Women of wonder - två sf-antologier av och om kvinnor

Nyligen läste jag två antologier med science fiction av och om kvinnor.

Dels Pamela Sargents Women of wonder Sf Stories by Women about Women från 1974. Och en från 2001. A Woman's liberation. A choice of futures by and about women redigerad av Connie Willis och Sheila Williams.

Sargentsamlingen är klassikern i sammanhanget. Det är därför inte helt förvånande att Willis/Williams-volymen har flera, eller för att vara exakt fyra, författare gemensamt med den äldre antologin. En novell, Vonda N McIntyres (rätt tråkiga) "Of Mist, and Grass, and Sand" återfinns i bägge. Medan Anne McCaffrey representeras med två olika noveller men ur samma svit.

Såna här antologier ifrågasätts ibland. Var finns Sf Stories by Men about Men? Men svaret är ju att de är allestädesnärvarande.

Science fiction var till sin början en genre som gärna tog andra sorters populärlitteratur och omvandlade den till sf genom att låta den utspela sej i rymden och liknande. Dessa var mestadels pojkäventyr. Det vilda västra Saturnus, de fyra robotmusketörerna. Också historiernas vetenskapliga grund, som - hur felaktig den än oftast var - alltid betonades av genrens förkämpar, var nästan uteslutande manligt kodad.

En del kvinnliga författare började utgå från mer kvinnliga genrer och mindre manliga vetenskaper. En av de författare som finns representerad i bägge böckerna är Katherine MacLean. Hennes novell "Snowball" från 50-talet som nämns i Connie Willis förord även om en annan mycket senare novell finns med i boken var en av de första att bygga uttalat på sociologi som sin vetenskapliga grund.

En annan vanlig vetenskaplig disciplin att utgå från bland författarna i dessa samlingar är antropologi. Ursula K. LeGuin, också hon representerad i bägge böckerna, hade en antropolog till förälder och hennes berättelser har ofta drag av antropologi.
Det har också "Contagion", MacLean-novellen i Sargents samling. Det är knappast en slump att hon låter en av sina karaktärer heta Mead (Margaret Mead var en pionjär inom antropologin som bland annat skrev den fortfarande underhållande studien Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935)).

Ursula K. LeGuin tar, inte förvånande, störst plats i böckerna. Förutom en novell citeras en diskussion mellan henne och Stanislaw Lem utförligt i förordet till Sargent-samlingen. Och långnovellen "A Woman's Liberation" har gett namn åt Willis/Williams-antologin. LeGuins långnovell om en slavinnas historia före, under och efter revolutionen som avslutar boken är egentligen ett litet udda inslag i denna den nyare av samlingarna. Förutom Octavia Butlers "Speech Sounds" ("Talljud", på svenska i Första stora Science Fiction-Boken, red. John-Henri Holmberg.) så saknar de övriga historierna i samlingen den ilska som finns bakom det lågmälda berättandet här hos LeGuin.

Flera av novellerna är bra. Som Pat Murphys "Rachel in love" från 1987 om en gorilla med en ung mänsklig kvinnas medvetande. Också Connie Willis egen "Even the Queen" om en framtid där man avskaffat menstruation är rätt rolig. Men udden i den riktas snarast mot radikalfeminister. Och i förordet skriver Willis att genren alltid varit bra på att skildra kvinnor.
Något som står i skarp kontrast till skildringen av genrens hållning till genus i den äldre antologin.

Man ska kanske ändå inte dra för stora slutsatser av att den nyare på detta sätt har en mer defensiv, icke-kritisk hållning. Om Sargent är en klassiker så var valet av Willis/Williams lite slumpmässigt (ett bokreainköp). Det kommer ut feministiska sf-antologier med jämna mellanrum. Och på senare år har James Tiptree jr-priset lett till tre intressanta antologier med noveller, essäer och romanutdrag om genus.

James Tiptree jr. nämns i Willis förord (men finns inte med i boken - Willis/Williams-antologin tar sitt urval från två specifika sf-tidskrifter, vilket förklarar en del författares frånvaro där, dessa namedroppas istället i förordet). Tiptree finns inte med i Sargents urval. Vilket nog har att göra med att Tiptree jr. fortfarande troddes vara man. Annars finns de stora namnen representerade i antologin. Kit Reed, Carol Emshwiller och Joanna Russ med flera. Också en del tråkigare traditionella novellister finns med. Sargent försöker vara heltäckande. Mest synd känns det att MacLean aldrig kom ur genrens traditionella stil.

