Batman

Abigail Arcane åtalas för att ha ett förhållande med Swamp Thing då han inte är mänsklig. Detta sker i Batmans stad Gotham. Swamp Thing är inte road och förvandlar staden till en djungel. Och Batman slåss mot honom. Denna historia tar upp största delen av seriealbumet Earth to Earth. Bilden ovan av John Totleben kommer från "The garden of earthly delights" som finns i albumet.

Alan Moore har skrivit en Batman-serie till som tillhör hans mest lästa serier: The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland. Moore är själv inte särskilt förtjust i serien men den hamnar ofta på listor över de bästa Batman-serierna. Jag står nog på Moores sida här (om man kan säjas göra det genom att inte gilla hans serie) men den är snyggt tecknad. Batman-serie i Earth to Earth är bättre.

Batman var med också i Len Weins och Berni Wrightsons Swamp Thing. I nummer 7: "Night of the Bat". Det hör inte till de bästa av deras Swamp Thing-serier. Men Wrightsons Batman är snygg. Och jag gillar panelen nedan.

10 bra amerikanska seriealbum

För sjätte året i rad firar vi Förenta staternas nationaldag med en lista.

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Samling med korta serier om Marlys och hennes vänner och fiender. Roliga på ett lite vemodigt sätt.

Dan Clowes - The Death-Ray

C. F. - Powr Mastrs vol 1
Märklig serie som utspelar sej i en slags fantasyvärld. Ibland är den som en experimentell serie, ibland som
en fantasyberättelse. Det har kommit tre volymer.

Phoebe Gloeckner - Diary of a teenage girl
Självbiografiska teman har varit ett viktigt inslag i den amerikanska tecknade serien. Gloeckners album är ett av de mest fascinerande i den självbiografiska genren.

Roberta Gregory - Bitchy på smällen
Också Gregory använder sej av sitt eget liv. Den här tillhör de så kallade undergroundserierna. Den avslutande serien är ett svar på de fantasier om våld mot kvinnor som ofta förekom hos manliga amerikanska undergroundserietecknare.

Jaime Hernandez - Speedy Ortiz död

Sorglig och vacker serie. Ett bra ställe att börja om man vill ge sej på Jaime Hernandezs Locas-svit. Och det vill du.

Gilbert Hernandez - En amerikan i Palomar
Detta är andra seriealbumet om den mexikanska byn Palomar. Palomar-serierna tillhör det bästa inom de tecknade serierna. En amerikan i Palomar är en fascinerande berättelse om en stor mängd intressanta karaktärer mästerligt utförd.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Superhjälteserier har en framträdande plats i den amerikanska serievärlden. Det här är en fortsättning på en av de mest kända inom genren, Frank Millers The Dark Knight Returns om en åldrad Batman. Uppföljaren förhåller sej rätt så vanvördigt till sin föregångare. Det är en serie med en bisarr energi. Amerikansk superhjälteserie när den är som bäst.

Joe Sacco - Fixaren

Art Spiegelman - Maus
En av de mest hyllade serieberättelserna. Spiegelman intervjuar sin far som överlevt förintelsen. Brukar kunna uppskattas även av folk som vanligen inte läser serier.



Tidigare 4 juli-listor:
10 bra amerikanska romaner
10 bra amerikanska böcker
10 bra amerikanska filmer
10 bra amerikanska skivor
10 bra amerikanska diktsamlingar

Sju länkar en söndag

The big fusion - om indieserietecknare och superhjältegenren
Michel Fiffe på Factual Opinion

Plus ça change, plus c’est la même chose: Justice League #1
Medan Simon säger skriver om en superhjälteserie så fast i superhjältegenren som det går att vara. Den första av 52 mer eller mindre nya serietidninger från DC Comics, förlaget som ger ut Stålmannen och Läderlappen och då Lagens Väktare. Det ser mest ut som All Star Batman Light. Om det kommer några bra serier ur den här satsningen återstår att se. Som Simon säger säjer: "Det kommer såklart dyka upp några bra titlar bland de 52, men jag misstänker att detta faktumet inte kommer att vara på grund av rebooten utan helt enkelt bero på att en del gamla titlar lades ner och att nya startade."

Superhjältarnas historia skrivs om
Nyheten om de nya superhjälteserierna har spritt sej ända till Dabens Nyheters kultursida. De har emellertid inte brytt sej om att se till att artikel har korrekta fakta och sånt som texter om riktig kultur kan förväntas ha.

