The Return of Bruce Wayne - Grant Morrison tar Läderlappen på en resa genom tid och genre

Det finns uppenbara begränsningar för en serieskapare som ska skriva karaktärer som publicerats i årtionden. Men begränsningar kan också vara utmaningar.

Grant Morrison har knytit många av de serier han skrivit för DC Comics samman, skapat en egen morrisonvärld i detta superhjälteuniversum.

The Return of Bruce Wayne börjar där hans Final crisis slutade. Den delar också ett par tecknare med projektet Seven soldiers, som liksom denna serie innehöll serier ur flera genrer.

Bruce Wayne, alltså Läderlappen, har slungats bakåt i tiden och tappat minnet. I albumet tar han sej fram mot nutiden en tidsålder och ett kapitel i taget. Alla kapitel har olika tecknare och är i olika genrer. Läderlappen är den superhjälteserie som är närmast de äventyrshjältemagasin som superhjältarna ersatte. Berättelserna i The Return of Bruce Wayne anknyter till dessa pulpgenrer: stenåldersaction, pilgrimsäventyr (han som skrev Conan Barbaren skrev också böcker med en puritansk pilgrim i huvudrollen), pirathistorier, vilda västern, noir och sf.

De två första kapitlen är okej - fast känns lite långa. Chris Sprouse (Tom Strong, Supreme) tecknar stenåldersavsnittet och gör det bra. Och Morrison har en del roliga berättartekniska trick för sej. Kapitlet som Frazer Irving (som gjorde Seven Soldiers: Klarion the Witchboy - också med puritaner, fast blåhyade sådana) tecknar ser utsökt ut. Piratavsnittet är okej, men påminner mycket om en Fantomen-serie.

Kapitlen knyts samman av en historia där Bruce Waynes återkomst till nutiden säjs innebära världens undergång. De avsnitten hänger dåligt samman med huvudhistorien men börjar i och med vilda västern-delen ändå att ta över berättelsen. Vilda västern-delen är dessutom fruktansvärt usel. Ryan Sook tecknar noir-avsnittet så pass bra att man nästar blundar för kapitlets svagheter.

Ramhistorien knyter an till Batman R. I. P. - den är som denna rörig men helt utan den frenetiska energi den serien ändå hade.

Ett specifikt problem med Läderlappen är att Frank Millers version satt så stort avtryck på figuren. Morrison har i sina tidigare Läderlappen-serier plockat fram inslag ur äldre Läderlappen-serier för att motverka Millers inflytande. Och också dessa pulpberättelser kan ses som ett sätt att understryka ett förmillerskt inflytande på serien (titeln vänder också på Millers klassiska The Dark Knight Returns).
I det sista kapitlet anknyter Morrison på ett par sidor till Jack Kirby. Kirby är en av superhjältegenrens stora namn. Han skrev aldrig Läderlappen. Men i framtidsavsnittet så föreställer sej Morrison en Läderlappen som haft en annan stark författarröst i sitt förflutna än Miller.

Tyvärr är de här KirbyBatman!-sidorna rätt svagt tecknade. Kanske hade det här lyst till om en Kirby-influerad tecknare som Tom Scioli hade gjort passagen. Eller Irving - som är den ende av tecknarna i albumet som lyckas med sci-fiscenerna (se bilden överst).

Men jag tror egentligen inte det hade hjälpt. De många genrekostymerna The Return of Bruce Wayne, vare sej det är Kirbykostym eller stenålderskostym, förmår inte dölja att det inte döljer sej så mycket bakom Morrisons Läderlappenmask den här gången.

Det bästa ur Citerat från veckans läsning

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader" (översatt av William Weaver)

"hon hade många tankar att vara ensam om och hon var inte rädd att gå ute om natten. Hon låtsades att Hilma gick där bredvid henne. Det underliga var att mamman var en liten flicka. Hon hade en för kort, smutsig klänning på sig. Och hon höll Inna hårt i handen. Det gjorde ingenting att modern blivit så där liten, tyckte Inna. Det kändes alldeles riktigt. Nu gick de upp tillsammans till Nattmyrberg."
ur Hohaj av Elisabeth Rynell

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"'Jag är' hade vännen fortsatt 'på väg att svälla ut till en tunn blåsa kring den här tomheten, det uteblivna partyt i en förort till Madrid, det uteblivna ruset, den uteblivna kontakten med den niederbayerska skönhetens kropp i den varma kastiljanska sommarnatten'."
Ulf Eriksson, ur "Karta" i Det försvunna rummet

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"237. Bröllopsskaran förtrollades till vargar
Mor talade om att en hel bröllopsskara blev till vargar här en gång, prästen också. Men då såg de att en varg hade en vit fläck i bröstet. De trodde att det var prästen och kallade honom vid namn, och så blev han riktig. Och en låghalt varg trodde de var en låghalt skomakare som varit med. De sa hans namn och han blev också riktig. Men de andra kunde de ingenting göra åt. Men jag vet inte vem det var som förtrollade dem.