Den tidigare nämnda "Contagion" är annars en av samlingens bästa noveller. Bäst är, inte oväntat, Joanna Russ-novellen. Hennes "Nobody´s home" skildrar ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa.

(Det här är en repris. Så nyligen var lite innan den 1:a april 2009 när inlägget först publicerades. Jag har flyttat en parantes och lagt till en annan parentes (om Mead))

Edward Bellamy - En återblick

>>Nåväl>>, sade han, >>då skall jag ställa telefonen till klockan åtta. >>
>>Vad menar ni? >> frågade jag.
Han talade då om att genom ett slags urverk kunde man inrätta det så, att man väcktes av musiken, vad tid man önskade.

Edward Bellamys roman En återblick (Looking Backward 2000-1887) från 1888 har undertiteln "Sociala iakttagelser efter ett uppvaknande år 2000". Den handlar om en man från Bellamys tid som vaknar upp i ett framtida utopiskt samhälle (hade han bara haft en av deras musikväckningsapparater så hade han inte behövt försova sej en hundratretton år). Liksom Jack Londons senare Järnhälen så utgör sej texten för att vara ett dokument från framtiden. I det här fallet hjältens berättelse om världen av år 2000. Som då riktar sej till läsare från samma värld. Som måste bli rätt uttråkade av den utförliga beskrivningen av deras eget samhälle.

I förordet till En återblick så skrev Bellamy att romanformen mest var ett socker i botten. Det viktiga var hans samhällsidéer.

Boken blev en enorm framgång. Den sålde i hundratusentals exemplar, översattes till flera språk och det bildades Looking Backward-klubbar och en Nationaliströrelse inspirerade av samhället i boken.

Men den som läser boken idag skulle nog ha önskat lite bättre socker.
Berättaren spenderar dagarna på att lyssna till långrandiga beskrivningar av detta perfekta tråkiga samhälle som helt verkar bestå av amerikanska medelklassmänniskor från 1880.-talet, som lyssnar på dålig musik och läser Dickens. Ibland använder han nya uppfinningar. Som klockradion.

Det finns en kärlekshistoria i boken. Den är den svagaste delen av berättelsen. Bellamy kritiserade William Morris' för att han i Nytt från en ny värld, en roman som skrevs som ett svar till boken, hade med ett svartsjukemord då det i Bellamys värld inte fanns någon svartsjuka eftersom alla var fria och jämlika och ingen ägde någon annan. Trots detta framstår könsrollerna i En återblick såsom direkt hämtade ur en amerikansk 1880-talsroman av det sämre slaget.

Nu hade Bellamy idéer om könsfrågorna som han av försiktiga skäl inte tog med i romanen. Han var bland annat motståndare till föräldraskapet. En del av de idéerna kom med i en inte lika framgångsrik uppföljare.

Redan 1889 kom den första svenska översättningen av Looking Backward (den översättning jag läst är från 1901 omtryckt i Björck och Börjessons bokserie "Berömda böcker"). Den lästes flitigt av svenska socialdemokrater, både En återblick och uppföljaren gick som följetong i Axel Danielssons Arbetet. Danielsson skrev också en egen utopi influerad av Belamy. Ernst Wigforss nämner En återblick och dess inverkan på honom i sina memoarer.

Och om denna framtidsstat från förr med dess av militären inspirerade arbetskårer och radiofrälsta befolkning kan framstå som lätt förfärlig för den som läser boken idag så får man inte glömma att dess vision om ett samhälle utan fattigdom,svält och krig också måste ha varit väldigt lockande.

Järnhälen - en dystopi som är en utopi

1 Wall Street - namnet är efter en gata i den tidens New York där fondbörsen låg och där samhällets förnuftsvidriga organisation möjliggjorde bedrägliga manipulationer med alla landets industrier.

Man kan rätt ofta läsa att det att det skrivs så många dystopier och katastrofskildringar säjer något om vår tid.
Men att dystopin är vanligare än utopin beror nog mer på att det är svårt att skriva något spännande om ett (påstått) perfekt samhälle. Den stora klassikern i utopigenren - Edward Bellamys En återblick är också bedövande tråkig.