So far apart - Dexters födelsedag
Rene Engströms och Rasmus Grans serie So far apart är tillbaka efter sommaruppehållet.

Ingrids boktankar om Memento Mori av Muriel Spark

När skruven dras åt, Henry James
Bernur om en nyöversättning av boken formerly known as Skruvens vridning.

Malmö förr i tiden - del två
Min bror har på Tankar från en gödselhög - allt ur ett överifrånperspektiv haft en serie återblickar på sin Malmö-tid. Det ovan handlar om området där jag bor. Jag har inte, som han skriver, bott där i 18 år. Men det är en bild från Lönngatan om man gillar bilder.

Åtta länkar en lördag

Frank Miller owns Batman
4thletter! har i veckan haft ett tema om Frank Miller och Läderlappen. Främst All Star Batman & Robin the Boy Wonder

Bursting with boredom - om Jack Kirby
Ett inlägg om Jack Kirbys Jimmy Olsen på The Hooded Utilitarian leder till en diskussion om Kirbys inflytande i kommentarerna. Bland annat tas det upp hur amerikansk Kirby är. Jag har själv tyckt att flera av de av Kirbys serier som jag provat på varit nästintill omöjliga att läsa - även om hans teckningar är vackra och kraftfulla när man vant sej vid dem.

Bernur om en samling essäer och recensioner av Joyce Carol Oates
Joyce Carol Oates är väl minst lika amerikansk som Kirby. Bernur skriver om den nya samlingen In Rough Country. Essays and Reviews och tar, även om han är mestadels positiv, upp den anglosaxiska dominansen i texterna i den.

Kim Newman om 10 vampyrromaner som inspirerat Anno Drakula
Newmans lista kan också anklagas för att vara lite anglocentrerad även om han nämner utanför listan vårt svenska vampyrhopp Låt den rätte komma in. Nu är det inte direkt en topplista utan kommentarer kring böcker som inspirerade hans egen ukroni-klassiker Anno Dracula som nu getts ut på nytt. Han beskriver Stephen Kings Salem's Lot som en mash-up mellan Dracula och Peyton Place och har en del intressant att säja om Sheridan Le Fanus Carmilla

Butter Anno 2009 om de tio bästa vampyrböckerna
Min egen vampyrbokstopplista (som också är rätt dominerad av de engelskspråkiga) har jag några böcker gemensamma med Newman. Och då Anno Dracula. Trots att jag faktiskt inte läst den. Jag har i och för sej inget emot att man påstår sej läst böcker man inte läst om det roar en men just den romanen kan tyckas underligt att låtsas ha läst. Anledningen till att den är med är att jag läst flera andra romaner och noveller i sviten men tyckte det var enklare att ta själva huvudboken. Även om jag bara har läst ett utdrag ur den. Nu när den faktiskt går att få tag i tänker jag läsa den.

Recension av Röd stjärna över Indien av Jan Myrdal
"Boken är alltså inte ett regelrätt reportage. Men inte heller en passiv redovisning av CPI(m)s program. Den resonerar och den försöker sätta in det naxalitiska upproret i sammanhang. Olika sammanhang. Jan Myrdals personliga sammanhang. Ett marxistiskt sammanhang. Ett övergripande historiskt sammanhang." Peter Ekström om Jan Myrdals nya bok på >Kulturdelen

Radioteatern ger: radiosex
"Radiosex sänds natt mellan lördag och söndag kl. 00.03. I tysthet har programpunkten blivit överraskande populär och tre minuter efter midnatt ökar P1-lyssningen med 300 procent!" No shit.
Uppläsningar av pornografiska noveller av det litterära slaget. De svenska är nyskrivna. Det går att lyssna på de program som sänts på länken. Fast de ligger ute en begränsad tid. Det är tyvärr inte längre möjligt att höra Fredrik Ekelund-porr och den som vill höra ett utdrag ur Charlotte Roches Våtmarker får skynda sej. Daniel Boyacioglu, George Bataille och Augustin Erba är några av författarna till kommande utsändningar.

Till Walter Benjamin med anledning av hans 121-årsdag
I går var det Walter Benjamins födelsedag. Vilket Coilhouse uppmärksammade. Artikeln är uppbyggd kring att han fyller 121 och att det finns ett judiskt uttryck om att önska att någon lever tills han blir 120. Men så vitt jag förstår så var det i går bara 119 år sen Benjamin föddes.

The Return of Bruce Wayne - Grant Morrison tar Läderlappen på en resa genom tid och genre

Det finns uppenbara begränsningar för en serieskapare som ska skriva karaktärer som publicerats i årtionden. Men begränsningar kan också vara utmaningar.

