.
Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

(Först publicerad den 21a januari 2010. Om filmen fick mej att läsa om boken, så fick nu tv-serien mej att tänka på och reprisera detta inlägg. Aetheric mechanics är fortfarande den bästa av de nyare sherlockarna.)

Sherlock

En fördel med att BBCs Sherlock tar Arthur Conan Doyles historier om mästerdetektiven och placerar de i nutiden med en sms-ande Sherlock Holmes och en Watson som bloggar om deras äventyr är att det inte alls är så dåligt som det låter.

Serien har gjorts av bland andra TV-författaren Steven Moffat, som slog igenom med den charmiga ungdomsserien Reportergänget (vars avsnitt ofta innehöll detektivgåtor). Tidigare har han varit inblandad i en modern version av Doktor Jekyll och Hyde (kallad enbartJekyll, som snarare var underlig än bra. Men den var en slags fortsättning på Robert Louis Stevensons roman. Ett grepp vi slipper med Sherlock.

Moffat har skrivit det första och bästa av de tre asvsnitten i den första säsongen (en andra säsong är på gång). Den episoden har fördelen att den introducerar karaktärerna. Och utnyttjar bäst att vi redan känner till dessa - som i introduktionen av storebror Holmes. Själva kriminalgåtan i denna och de övriga episoderna påminner en tyvärr om att man kallar folk för Sherlock när de sagt eller gjort något riktigt korkat.

Vilket kanske inte gör så mycket - som deckarberättelser betraktade så var Doyles romaner och noveller också rätt så svaga. Viktigare var atmosfären och Holmes själv. Den arrogante detektiven är rätt väl spelad medan man har sett betydligt bättre Watsonar.

Sämre är det med skurkarna. Det andra avsnittets fattigmans version av Fu Manchus dotter visar på problemet med att låna från 1800-talspopulärlitteraturen. De elaka kineserna i avsnittet är rasistiska på ett så gammeldags sätt att det snarare blir underligt än stötande - men bra är det inte (de onda orientalerna här förekommer så vitt jag förstår inte i Doyles berättelser - men i Sax Rohmers romaner så var Fu Manchus motståndare inspirerad av Sherlock Holmes).

Också Moriarty är något av en besvikelse. Han dyker upp i det avslutande avsnittet. Där de flesta av Doyles berättelser om Holmes är noveller så är BBCs version i långtimmeslånga avsnitt. Här låter man flera historier följa på varandra. Vilket fungerar hyfsat. Det är knappt man hinner märka hur ooriginella dessa mini-mysterier är.
Men det är ibland lättare att svälja när Sherlock lånar från andra TV-serier då dessa så ofta lånat från seriens förlaga. Och trots en klumpig cliffhanger och en överspelande Moriarty så är det en rätt underhållande säsongsavslutning.

Sherlock är bättre än den förtjänar att vara. Vilket tyvärr inte är detsamma som att den är bra.

All världens sällsamma berättelser

Mark Twains "Utdrag ur Kapten Stormfields besök i himlen", som vi nämnde i gårdagens 365 böcker-inlägg, har jag i antologin All världens sällsamma berättelser från 1947. Det är en utåt sett rätt grå och trist bok. Men i den 770-sidiga volymen finns en bra samling noveller, från Oscar Wlde till H. G. Wells.

Som till exempel Arthur Conan Doyles bästa berättelse "När jorden skrek", där professor Challenger tänker bevisa att Jorden är en levande varelse genom att borra i henne, genom jordskorpan.

Här finns skräckhistorier som "Aphanden" av W. W. Jacobs och "Plattners historia" av H. G. Wells, framtidsberättelser och berättelser från stenåldern. På det hela taget är boken mycket roligare än den ser ut.
Den lär stå på en hylla på ett Myrorna (eller liknande) nära dej. Försök i så fall förbi dess dystra yttre.