Det har funnits flera sätt att försöka komma förbi utopins händelsebrister. Ibland låter författare det perfekta samhället finnas på jorden och handlingen utspela sej på andra mindre harmoniska men mer spännande platser. Så som i Star Trek eller en stor del sovjetisk science fiction.

En tidig kreativ lösning för hur man ska skildra ett gott framtida samhälle utan att tråka ut läsaren bjöd Jack London på i Järnhälen från 1907. Romanen presenteras som ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet. Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare (Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse har en liknande konstruktion).

Järnhälen är en dystopi men dess fotnoter och inledningen beskriver en utopi.

Bästa ditt och bästa datt

En enkät från Lyran.

Bästa bilderboken
Ägget av Lennart Helsing (text) och Fibben Hald (bild)

Bästa kapitelboken
Olle och fabriken av Sven Wernström. Även om denna barnboksklassiker om det riktiga i att strejka kom ut innan begreppet kapitelböcker fanns. Men när nästa utgåva kommer så kommer den nog att inordnas bland kapitelböckerna.

Bästa ungdomsboken
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. LeGuin

Bästa deckaren
Rött regn av Dennis Lehane

Bästa skräck/spänningsromanen
Doktor Jekyll och Mister Hyde av R. L. Stevenson

Bästa dystopin
"White Fang goes Dingo" av Thomas M. Disch (finns som utökad romanversion - The Puppies of Terra). I framtiden har människorna blivit husdjur till en utomjordisk ras. De flesta människor, som huvudpersonen White Fang, är nöjda med sin lott. (Bästa utopin är "Nobody's home" av Joanna Russ.)

Bästa självbiografin
En familjeflickas memoarer av Simone de Beavouir

Bästa kärleksromanen
Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elizabeth Smart.

Bästa arbetarskildringen
Död mans hand av Folke Fridell

Bästa uppväxtskildringen
Barndom av Jan Myrdal

Bästa svenska samtida
Jag gillade Yarden av Kristian Lundberg. Som fick mej att gå tillbaka till Fridell ovan.

Bästa svenska klassikern
En blå bok I av August Strindberg

Bästa klassikern
Jakob fatalisten av Denis Diderot

Bästa romanserien
Våldets barn-trilogin av Doris Lessing (ibland kallad Martha Quest-sviten efter huvudpersonen - första boken i sviten heter Martha.

Bästa chick litten
Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Det här är då den enda chick-litt jag har läst (om den nu är chick-litt). Men jag läste den när jag låg på rehabsjukhus efter en operation. Och som sjukhuslektyr fungerade den alldeles utmärkt.

Bästa nobelpristagaren
Jean-Paul Sartre. Som hade förstånd att tacka nej.

Bästa vampyrboken
Gästspel av vampyr av Suzy McKee Charnas (eller antologin Vampyrbiten, red. Nils Petter Sundgren)

Bästa grafiska romanen
Grafisk roman är en klumpig försvenskning av graphic novel. En term som jag tror att Will Eisner hittade på för att få de tecknade serierna att låta lite mer respektabla. Seriealbum heter det på svenska. Barnhemmet av Gimenéz. Spansk skildring av ett barnhem under Franco-tiden.

Bästa poesisamlingen
Popsange av Michael Strunge

Bästa novellsamlingen
Svarta biljetter av Jayne Anne Phillips

Bästa dramat
Mannen på trottoaren av Anders Ehnmark och P. O. Enquist

50 % av Stories of your life and others

my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-looking and who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend.

Dagens bok i 365 böcker-temat blir bara en halv bok. Då jag känner mej lite halvdan idag.

Jag har, i olika antologier, 4-5 av de 8 novellerna i Ted Chiangs novellsamling Stories of your life and others. Och har läst ytterligare två. Men jag har inte själva boken. Chiang var ett stort namn inom sf-genren redan innan denna hans första bok kom ut. Vilket visar dels hur stark plats novellen har inom genren och dels hur få nya starka röster som kommit fram inom den de senare åren.

Den första Chiang-novell jag läste "Seventy-Two Letters" är en ukroni (en berättelse som utspelar sej i en värld där historien vid en punkt tagit sej en annan vändning än vår egen). I den värld där novellen utspelar sej finns magi på riktigt. Det är en av de bästa novellerna på det temat. Och fortfarande min favorit av Chiangs berättelser.

Men allt av Chiang jag har läst har varit som sämst riktigt bra.