Grant Morrison har knytit många av de serier han skrivit för DC Comics samman, skapat en egen morrisonvärld i detta superhjälteuniversum.

The Return of Bruce Wayne börjar där hans Final crisis slutade. Den delar också ett par tecknare med projektet Seven soldiers, som liksom denna serie innehöll serier ur flera genrer.

Bruce Wayne, alltså Läderlappen, har slungats bakåt i tiden och tappat minnet. I albumet tar han sej fram mot nutiden en tidsålder och ett kapitel i taget. Alla kapitel har olika tecknare och är i olika genrer. Läderlappen är den superhjälteserie som är närmast de äventyrshjältemagasin som superhjältarna ersatte. Berättelserna i The Return of Bruce Wayne anknyter till dessa pulpgenrer: stenåldersaction, pilgrimsäventyr (han som skrev Conan Barbaren skrev också böcker med en puritansk pilgrim i huvudrollen), pirathistorier, vilda västern, noir och sf.

De två första kapitlen är okej - fast känns lite långa. Chris Sprouse (Tom Strong, Supreme) tecknar stenåldersavsnittet och gör det bra. Och Morrison har en del roliga berättartekniska trick för sej. Kapitlet som Frazer Irving (som gjorde Seven Soldiers: Klarion the Witchboy - också med puritaner, fast blåhyade sådana) tecknar ser utsökt ut. Piratavsnittet är okej, men påminner mycket om en Fantomen-serie.

Kapitlen knyts samman av en historia där Bruce Waynes återkomst till nutiden säjs innebära världens undergång. De avsnitten hänger dåligt samman med huvudhistorien men börjar i och med vilda västern-delen ändå att ta över berättelsen. Vilda västern-delen är dessutom fruktansvärt usel. Ryan Sook tecknar noir-avsnittet så pass bra att man nästar blundar för kapitlets svagheter.

Ramhistorien knyter an till Batman R. I. P. - den är som denna rörig men helt utan den frenetiska energi den serien ändå hade.

Ett specifikt problem med Läderlappen är att Frank Millers version satt så stort avtryck på figuren. Morrison har i sina tidigare Läderlappen-serier plockat fram inslag ur äldre Läderlappen-serier för att motverka Millers inflytande. Och också dessa pulpberättelser kan ses som ett sätt att understryka ett förmillerskt inflytande på serien (titeln vänder också på Millers klassiska The Dark Knight Returns).
I det sista kapitlet anknyter Morrison på ett par sidor till Jack Kirby. Kirby är en av superhjältegenrens stora namn. Han skrev aldrig Läderlappen. Men i framtidsavsnittet så föreställer sej Morrison en Läderlappen som haft en annan stark författarröst i sitt förflutna än Miller.

Tyvärr är de här KirbyBatman!-sidorna rätt svagt tecknade. Kanske hade det här lyst till om en Kirby-influerad tecknare som Tom Scioli hade gjort passagen. Eller Irving - som är den ende av tecknarna i albumet som lyckas med sci-fiscenerna (se bilden överst).

Men jag tror egentligen inte det hade hjälpt. De många genrekostymerna The Return of Bruce Wayne, vare sej det är Kirbykostym eller stenålderskostym, förmår inte dölja att det inte döljer sej så mycket bakom Morrisons Läderlappenmask den här gången.

Åtta länkar en lördag

No Star Wars, de hundra bästa filmerna, plats 31-40, enligt Sean Witzke
Supervillain har en serie inlägg där han går igenom sina favoritfilmer. Utförligare än man brukar på såna här listor. I senaste tar han upp bland andra RoboCop, Cronenbergs Scanners, Alphaville av Godard.

Jean-Luc Godards 10-i-topp:listor från Cahiers du cinema
"Godard is fun as hell" skriver han apropå Alphaville. Dessa listor från det franska filmmagasinet är då Godards favoritfilmer åren 1956-1965 (plus några temalistor).

Typiska 70-talsserier
Comics Reporter har med hjälp av sina läsare sammanställt en lista över de tecknade serier som är utmärkande för 70-talet.