Antologin är sammanställd av Frank Heller, en humoristisk svensk författare som så sakta håller på att helt bli bortglömd. Något som enbart kan uppröra de som är med i Frank Heller-sällskapet. Fast jag har läst ett par av Hellers om Herr Collin med ett visst nöje.

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen

En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta avoyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

Flashforward

I fredagskväll såg jag andra delen på tv-serien Flashforward. Då jag var förkyld. (Jag gör inte nödvändigtvis så där väldigt spännande saker med mina fredagskvällar, men dålig sci-fi brukar de inte ägnas åt) Serien hör till andra eller tredje generationens lost-avkommor. Vilket den i Piloten, som säjs vara bättre, lär visa mer öppet än vad är vanligt. Att andra avsnittet allmänt inte anses vara lika bra är väl mycket för att det är en högkonceptserie. Den bygger på en Idé. Vilket brukar göra att andra avsnittet blir ett problem då man redan spelat ut sin hand i första.

Konceptet bygger på att alla människor på jorden samtidigt somnat och under denna period sett en glimt av sin framtid sex månader framåt.

Serien är, om man trots allt får gå efter detta andra avsnitt - säkert mer typiskt än Piloten, inte särskilt bra. Den har två tidsplan som Lost och liksom den en stor mängd karaktärer och ett mysterium. Men den saknar den genreblandning som var poängen med Lost. Varje karaktärs flashbacks i den serien var av olika genrer. Huvudpersonwen var i en läkarsåpa, irakiern i en spionberättelse, kärleksintresset hade en heisthistoria och så vidare. Dessa historier i sej var (serien lämnade och förändrade formatet i senare säsonger) tyvärr ofta rätt medelmåttiga men formen var något nytt för genretelevisionen.

Men en sak störde mej, förutom den dåliga dialogen och det usla skådespeleriet, under seendet. Konceptet är så pass bekant att jag måste ha läst något liknande någonstans men jag kan inte komma på var. Är det kanske en Philip José Farmer?

Under pausen tar jag fram Farmersamlingen Efter King Kongs fall och hittar den långnovell som jag tänkte på: "Skisser bland mitt minnes ruiner". Men den är inte riktigt samma. Där förlorar istället hela mänskligheten med jämna mellanrum minnet. De har fortsatt haft sina liv, knytit nya kontaker men ingen minns detta. Det är en riktigt bra novell, skriven i dagboksform.

När avsnittet slutar står det att serien är byggd på en roman av Robert J. Sawyer. Vilket får mej att känna mej lite korkad. Då det helt enkelt är att jag har läst recensioner av hans roman Flashforward som gör att konceptet känns så familjärt (jag har för mej att den stod på en mental att-läsalista ett tag).

De har ändrat lite från boken. Där det istället är 21 år i framtiden som de ser.

TV-serien Flashforward har marknadsförts mycket på sin djärva idé och de flesta recensenter har, även om de haft andra invändningar, prisat det originella konceptet. Men Sawyers tio år gamla roman ingår i en tradition av liknande sf-romaner. Där något händer som förändrar livet för alla på jorden. Som till exempel i Farmers redan nämnda novell. Tropen med att alla somnar är också vanlig. En av Arthur Conan Doyles Proffessor Challenger-berättelser använder temat. Då räckte den till hela berättelsen.

På många sätt är en sån här idé mer lämpad för romanen eller långnoveller. Även om också de inte alltid gör så mycket med em. Exempelvis finns Poul Andersons IK 400 där alla på jorden, människa som djur, blir många gånger smartare. En fascinerande idé innesluten i en medioker roman.

Koncept i sej tar en inte särskilt långt. Det krävs mer än ett bra uppslag för att göra en bra TV-serie eller en läsvärd roman.

Aetheric Mechanics

Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa är att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från Conan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som får en betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna. Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit en så pass vanlig devis att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den kan förändra karaktären på dn historia man läst.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia. Svävande droskor, skräpmetallsrobotar. En mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt rätt och om en förälskelse som förändrar världen.