Av de åtta novellerna i novellsasmlingen var det bara en som inte vart publicerad förut: Liking what you see: a documentary. Om den skrev jag (på länken) bland annat det här, när jag först hade läst den: "På ett amerikanskt collage i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren[...]Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads 'The National Pastime'). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln 'A documentary', vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt."

Tilläggas kan, nu då man allt oftare hör talas om en dystopivåg (även om det snarare rör sej om att förlagen inte vill kalla sf för sf), att framtiden här varken är dystopisk eller utopisk, även om den skulle kunna säjas vara bägge delarna - beroende på vilket perspektiv man tar. Snarare skildrar den en framtid som ur ett perspektiv är annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre. Vilket brukar bli intressantare än den rena dystopin.

Titelnovellen i samlingen samt ytterligare en har publicerats på svenska i NovaSF.

Slutliqvid med Sveriges lag, i fyra böcker uppgjord af Nils Nilsson, Arbetskarl

DN meddelar att Gertrud Gidlund har dött. Tillsamman med sin man Krister Gidlund (som dog förra året) rev hon förlaget Gidlunds. Gidlunds bildades 1968 och gav ut en stor mängd intressanta böcker. En av deras storsäljare var Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal. De var ett vänsterförlag. Vilket bland annat märktes med deras serie Kinesiskt bibliotek med kinesiska romaner och noveller.

Tidigare i 365 böcker så har jag skrivit om Konst & Politik av William Morris som Gidlunds gav ut. De gav också ut Morris utopi Nytt från en ny värld.

En annan utopist var malmöiten Nils Herman Qviding. Som under pseudonymen Nils Nilsson, Arbetskarl under den senare delen av 1800-talet gav ut Slutliqvid med Sveriges lag. Där han beskriver hur samhället bör uppdelas i små självstyrande kommuner - alla likadana.

För den nutide läsaren finns det självklara invändningar mot Qvidings samhällsutopi. Jag kommer inte ihåg om det finns val och sånt i hans kommuner. Men även om det skulle finnas såna så är samhällsramarna så hårt fastslagna att vem man skulle rösta på knappast skulle göra någon skillnad (samma sak skulle i och för sej kunna hävdas även om det samhälle vi nu lever i). Men det finns en viss kraft i boken - framförallt i de avsnitt som fördömmer Qvidings egen tids uppdelning i under- och överklass. Bland hans fans fanns Axel Danielsson och August Strindberg. Strindberg tog framförallt till sej termen underklass.

Gidlunds nyutgåva av Sluliqvid är gjort som ett halvt faksimil. Med den gamla typografin bevarad. Men med ett nytt efterord.

De återutgav flera böcker. Av bland andra Strindberg. Hans Ockulta dagboken, en gargantuansk volym, ska ha varit en oväntad försäljningsframgång.
Men också en faksimilutgåva av Karl XII:es Bibel.

Vänsterprofilen mattades väl något med tiden. Men förlaget fortsatte ge ut många bra böcker, gamla som nya. Den svenska bokutgivningen hade varit fattigare utan makarna Gidlund och deras förlag.

Utopier > Dystopier

Jag såg om George Lucas 1138 förra veckan. Förra gången jag såg den vart jag nog i yngre tonåren. Då minns jag det som att jag gillade filmen. Och den senare halvan har vissa poänger. Men den första hälften med alla dessa rakade neddrogade övervakade vitklädda människor fick mej att inse att om jag aldrig ser eller läser en enda bok eller film om ett framtida dystopiskt samhälle till så är det ändå en två, tre för mycket.

I dystopier går hjältarna omkring och klagar på att allting var bättre förr. Man skulle lika gärna kunna läsa en svensk deckare.

Där framtidsberättelser skulle kunna vara hur fantastiska och märkliga som helst så nöjer sej dystopiförfattaren oftast med att göra sämre sf-versioner av Natt kl 12 på dagen eller Processen (på samma sätt som de flesta novellerna i de första sf-magasinen var lätt förklädda versioner av vilda västern-historier eller Greven från Monte Christo).

Förhoppningsvis tar dystopitrenden snart slut. Och när den gör detså hoppas jag att en utopitrend tar vid.

Utopin må sen Edward Bellamys dagar ha fått ett dåligt rykte. Men oftast är det med böcker som med människor att de med dåligt rykte är mer spännande.