Knight & Squire Preview
Fem sidor ur det första numret av den kommande serien om den engelska motsvarigheten till Läderlappen och Robin. Tecknad av Jimmy Broxton och skriven av Paul Cornell. Karaktärerna kommer från olika DC-serier av Grant Morrison. Cornell har sagt om serien att "Knight and Squire delights in Mary Poppins absurdity, in what I think is a quite 2000AD way"

You're short, bald and ugly Charlie Brown
Om en mini-comic av Joe Matt, Seth och Chester Brown där de gav Snobben-strippar ny text. Och, ja - oftast innebar detta att Charlie Brown och de andra säjer hemska oanständigheter. Browns lite längre serie "Billiards" verkar emellertid rätt intressant.

Paranoia Agent, episod 8, (del 2 och del 3)
Mitt favoritavsnitt av Satoshi Kons TV-serie.

De tio bästa filmerna byggda på tecknade serier

Den kommande Scott Pilgrim vs the world, Edgar Wrights filmatisering av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie (som Chris Sims har sett en förhandsvisning av) är bara ett av flera exempel på att filmmakare allt oftare söker sej till serierna för att hitta idéer. Filmen och den tecknade serien är bägge visuella konstarter. Vilket gör att en filmatisering av ett seriealbum har delvis andra förutsättningar än en romanfilmatisering.
De flesta filmer byggda på tecknade serier är inte förvånande rätt dåliga. Men en del bra har gjorts. Som dessa:

10. Barbarella
Roger Vadims filmatisering från 1968 av det franska seriealbumet är ibland lite väl episodiskt (vilket serien också är - men det fungerar bättre där) men är allt som allt en underhållande film.

9. Ichi the killer
När man pratar om serietidningsfilmer så brukar genast de senaste Läderlappen-filmerna (som jag inte sett emedan jag är vuxen) föras på tal. En intressantare variant av Läderlappen- och Joker-arketyperna ges i den här filmen av Takashi Miike. Mangan den bygger på är en aning våldsammare än filmen.

8. The Crow
När senare filmer brukar säjas ha en serietidningskänsla så märks ofta påverkan från den här.

7. Watchmen

6. Mördarkondomen
Filmatisering av de två Ralf König-seriealbumen om en kondom med huggtänder som utspelar sej i New Yorks gayvärld (fast alla pratar tyska.

5. Old Boy
I Japan är det vanligt att filmer bygger på tecknade serier. Jag visste inte att denna Chan-wook Park film baserade sej på en manga första gången jag såg den. Men när jag fick reda på det så förklarade det en del av filmens egenheter.

4. A history of violence
David Cronenbergs övergång från en genre (skräck/sf) till en annan (thriller) tog sin början i denna filmatisering av ett Vertigo-album.

3. Persepolis
Tecknade versioner av seriealbum kan ibland riskera bli för lika sin förlaga. Och detta är väl mer som en rörlig, något komprimerad version av albumen. Men det är bra serier och musiken lägger till en del i vissa scener.

2. V för vendetta
Färre nyanser än David Lloyds och Alan Moores original. Främst i diskussionerna om frihet och motstånd. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

1. American SplendorShari Springer Bermans och Robert Pulcinis film om Harvey Pekar utgår inte direkt från hans självbiografiska serier om sej själv. Men utnyttjar dess serietidningskällor på ett sätt som borde ha påverkat fler filmskapare.

Åtta länkar en lördag

15 recensioner av Scott Pilgrim-filmen.
Från en förhandsvisning av Edgar Wrights film baserad på Bryan Lee O'Malleys tecknade serie.

Douglas Wolk om Batman och Robin av Grant Morrison och Cameron Stewart
"Morrison doesn't have a lot of use for realism in general. There are plenty of media and genres that can reflect their audience's reality in a more-or-less literal way; only superhero comics can offer an insane demonic zombie clone of Batman revived from a charred skeleton by a magical resurrection cauldron in a collapsed British coal mine, and use that to address various father-child relationships"

Bernur om Rut Hillarps roman En eld är havet
Rut Hillarp var/är mest känd för sin poesi (som bernur också skrivit om nyligen)
När poeter ska till att skriva romnaner brukar det gå så där men inlägget får boken att låta intressant: "Rut Hillarps tre romaner är lika bra som Marguerite Duras bästa romaner."

Alberto Manguel om en artikelsamling med Jorge Luis Borges
(Via On Word Arts) I The Guardian. Det är en rätt negativ recension av själva urvalet, men innehåller en del intressant om Borges och Dante.

Nådens stol från Nick Cave - Teaterkoncerten
Avslutningsnumret i uppsättningen med Nick Cave på danska. Från nån teaterprisutgivning och inte själva föreställningen, men ger ändå någon slags idé om stuket på showen. ("Nådens stol" är alltså "Mercy Seat" från Tender Prey)

Only the cinemas Best Comics of the Decade
Filmkritikern Ed Howard om de enligt honom sextio bästa tecknade serierna förra decenniet, med intressanta motiveringar.

