Invasion på Mars inleder vår Ray Bradbury-vecka

"Marsbon blev mycket allvarlig. 'Säg mig en gång till. Ser ni inte stan som jag beskriver den? De mycket vita pelarna och de mycket smäckra båtarna och festljusen ― å jag ser dem så klart! Och lyssna! Jag kan höra hur de sjunger. Det är inte alls långt bort.'"
ur "Augusti 2002: Möte i natten" i Invasion på Mars av Ray Bradbury, övers. Olle Moberg

Jag tror att den första Ray Bradbury jag läste var novellen "Möte i natten" i Kamratposten. En novell där en jordman på Mars möter ett spöke av en marsbo, eller möjligen en novell om en marsbo som möter ett spöke av en jordman.

"Möte i natten" finns i Invasion på Mars (The Martian Chronicles i original, den lyckade svenska titeln får man anta att översättaren Olle Moberg stod för) kom ut i början av 50-talet och är en samling berättelser där man först försöker och sedan lyckas kolonisera Mars. Och en berättelse om det nya Mars-samhällets undergång.

Invasion på Mars blev efter en recension av Christopher Isherwood (Bradbury hade stött ihop med Isherwood i en bokhandel och trugat på honom ett signerat ex av boken, åtminstone är det så legenden går) Bradburys stora genombrott och gav honom en läsekrets också utanför science fiction-publiken. Som en av få sf-författare så bjöds Bradbury att sitta med vid det litterära finbordet.
Den spanskspråkiga utgåvan av boken inleds till exempel med ett förord av självaste Jorge Luis Borges.
Och här hemma i Sverige framhöll Elisabeth Tykesson Invasion på Mars som den främsta av de sf-böcker som då, år 1954, fanns att få tag på i svenska bokhandlar i sin presentation av genren i BLM (jag har detta nummer). Och Artur Lundkvist tillhörde Bradburys fans.

Och samlingen eller romanen är rätt så speciell. Med noveller som sträcker sej från skräck till melankoli. Boken är lyrisk och vemodig men också rätt arg.

Det finns lite olika utgåvor av The Martian Chronicles med varierande innehåll. Den svenska utgåvan verkar följa den brittiska. En del amerikanska utgåvor har på senare år uteslutit "Upp genom luften" där alla svarta i en stad lämnar staden för att åka till Mars. En novell jag minns gjorde intryck på mej som liten.

Den har kommit ut flera gånger på svenska. Och bör gå rätt lätt att hitta på antikvariat. Jag har en pocketutgåva från mitten av 80-talet som jag köpte några år senare på en bokrea. Tio spänn kostade den minns jag. Väl spenderade pengar.

När Ray Bradbury dog 2012 så citerade jag här på bloggen slutet av den sista novellen i boken "Oktober 2026: Picknick på Mars". Det kändes passande.

(Det här inlägget inleder Butter tar ordets Ray Bradbury-vecka där jag varje dag kommer att ha en eller två texter om Bradbury.)

Invasion på Mars

Invasion på Mars av Ray Bradbury (Martian chronicles i original, den lyckade svenska titeln får man anta att översättaren Olle Moberg stod för) kom ut i början av 50-talet och är en samling berättelser där man först försöker och sedan lyckas kolonisera Mars. Och det nya Mars-samhällets undergång.
Det är en så kallad fix it novel (termen skapad av sf-kritikern John Clute) där tidigare publicerade noveller binds samman till en helhet av nyskrivna vinjetter.
Inom SF-genren är fixitromaner rätt vanliga (Bradbury gav senare också ut fixitromanen Den illustrerade mannen). Detta är ett av de mer lyckade användanden av formen.

Invasion på Mars blev efter en recension av Christopher Isherwood (Bradbury hade stött ihop med Isherwood i en bokhandel och trugat på honom ett signerat ex av boken) Bradburys stora genombrott och gav honom en läsekrets också utanför sf-publiken.
Efter detta höjdes hans böcker ofta så att säja upp från genren av kritiker. Inte minst i Sverige. Där han blev populär. Jerry Määttä ägnar ett kapitel i sin avhandling Raketsommar (som tagit sitt namn från den inledande vinjetten i Bradburys roman) om science fiction i Sverige 1950-1968 åt Bradbury och mottagandet av hans böcker och hur de sågs som något annat och bättre än science fiction.

Redan den första svenska utgåvan av Invasion på Mars (vars omslag pryder inlägget, själv har jag en senare fulare pocketutgåva av boken) var lite mer elegant än den tidens sf-utgivning.

Invasion på Mars är i vilket fall fortfarande en fängslande läsning med dess lite vemodiga skildring av Mars och dess befolkningar.

Slutmeningar

Liksom Ingrid på Ingrids boktankar så tycker jag slutmeningar är minst lika viktiga som inledningsmeningar.
Ni kan svara i kommentarerna. Jag har försökt göra det lite lättare än inledningsmeningarna
(uppdaterad med de rätta svar som kommit hittills, hälften är kvar)
(uppdaterad med ledtrådar)
(uppdaterad en tredje gång - nu är det bara dansken kvar)

1. Det har funnits glädje. Det kommer att finnas glädje igen.
(Vixxtoria svarade rätt: Ensam mot universum av Alfred Bester. Fast hon svarade med den engelska titeln The Demolished Man. Det är också lite snyggare på utrikiska: "There has been joy. There will be joy again.")