En roman där huvudpersonerna bara gick omkring och prisade sin omgivning vore kanske lika outhärdlig som böcker där motståndsrörelser nostalgiskt återupptar handskakningen som hemligt tecken. Men såna skrivs heller inte. Fördelen med utopin är att de som skriver utopiska berättelser, till skillnad från sina 1984-läsande kollegor är medvetna om dess begränsningar, dess utmaningar.

Det brukar säjas att vad som är en utopi eller dystopi beror på perspektivet. Man brukar mena detta anti-utopiskt. Slavarna i Utopia av Thomas Moore tas ofta som exempel. Men det finns också en annan sida av det myntet som utnyttjas som grepp i flera mer positiva framtidsskildringar.

I James Tiptree jrs "Houston, Houston, var är du?" kommer tre manliga astronauter till en framtid där världen enbart är befolkad av kvinnor. Perspektivet i berättelsen gör den nästan till en skräcknovell.

Joanna Russ, som också skrivit den delvis dystopiska delvis utopiska klassikern Honmänniskan ,skildrar ( som jag skrev i ett tidigare inlägg) i novellen "Nobody's home" "ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa."

Varken dystopier eller utopier är i och för sej särskilt trovärdiga som framtidsskildringar sett. Framtiden lär både bli bättre och sämre. Men framförallt lär den bli annorlunda. Och det är det annorlunda som jag vill läsa. Och helst berättelser som firar detta annorlunda, detta främmande - det fantastiska.

Dystopier, schmystopier

Nu för tiden skrivs det ofta om att dystopin är populär. Och att detta säjer något om vår tid.

Men de flesta framtidsberättelser har fjärmat sej från den rena dystopin. Från 80-talets cyberpunk och framåt så beskrivs de framtida samhällena snarare som annorlunda än som sämre. Den skenbara dystopi-vågen beror på att man börjat kalla en del science fiction för dystopi för att undvika genrens stigma.

Flera av dessa så kallade dystopier är snarare katastrof-berättelser. Som inte nödvändigtvis är dystopiska. Emmerichs 2012 har till exempel snarst en, rätt korkad, optimistisk tendens.
Dystopin finns fortfarande som undergenre, men är knappast vanligare idag än för tio år sen. Och man hittar den mest inom ungdomslitteraturen där gammalmodiga berättargrepp brukar leva kvar.

Att det inte skrivs utopier längre är i och för sej intressant. Men det är en sjutti år sen man slutade med det. Och säjer kanske inte så mycket om just vår tid.

Alan Moore och Marvelman

Det första avsnittet av Alan Moores serie Marvelman har årtalet 1956 överst på första sidan. Efter det följer ett lättsamt äventyr med en trio leende superhjältar som med största lätthet besegrar en grupp tidsresande skurkar från 80-talet. Allt tecknat i glad 50-tals serietidningsstil. Men sista sidan är en närbild på Marvelmans ansikte. Varje ruta kommer närmare. Den femte rutan är en närbild på hans öga. Den sista åttonde är svart med en vit oformlig prick mitt i: pupillen. Under bilderna står ett Nietszche -citat (översatt till engelska): "Behold...I teach you the superman. He is this lightning...He is this madness".

I nästa avsnitt av serien (ursprungligen först i nästa nummer av tidningen Warriors befinner vi oss enligt kapitlets rubrik i 1982 (det år serien först kom ut, alltså nutid). Nu är teckningarna i realistiskt stuk. Vi följer den medelålders lätt överviktige reportern Michael Moran. Han störs av drömmar där han flyger. När han vaknar känner han som om det är ett ord han borde komma ihåg. Under en demonstration dyker det upp terrorister. Han ser ordet atomic i spegeln och minns ordet: KIMOTA. I ett blixtsken förvandlas han till Marvelman.

När han kommer hem till sin fru så berättar han om de äventyr han hade som Marvelman under 50-talet. Hur han kämpade mot monster och drakar. Hon skrattar. Och han inser när han säjer det högt att det låter löjligt. Ändå kan han nu komma ihåg vad han hade glömt i så många år. Att han fick ett ord som öppnade universums hemligheter av en vetenskapstrollman. Och han minns Young Marvelman och Kid Marvelman. Men det verkar ingen annan göra.

Marvelman var från början en kopia av Kapten Marvel som ersatte denna i brittiska serietidningar när den hade slutats produceras i staterna. Den serie som öppnar Alan Moores version av serien är, förutom sista sidan, en faktisk serie från 1956. Moore bygger in själva orimligheten i de här gamla 50-talshistorierna i berättelsen. Gör de till gåtan i historien.