Nya versioner av Stålmannen och Läderlappen kommer att publiceras av DC Comics nästa år

DC Comics har meddelat att de ska börja ge ut en serie original graphic novels (seriealbum som inte tidigare publicerats i serietidningsform) med, till en början, Stålmannen och Läderlappen (eller Superman och Batman som de ibland kallas även i Sverige.

Dessa ska utspela sej i en egen värld som de kallar "Earth One".

En gång i tiden sas de serier som DC Comics gav ut utspela sej på olika världar. Det fiktiva huvuduniversumet kallades för Earth 1. Serierna med Kapten Marvel utspelade sej på Earth S. Vår värld, som hjältarna i serierna hälsade på då och då, kallades för Earth Prime.

1986 slog de ihop alla världar till en (efter att Earth Prime gått under i ett kärnvapenkrig - surt för oss).

För ett par år sen återinfördes det här systemet med en massa världar, det så kallade multiversum som nu utgjordes av 52 stycken. Nästa år ska Grant Morrison komma med en mini-serie Multiversity som utspelar sej på några av de här världarna.

Huvuduniversumet i DC Comics Multiversum kallades för New Earth. En Earth 2 och Earth 3 och en bunt till presenterades men man gjorde inte så mycket med dem. Vad Earth One var blev inte förklarat.

Förrän nu. Då det är namnet på den värld där dessa nya serier utan lika lång historia ska utspela sej. Med "ikoniska" varianter av hjältarna. Detta påminner om konceptet bakom All-Star Superman och All-Star Batman. Men där i de serierna Frank Miller/Jim Lee och Grant Morrisons/Frank Quitely fick göra en helt egen version, fristående också från varandra, verkar de nya serierna ha en grundplan. Där de tillsammans ska utgöra bas för en ny fiktiv gemensam värld för karaktärerna.

Serierna kommer att skrivas av J. Michael Straczynski (Stålmannen) och Geoff Johns (Läderlappen). Dessa två är i mitt tycke rätt tråkiga författare som mest, och i Johns fall enbart, skriver superhjälteserier. Också superhjälteserier blir tråkigare om de skrivs av såna författare. Men det är två av förlagets stora namn, även om Straczynski väl mer är känd pågrund av att han skrivit för TV (han skapade och skrev Babylon 5).

Läderlappen kommer dock att tecknas av Gary Frank. Det jag har sett av honom har jag gillat. Det är han som gjort teckn ingen överst på den nye Läderlappen.

Förutom All-Starserierna så påminner idén också om Marvels Ultimate-version av sina serier. Och de var ibland i början rätt roliga.

Mest intressant är kanske ändå att de kommer att släppa de i seriealbum direkt. Och vilka fler karaktärer som kommer att ingå i linjen.

Batman och Robin av Grant Morrison och Frank Quitely

Batman and Robin är det senaste samarbetet mellan serietidningsförfattaren Grant Morrison och serietecknaren Frank Quitely. Tillsammans har de tidigare gjort några av de mest intressanta amerikanska mainstreamserierna som We3, Flex Mentallo och All Star Superman.

Batman and Robin är en fortsättning på Morrisons rätt trista period som författare på den månatliga Batman-tidningen. Men det är en ny titel med nya personer bakom maskerna.

Bruce Wayne tros vara död (Morrison hade ihjäl honom på två olika sätt i två olika tidningar som han skrev) och den före detta Robin har tagit över som Läderlappen. Medan Bruce Waynes tioårige son nu är Robin.

I intervjuer innan tidningen kom ut så beskrev Morrison serien som psykedelika noir och som om den gamla campiga Läderlappen-tvserien från 60-talet skulle gjorts av David Lynch. Det finns vissa visuella anspelningar på den gamla TV-serien. Ljudeffekter bildade av blodstänk. Läderlappen och Robin som tillsammans slår till en skurk. Fullt så underlig är nu inte serien. Visserligen är skurken en tjock man i grismask som kallar sej för Professor Pyg och leder en Le Cirque d'etrange. Med en av hans hantlangare baserad på Herr Padda från Det susar i säven. Men underliga skurkar är egentligen rätt vanliga i Läderlappen-serier. Och Professor Pyg, som pratar i nonsenstal och dansar en liten dans innan han torterar sina offer, är en variant på Jokern.