2. Marsborna stirrade tillbaka på dem en lång, lång tyst stund från det kluckande vattnet...
(Ingrid svarade rätt: Invasion på Mars av Ray Bradbury.)

3. - ty hans Snark var en Boojum, tyvärr.
(Olivia svarade rätt: Snarkjakten av Lewis Caroll. Jag har skrivit om boken tidigare. Mest om Tove Janssons illustrationer.)

4. Bunny junior skjuter med en mild gest undan hennes utsträckta hand och reser sig, reser sig över alltsammans.
(Kafka svarade Bunny Munros död av Nick Cave. Som jag skrivit om HÄR)

5. nu äntligen kunde de börja på kapitel I i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evighet och där varje kapitel är bättre än det föregående.
(Hela meningen lyder: "Hela deras liv i den här världen och alla deras äventyr i N. hade bara varit omslaget och titelsidan:" sen följer "nu äntligen" och så vidare)
(Vixxtoria svarade rätt: Den sista striden av C. S. Lewis. Om denna den sista Narnia-boken skriver jag en del i inlägget Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia. Ett bra inlägg om jag får säja det själv.)

6. I leave it entirely in your hands.
(Seriealbum. Inte riktigt sista meningen då det följer ett citat.)
(Spiring svarde Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Om hur Watchmen slutar har jag skrivit tidigare.)

7. Oedipa settled back, to await the crying of lot 49.
(Ingrid svarade rätt: Crying of Lot 49 av Thomas Pynchon)

8. - Jag har blivit gamlare.
("- Nå, har du haft skojigt?
- Så där.
- Har du sett métron?
- Nej.
- Jamen, vad har du då gjort?
- Jag har blivit gamlare.)
(Konung Johannes svarade Zazie av Raymond Queneau. Om Zazie, filmen och boken har jag också skrivit tidigare.

9. Verden var ung og grön og saftig. Og man lod alle sine forår gå til spilde. Og det er blevet sent nu.
(Danskt ö ska det va egentligen. På svenska lyder meningen "Världen var ung och grön och saftig. Och man lät alla sina vårar gå till spillo. Och det är sent nu" men har inte samma koppling till titeln som den danska meningen.
(Kommunistisk humoristisk författare. Första meningen: "För några år sedan dog en äldre herre på Österbro sedan han ätit en maltkaramell.")

10. Livet; en barnlek för Monsieur.
(Kom an - bokens titel är där.)
Den självutnämnde Konungen svarade rätt även här: Monsieur av Jean-Phillipe Toussaint.

Ray Bradbury-filmatiseringar

Ray Bradbury skrev manus till ett par filmer. Som It came from outer space och John Hustons filmatisering av Moby Dick. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort av sin egen klassiska fix-it-roman Invasion på Mars. Den kom senare, med ett annat manus, att bli en TV-serie. Bradbury tyckte att den enbart var tråkig och de flesta kritiker höll med honom.

Det finns förutom filmer baserade på Bradburys verk ett stort antal TV-avsnitt i diverse antologiprogram. Vilket, då Bradbury främsta verk är i novellformatet, inte är så förvånande.
TV-serien The Ray Bradbury Theatre byggde uteslutande på Bradburys noveller. En säsong av denna gick påsvensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Men jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) som väldigt bra.
Rangordnade från sämst till bäst av de Bradbury filmatiseringar som jag har sett:

5. Sounds of thunder
Denna styggelse till film bygger på Bradburys tidresenovell "Åskmuller" (i Solens gyllene äpplen). I den råkar huvudpersonen trampa på en fjäril under en tidreseexpedition med firman AB TIDSSAFARI. Safarin går ut på att jaga dinosaurier. Fjärilens död leder till små oroväckande förändringar i nutiden (historien har också stått modell för en Treehouse of Horror-episod av The Simpsons.
Bradburys novell har en egentligen absurd premiss (på sätt och vis förklaras det varför de skjutna dinosaurierna inte förändrar historiens förlopp, men det är för historien bäst att man inte funderar så mycket på det) men gjord så pass elegant att man är villig att svälja den.
Filmen är inte särskilt elegant.

4. Something wicked this way comes
Oktoberfolket heter romanen på svenska. Det är inte en särskilt bra bok. Senare författare påverkade av Bradbury, som till exempel Stephen King (Det är en megaloman felläsning av den här sidan av Bradbury), har gjort bättre varianter på temana i berättelsen. Filmversionen är en hyfsad skräckfilm för barn med en del suggestiva scener.