Marvelman skrev Moore ett par år innan Watchmen och det han brukar säjas ha gjort med (eller mot) superhjältegenren i den serien gör han till stora delar redan här. Marvelman är inte som till exempel Doktor Manhattan enbart en analog av en tidigare figur tan är på en gång den Marvelman som fanns på 50-talet och en stark felläsning av densamma.

Moore tar upp och ger nya vinklingar på flera aspekter av superhjälten och superkrafterna. Det som oftast nämns är hur han låter de traditionella slagsmålen i genren få en mer våldsam utgång än i de gamla Stålmannen-tidningarna. I ett avsnitt jämnas London med marken medan två personer med superkrafter slåss. Men serien handlar också om hur denmedelålders Moran känner sej otillräcklig jämte sitt alter ego.

Serien är inte perfekt. Om man stör sej på Moores stundom violetta prosa kan man här se att den fanns redan i början av karriären. Men stundom är den här också väldigt vacker. Det finns stilla partier, som ett nummer, tecknat av Rick Veitch, som skildrar en förlossning. Teckningarna är inspirerade av Lennart Nilssons fotografier.

Mot slutet tar serien en delvis utopisk vändning. Något som Neil Gaiman skulle komma att fortsätta undersöka under sin tid på Marvelman. Serien gick från början i Warrior samtidigt med V för Vendetta och kan säjas utgöras av två sidor av samma mynt. Utopi/dystopi, Stålmannen/Läderlappen, upplyst despot/frihetskämpe.

Alan Moores Marvelman fortsatte att gå som egen tidning i USA under namnet Miracleman när tidningen Warriors lades ner. Den finns samlad i tre album. Dessa kan vara svåra att få tag på. Rättighetsfrågor av ett rätt komplicerat slag har hindrat serien från att komma i nya upplagor. På senare tid har serien uppmärksammats därför att Marvel köpt rättigheterna till Marvelman, karaktären, av den ursprungliga Kapten Marvel-plagiatorn. Det finns inget som direkt ger de rätt att publicera Alan Moores Marvelman. Det är möjligt att deras införskaffande av karaktären i framtiden kan leda till att albumen kommer i nya utgåvor. Men det lär i så fall dröja.

Women of wonder - två sf-antologier med kvinnor och om kvinnor

Nyligen läste jag två antologier med science fiction av och om kvinnor.

Dels Pamela Sargents Women of wonder Sf Stories by Women about Women från 1974. Och en från 2001. A Woman's liberation. A choice of futures by and about women redigerad av Connie Willis och Sheila Williams.

Sargentsamlingen är klassikern i sammanhanget. Det är inte helt förvånande att Willis/Williams-volymen har flera, eller exaktare fyra, författare gemensamt med den äldre antologin. En novell, Vonda N McIntyres (rätt tråkiga) "Of Mist, and Grass, and Sand" återfinns i bägge. Medan Anne McCaffrey är representeras med två olika noveller men ur samma svit.

Såna här antologier ifrågasätts ibland. Var finns Sf Stories by Men about Men? Men svaret är ju att de är allestädesnärvarande.

Science fiction var också till sin början en genre som gärna tog andra sorters populärlitteratur och omvandlade den till sf genom att låta den utspela sej i rymden och liknande. Dessa var mestadels pojkäventyr. Det vilda västra saturnus, de fyra robotmusketörerna. Också historiernas vetenskapliga grund, som - hur felaktig den än var - alltid betonades av genrens förkämpar, var nästan uteslutande manligt kodad.

En del kvinnliga författare började utgå från mer kvinnliga genrer och mindre manliga vetenskaper. En av de författare som finns representerad i bägge böckerna är Katherine MacLean. Hennes "Snowball" som nämns i Connie Willis förord även om en annan mycket senare novell finns med i boken (Willis/Williams-antologin tar sitt urval från två specifika sf-tidskrifter, vilket förklarar en del författares frånvaro där, dessa namedroppas istället i förordet.) Den femtiotalsnovellen var en av de första att bygga uttalat på sociologi som sin vetenskapliga grund. En annan vanlig vetenskap att utgå från bland författarna i dessa samlingar är antropologi. Ursula K. LeGuin, också hon representerad i bägge böckerna, hade en antropolog till förälder och hennes berättelser har ofta drag av antropologi. Liksom "Contagion", Mac>Lean-novellen i Sargents samling. Det är knappast en slump att hon låter en av sina karaktärer heta Mead.