Men även om serien inte riktigt motsvarar Morrisons beskrivning av den (det är sällan hans serier gör) så är det en underhållande serie. Slagsmålsscenerna ritade av Quitely är en fröjd för ögat. Och det finns massvis med detaljer i teckningarna som man inte märker direkt. Också karaktärerna i serien får han fram bra. Som den tioårige Robins arroganta hållning. Denne nye Robin, introducerad i Morrisons tidigare Läderlappenserier, är seriens stjärna. Trots att han är två äpplen hög anser han att han borde vara Läderlappen och säjer saker som "I was bred for the job, and trained in the arts of war by the masters of my mother's leauge of assassins."

Serien är något av en bagatell. Men så heter den ju också Batman and Robin. Den känns mer flyfotad än Morrisons tidigare Läderlappen-serier. Mer som om han genom att byta personer bakom maskerna blivit fri att göra sin egen serie av den. Och får med en del av sina vanliga teman. Dels fortsätter han till en del identitets och dubbelgångartemat från sin tidgare Batman (som en blogg visade så kan man ta en sida från början av Morrisons sista Batman-serie och stoppa in mellan två av de sista sidorna i det tredje numret). Men också "personligheter är ett virus"-idén från The Filth meddelst Professorns Pyginfluensa.

Frank Quitely tar (förståeligt nog) rätt lång tid på sej att teckna. För att ändå få tidningen på ett månatligt schema så har han tecknat de tre första numren (som är de om vilka jag skrivit ovan) och ska teckna nummer 10-12. Nästa historia kommer att tecknas av Phillip Tan, en serietecknare som jag inte är bekant med. Albumet lär samla Quitelys nummer med Tans.

Psykedelika noir - Grant Morrison om Läderlappen och Robin

På IGN kan man läsa en intervju med Grant Morrison (sidan kan vara trögladdad).Det är som Morrisons intervjuer brukar vara en rätt underhållande läsning. Han pratar mest om den kommande Batman & Robin som han ska göra tillsammans med tecknaren Frank Quitely. Och kort om Neil Gaimans senaste Läderlappen-serie.

Mycket av det som säjs i intervjun är sånt som sagts tidigare. Morrison fortsätter att säja att serien ska vara som den gamla 60-talsserien blandad med David Lynch. Men han lägger också till andra jämförelser som lite låter ana att Lynch här mest står som synonom för märklig. Han säjer att figurerna ska vara som tagna ur en Prag-animation (svankmajerska). Och kallar sin stil i serien för "psychedelic noir". Denna gång går han dock närmare in på varför han tagit den gamla camp-serien som en av utgångspunkterna. Att han vill se på de aspekter av karaktären som gömts undan. För att få ny inspiration.

En stor del av Morrisons verk har haft honom skriva redan existerande karaktärer. Vilket är regel snarare än undantag i amerikansk serietidningsmainstream. Detta medför vissa problem. Man kan naturligtvis säja att använda sej av redan existerande figurer inte är något nytt. Shakespear gjorde det. Brecht också. Och de gamla grekerna (Oidipus var lite som Läderlappen).

Men även om Hamlet byggde på en tidigare förlaga så fortsatte inte andra författare skriva Hamlet-historier. Med violett narration: "But that's the thing about Hamlet. Hamlet broods over everything". Dessa imaginära författare satt sen inte heller i intervjuer och förklarade att den senaste pjäsen där Horatio tar över efter Hamlet ska visa att endast Hamlet kan bära de svarta trikåerna.

Ett av de sista numrena i Morrisons Batman börjar just med narrationen "But that's the thing about Batman. Batman thinks about everything." Den här underliga vördnaden inför karaktären verkar ha varit ett av problemen med hans serie. I den nya Robin & Batman är det andra personer bakom maskerna. Vilket förhoppningsvis kan lätta lite på den förväntningarnas börda som kommer med Läderlappen och ge oss en underhållande serie.

All-Star Batman & Robin the Boy Wonder - Frank Miller och Läderlappen

She's got a RIGHT to say whatever she WANTS/She's got the RIGHT. THOMAS JEFFERSON and all that./And she's dead RIGHT to say I'm half-CRAZY./But only half./The OTHER half is doing JUST FINE.

1986 så skrev och tecknade Frank Miller serien The Dark Knight Returns om en åldrad Läderlappen. Tillsammans med Alan Moores Watchmen och Art Spiegelmans Maus (som bägge publicerades i samlad bokform samma år) brukade den tas som exempel på att serieformen blivit vuxen.