3. Savannen
Det svenska hoppet på listan. TV-pjäs från 1983 regisserad av Tord Pååg. Med bland andra Börje Ahlstedt. Barnen, som i originalnovellen enbart beskrivs utifrån, får en mer framskjuten roll. En scen där pojken föreställer sej sin egen begravning, som spelas upp på deras nya TV-vägg, har lagts till. Det är synd om barnen i den här versionen. Samtidigt som novellens slut bibehålls.
Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i novellen "Savannen". Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom - vilket Oktoberfolket är ett exempel på. Denna TV-film har något av en syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar. Nu såg jag filmen senast när den var ny och jag vart alltså nio. Så det är möjligt jag då skulle formulerast mej annorlunda. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

2. Den illustrerade mannen
"Savannen" är en av de tre novellerna som görs i filmversionen från 1969 av Den illustrerade mannen. Här har filmen tjänat en del på att åldras. Då just det tidstypiska i bildspråket och musiken ger den en viss charm. Tyvärr är sista segmentet "Världens sista kväll" det minst lyckade.

1. Fahrenheit 451
Truffauts film har sina brister. Mest i rytmen. Men flera enskilda scener är väldigt bra. Som de som har med bokgömmande och bokbrännande att göra.
Slutet är också bättre hos Truffaut än hos Bradbury.
Cyril Cusacks sympatiska brandkapten och det att Truffauts motvilja mot Oscar Werner (som spelar hjälten Montag) skiner igenom ger filmen en intressant biton. Som alla dystopier har Fahrenheit 451 i grunden en samhällsbevarande tendens. Men i Truffauts version finns en subversiv antydan om att det kanske är bokbrännarna som har rätt.

Lolita II och andra omdiktningar

Ibland utgår romaner direkt från andra berättelser. En ny svensk roman lär göra så. I och för sej har man alltid berättat historier kring gamla berättelser. Redan de gamla grekerna och allt det där.

Men den här sortens romaner där man utgår från en annan roman som en alternativ berättelse är en lite nyare företeelse. Ofta berättas historien ur ett annat perspektiv än i originalet. Skulle inte historien om Doktor Jekyll och herr Hyde sedd genom Jekylls tjänstekvinnas ögon bli spännande? (SPOILER - svar nej).

Det finns ett tydligt ekonomiskt motiv till att skriva den här sortens böcker. Redan från början får man lite extra uppmärksamhet. Här finns emellertid problemet att det gäller att utgå från böcker som folk känner till. Vilket kanske är en anledning till att ibland en och samma roman, som till exempel Doktor Glas, utsätts för flera såna här remixar.

När Lars Jakobson för tio år sen kom ut med romanen I den röda damens slott så var det åtminstone två recensenter som felaktigt beskrev den som en vidarediktning av Ray Bradburys Invasion på Mars. Den alluderas på och namecheckas visserligen i boken men handlingen utgår istället från H Beam Pipers novell "Omnilingual". Ett faktum som inte på något sätt kan ha gjort Jakobsons roman mer säljbar.

Och kanske ett belägg för att det kan finnas andra anledningar till att gå i direkt närstrid med en annan text än de rent pekuniära.

Alla författare förhåller sej till tidigare texter. Det här är bara ett bokstavligare sätt att göra så.

Samer, indianer och marsianer

Lyran har denna måndag en tematrio om ursprungsbefolkningar. Man ska berätta om tre romaner som ursprungsbefolkningar och kolonisation. (Nu är ingen av de tre texterna nedan romaner.)

Invasion på Mars av Ray Bradbury
Kritikern John Clute har kallat den här sortens böcker för fix-it böcker. En samling noveller på samma tema hopkopplade med för boken nyskrivna vinjetter. Bara ett par av novellerna har temat marsianerna som ursprungsbefolkning. Men dessa tillhör de starkaste i boken, i Bradburys författarskap och i genren i stort. Den marsianska kulturens undergång skildras med ett lyriskt vemod och ilska.

Lodjurets historia av Claude Lévi-Strauss
Lévi-Strauss går genom en myt och ser vilka versioner som finns hos olika indianstammar i Nord- och Sydamerika. Han analyserar sen skillnaderna mellan dessa utifrån sina strukturalistiska teorier. Men även för den som inte är så intresserad av dessa bör boken gå att läsa bara för berättelserna i den.

En sames historia av Ivar-Lo Johansson
I Martyrerna
Även om samerna var flitigt använda i våra turistfilmer så fanns länge i den svenska litteraturen vår egen ursprungsbefolkning mest med som en frånvaro. I Jernbaneeposet av Sara Lidman, en svit romaner om kolonialiseringen av Västerbotten, finns de samer som redan bodde där ingenstans nämnda. Lo- Johanssons novell är från 1968 och finns i en av volymerna i Passionssviten. Novellen utgörs av ett samtal mellan berättaren och en same "- Hur känns det då att vara same bland svenskar och norrmän och finnar? frågade jag, när vi hunnit så långt att jag tyckte att tidpunkten var inne att bli en smula mer förtrolig.
- Det känns väl som att vara ett främmande djur. Man hötter åt oss och nyper i oss, och ibland klappar man oss. Det värsta är kanske när man klappar." Han berättar ett par historier och om att bara svenskar blir lappfogdar. En annan av passionsnovellerna (jag tror det är en passionsnovell) är en fruktansvärd historia om hur eskimåernas gästfrihet utnyttjades. Som (nästan) alla passionsnovellerna är de lysande skrivna.