Ursula K. LeGuin tar, inte förvånande, störst plats i böckerna. Förutom en novell citeras en diskussion mellan henne och Stanislaw Lem utförligt i förordet till Sargent-samlingen. Och långnovellen "A Woman's Liberation" har gett namn åt Willis/Williams-antologin. LeGuins långnovell om en slavinnas historia före, under och efter revolutionen som avslutar boken är egentligen ett litet udda inslag i denna den nyare av samlingarna. Förutom Octavia Butlers, förvisso bra men så många gånger antologiserade att åtminstone jag hoppade över den, "Speech Sounds" ("Talljud", på svenska i Första stora Science Fiction-Boken, red. John-Henri Holmberg.) så saknar de övriga historierna i samlingen den ilska som finns bakom det lågmälda berättandet hos Ursula K. Leguin.

Flera av novellerna är bra. Som Pat Murphys "Rachel in love" från 1987 om en gorilla med en ung mänsklig kvinnas medvetande. Också Connie Willis egen "Even the Queen" om en framtid där man avskaffat menstruation är rätt rolig. Men udden i den riktas snarast mot radikalfeminister. Och i förordet skriver Willis att genren alltid varit bra på att skildra kvinnor.

Något som står i skarp kontrast till skildringen av genrens hållning till genus i den äldre antologin. Man ska kanske ändå inte dra för stora slutsatser av att den nyare på detta sätt har en mer defensiv, icke-kritisk hållning. Om Sargent är en klassiker så var valet av Willis/Williams lite slumpmässigt (ett reaköp). Det kommer ut feministiska sf-antologier med jämna mellanrum. Och på senare år har James Tiptree jr-priset lett till tre intressanta antologier med noveller, essäer och romanutdrag om genus.

James Tiptree jr. nämns i Willis förord. Men finns inte med i Sargents urval. Vilketnog har att göra med att Tiptree jr. fortfarande troddes vara man. Annars finns de stora namnen representerade i antologin. Kit Reed, Carol Emshwiller och Joanna Russ med flera. Också en del tråkigare traditionella novellister finns med. Sargent försöker vara heltäckande. Mest synd känns det att MacLean aldrig kom ur genrens traditionella stil.

Den tidigare nämnda "Contagion" är annars en av samlingens bästa noveller. Bäst är, inte oväntat, Joanna Russ-novellen. Hennes "Nobody´s home" skildrar ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa.

Island av Aldous Huxley - en nyare skönare värld

Av de klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 den enda som man kan hävda är en bra bok. Språket och konflikterna har åtminstone en antydan till djup.

Liksom hos Orwell och de andra skiner visserligen arbetarfobin genom, men Huxleys klonade b-människor förmedlar åtminstone denna avsky på ett mer intressant vis än Orwells överviktiga tvättgumma, vars värsta oförlåtliga vidrighet är hennes gnolande på en populär visa.

Men det finns en del rätt bra skrivna scener. Ett utanför inom det omslutande kollektivet skildras väl.

Vilket inte hindrar att man kan hålla med den 14-årige Jan Myrdal: ""Så borde världen naturligtvis bli"..."Huxley"..."hade tyvärr missuppfattat ämnet genom att skriva in en avsigkommen dåre som huvudperson. Man borde skriva om boken åt honom."

Detta 1942 på en kristendomslektion. Citatet är från Jan Myrdals förord till Jules Verne-Magasinet: en antologi.

Möjligen kan man säja att den äldre Aldous Huxley ger honom rätt när han 1962 ger ut The Island. En bok där en utopi skildras. En utopi där den huvudsakliga sysselsättningen är att ta droger och idka sexuellt umgänge. Alltså ungefär som i 1932 års dystopi. Fast istället för soma tar man moksha och istället för de lite vagt beskrivna aulasamlingsliknande orgierna i den första boken så har man här tantrisk sex.

Men där i Du sköna nya värld soman och sånt visserligen verkade sövande så tog folk det för njutningens skull. I The Island tar de svampar för att utvidga sitt medvetande. Och tantra är ju närmast sex som Friskis & Svettis.

Paradoxalt är den bra sköna nya världen på Ön ett ställe som verkar betydligt tristare än dystopin.

Själva prosan är också sämre, blommig.