År 2001 kom en fortsättning på The Dark Knight Returns kallad The Dark Knight Strikes Again. Serien var liksom föregångaren tecknad av Miller men hans stil här var uppskruvad nästan som en parodi på föregångaren. Också handlingen hade en mer popbetonad satirisk känsla. Mottagandet var blandat.

Strax efter serien om den gamle Batman skrev Miller en serie om honom i början av karriären Batman Year One. Denna var tecknad av David Mazzucchelli i en expressionistisk men ändå realistisk stil. Serien är väldigt snygg.

All-Star Batman förhåller sej till Batman Year One som Dark Knight Strikes Again till Dark Knight Returns. Den har i Jim Lee en artist som visserligen skiljer sej starkt från Mazzucchellis stil men som i likhet med denne står i en stark kontrast till Millers egen stil. Där Miller är förvrängd är Lee flashig en typisk, om än skiclig, mainstreamserieartist.

I mottagandet av serien märktes också först en skillnad i de som uppskattade berättandet och de som uppskattade bilderna. Även om de flesta inte uppskattade serien över huvud taget. Bland kritiken fanns åsikten att Miller skrev en satir men inte hade talat om det för Lee. Och att detta bättre hade kommit fram om Miller själv tecknat.

Anledningen till satirläsningen är att språket är upppulpat, spillanestyle. Läderlappen skrattar vilt och frågar om Robin är efterbliven när han inte känner igen honom "I'm the Goddamn Batman". Det är en vilt karnevalisk version av karaktären.

Det är, skulle jag vilja hävda, i brytningen mellan Lees mainstream-stil och Millers absurda berättande som kvalitén i serien går att finna. Vilket inte gör att den hela tiden är bra. Det har sagts om serien att antingen fattar man skämtet eller inte. Men även om man tillhör de som fattar det kan det ibland, i de nio nummer som finns samlade i den första volymen, kännas lite väl utdraget.

Det finns också stunder där alltihopa är värt det. Som när Läderlappen står i ett gulmålat rum i gul dräkt och erbjuder Gröna Lyktan (förvarslös inför allt gult, fråga inte) ett glas lemonad och får svaret "Damn you and your lemonade!"

Två sidor av All-Starmyntet

2005 startade DC Comics två titlar kallade All-Star: All-Star Superman och All-Star Batman and Robin the Boywonder. Serierna skulle koppla samman deras populäraste karaktärer med deras största skaparnamn. Fler titlar förutom med Stålmannen och Läderlappen skulle följa. Det har de inte gjort.

All-Star Superman är som sagt tecknad av Frank Quitely och skriven av Grant Morrison (samt digitalt färglagd av Jaime Grant). Kombinationen Morrison/Quitely har gjort flera av de bättre mainstreamserierna. All-Star Batman är tecknad av Jim Lee (som jag inte vet något om, men han är tydligen ett stort namn inom genren) och skriven av Frank Miller. Att Miller, författare till Dark Knight Returns åter skulle skriva Läderlappen var den stora nyheten när serierna presenterades.

Om Grant Morrison visar en (något överdriven) vördnad för karaktären Stålmannen, så var Millers variant av Läderlappen den här gången uppskruvad på ett sätt som många ansåg måste vara satiriskt menat.

Första numret av All-Star Superman fick en hel del negativ kritik bland annars mest positiv. Morrison/Quitely även med vissa drag här nedtonade, är heller inte i allas smak. All-Star Batman kallades för en skandal och liknande. Och där de som ogillade All-Star Superman helt enkelt verkade sluta läsa serien så har varje nummer av Millers version föranlett stor (mestadels negativ) uppmärksamhet i seriebloggosfären.

Serierna har sålt bra. Men planerna på att utöka All-Starmärket verkar ha övergetts. Inga nya skapare tar över efter Morrison/Quitely. Millers/Lees variant fortsätter och har kommit ungefär halvvägs.

(Bilden är från en alternativ omslagsvariant av ett All-Star Batman-nummer tecknat av All-Star Supermans Frank Quitely.)

Som om David Lynch gjorde Batman TV-Programmet

Frank Quitely ska teckna den nya serietidningen Batman and Robin skriven av Grant Morrison. Serien fortsätter Grant Morrisons läderlappenhistoria. De första tre och de sista tre numrena av det första så kallade arket tecknas av Frank Quitely med Doug Mahnke som en av två andra som tecknar tre nummer.

Om serien i förhållande till hans tidigare Batman säjer Grant Morrison att den är "more poppy, more colourful, but it's also creepier. It's like David Lynch doing the Batman TV show."

Det jag sett av Grant Morrisons Batman har inte varit sådär jättebra, även om de nummer han gjorde med J. H. Williams III (Promethea) såg intressanta ut och satansnumret Batman 666 var kul.

I den nya serien ska figurer ur det vilddjurets tal-numret figurera. Och samarbetena mellan Grant Morrison och Frank Quitely har tillhört de mest intressanta inom amerikansk serietidningsmainstream. Från Flex Mentallo till We3 och All-Star Superman.

Det samman med att bilden ovan är svår att motstå gör att projektet är något att se fram emot.

Grant Morrison och Final Crisis eller hur män i trikåer pucklar på varandra, på postmodernt vis

För en vecka sedan kom det sjunde och sista numret av serietidningen Final Crisis ut. Vilket i en viss del av bloggosfären var det enda det talades om.

Serien, skriven av Grant Morrison och, från början, tecknad av J.G.Jones är en serie av det slag där så många superhjältar som möjligt från samma kompani går samman och slåss mot ett gemensamt hot.
En snäll syn på den här sortens spektakel är att det är närmast unikt för genren. En mer rimlig syn är väl att det bara är dumt.




Men Grant Morrison är bland de intressantaste författarna inom sin genre. Och hans tidigare projekt Seven Soldiers där han tagit sju tidigare förekommande karaktärer inom olika genrer och gjort en miniserie om vardera som på slutet kommer samman gjorde något nytt av den här sortens cross-over berättelse.

En tråd från en av de miniserierna ska fortsätta i Final Crisis. Tyvärr den sämsta. En som utgick från gamla Jack Kirby serier. Jack Kirby var en serietecknare som bland annat gjorde Fantastiska Fyran. Hans stil var väldigt karakteristisk. Idag mer eller mindre oläsliga så är hans serier ända vackra att se på.

Att serien ska utgå från Jack Kirby-figurer, hasns New Gods är ett skäl till att jag hållit mej avvaktande till serien. Ett annat är att en biserie: Superman Beyond 3D som verkar intressantare, utvecklar teman från Grant Morrisons All Star Superman, verkar bli samlad med andra mindre bra serier. Och jag lär om jag kommer att läsa serien läsa den i samlad form.

En del av utdragen som gått att läsa på nätet verkar spännande och Morrison verkar åtminstone försöka göra något nyskapande inom genren. Han har också använt superhjälteformen tidigare till exempel i Flex Mentallo och Animal Man för metanarrativa övningar.

En recensent på All too flat jämförde serien med Jaime Hernandez "Flies on the ceiling". Samme recensent påpekade dock i ett senare inlägg angående en av Morrisons intervjuer där han frågade varför serier inte kan vara som musik att han verkade helt omedveten om de många alternativa serier som finns.

Och senaste förhandsutdraget hade en svart Stålmannen från alternativ dimension vars hemliga identitet var den amerikanske presidenten.

Men annat som en strid mellan Stålflickan och en besatt Mary Marvel låter som en svag cover på Alan Moores Marvelman.


En serie som ju också tydligt påverkat Morrisons Batman som han skrivit samtidigt. Liksom för MarvelMan gör Läderlappens fiktiva livs alla motsättningar honom galen.

Serien har fått mycket blandade recensioner. På det hela taget verkar den framförallt vara väldigt märklig. Vilket ju alltid är ett plus.

Läderlappen är död

Många hjältar i fiktionens värld har fått ge upp andan i sin kamp för att göra världen bättre. Xena, Harry Potter, Judas och Buffy. Och nu då Läderlappen (också av någon anledning kallad Batman.)

Läderlappen dör i senaste numret av Final Crisis, en miniserie skriven av Grant Morrison. Han har samtidigt skrivit tidningen Batman där vår hjälte ett tag vart galen och ryktades skulle dö men nix han dog istället i Final Crisis. (Bilden är från numret och ritad av Douglas Mahnke som tidigare gjort Seven Soldiers - Frankenstein med Morrison.)


Egentligen brukar jag tycka om en hel del som Grant Morrison skriver. Flex Mentallo, Filth och We3. Men jag vet inte om sånt här är för vuxna människor.

I vilket fall så är det ju möjligt vi inte sett det sista av vår hjälte. De andra ovan kom ju alla tillbaka återuppståndna. Utom Judas då men han den andre på J.

Hur Läderlappen dör är jag inte säker på. Möjligen blir han lynchad av sina arbetare.