Uppland, Villberga"
ur Svenska folksägner - Bengt af Klintberg

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"I knew an old French woman once, name of Madame Faience, who had the sweetest postage stamp collection you could ever imagine: Birds, flowers, famous people- why it was a little art gallery all by itself. My boy they burned it[...]And though the whole fire wasn't much bigger than an autumn leaf, Madame Faience managed to throw herself into it and burn up with her collection. Call it sentimental, maybe, but...'
'The french are like that,' the boy agreed."
ur "Joy Ride by Barry DuBray" av John Sladek, i The Steam-Driven Boy and other strangers

"Jordens undergång är sen idag igen. Darek,/det blir inget, precis som du sa. Och jag blir aldrig kär/igen, på riktigt. Vi försvinner utan att veta hur vi var ämnade./Idag såg jag noga på mitt ansikte i en grön fickplunta/och (ve och fasa) det var inte grönt utan gult, lila, svart."
ur "Liksomleende" av Agnieszka Wolny-Hamkalo, övers. David Sjybek

"'Is the story about me?' asked the Water-rat. 'If so, I will listen to it, for I am extremely fond of fiction.'"
ur "The devoted friend" av Oscar Wilde

(Först publicerade här på diverse söndagar. Ett av citaten har stått på bloggen tidigare men inte på Citerat ur veckans läsning. Den boken citatet kom från har emellertid varit representerad med ett annat utdrag.)

Dansa - om ett amerikanskt seriealbum om japanska hjältar

Final Crisis Aftermath: Dance är ett seriealbum skrivet av Joe Casey och tecknat av ChrisCross (med flera tecknare). Det handlar om den japanska superhjältegruppen Super Young Team. Denna introducerades i Grant Morrisons Final Crisis. Medlemmarna i gruppen har namn som Shy Crazy Lolita Girl och Most Excellent Superbat. Den senare är, liksom flera gruppens medlemmar, inspirerad av amerikanska superhjältar både till namnet och kostymen.

Hos Grant Morrison så är dessa amerikainspirerade unga hjältar en slags rebeller mot en äldre grupp hjältar. Analoger till Astro Boy och andra populära mangahjältar som i den här världen gått samman som Big Science Team. "When will he realize that being fantastic is a superpower in itself" säjer Most Excellent Superbat (vars superkraft i och för sej snarare verkar vara narcissism) där när en av de äldre hjältarna anklagar dagens ungdom för att inte vörda de monsterkämpande traditionerna.

Joe Casey tar delar av de här temana och gör serien till något eget, mer likt hans egen underskattade the intimates än något av Morrison. Han skriver en snabb underhållande serie där gruppen kämpar mot sina egna sponsorer, ondskefulla virus och gruppens egna inre spänningar. Som bland annat tar sej uttryck i att tre av medlemmarna hånglar med folk som klätt ut sej till superhjältar i gruppen (cosplayers). Big Atomic Lantern Boy med Shiny Happy Aquazon, Shiny Happy Aquazon med Well-Spoken Sonic Lightning Flash. Och Most Excellent Superbat med en Most Excellent Superbat.

I en intervju så har Casey sagt att cosplayern som är utklädd till Most Excellent Superbat som i albumet är en kvinna, egentligen enligt manus var menad att vara en man. Detta är bara ett av flera problem med teckningarna.

ChrisCross blir utbytt halvägs av Eduardo Pansica. Både innan och efter bytet så är bilderna bleka utan egentlig energi. Det snällaste som kan säjas om teckningarna är att det är fullt möjligt att se vad som händer.

Serien hade behövt en tecknare som till exempel J. G. Jones som tecknade (delar av) Final Crisis och som tecknade ett annat Morrison-serie Marvel Boy vars popseriesensibilitet påminner lite om vad Casey försöker göra här.

Och med bättre tecknare hade lyckats med. Serien blandar action och melodrama väl, driver med genrens konventioner samtidigt som den förmår uttnyttja dem. Den underliggande huvudhistorien - vad som egentligen hänt med Japan - får ett passande svar och en fyndig lösning.
Men som det nu är är albumet mest en svag coverversion av vad det skulle kunna vara.

Deus ex machina - Medea vs The God-Weapon

I Grant Morrisons Final Crisis finns en anordning som kallas dels Geh-Jedollah-The Absolute, dels Mirachle Machine och dels God-Weapon. Detta är bara en av de många Deus Ex Machinerna i verkets överflödande final. Men att Morrison ger den namn som tillsammans åkallar denna narrativa devis med tvivelktigt rykte är något av ett ställningstagande.

Deus ex machina brukar användas när en upplösning kommer utan att tidigare etablerats i verket och löser allting. Kungen i Molieres Den inbillade sjuke är ett exempel. Men termen beskriver ett grepp inom det antika draman.

I Euripides Medea, som utgår från samma Jason-sägner som Morrison flitigt hänvisar till i Final Crisis, blir Medea i slutet hämtad av en vagn som flyger iväg med henne bort ur historien. Det finns också antika pjäser där Deus ex Machina känns påklistrad. Men greppet tillhör genren.

Och på samma sätt kan det säjas tillhöra flera av de mindre ansedda genrerna idag. I fantasy, en del science fiction och superhjälteserier så är användandet av olika slags deus ex machini något som tillhör dessa genrers redskap.

Också modernare absurd prosa och dramatik kan mer bokstavliga dei ex machini förekomma. Men de används där ofta med en viss ironi eller förskjutning - deus ex off-machina.

I rätta händer kan deus ex machinan ge fullt tillfredställande upplösningar.

Grant Morrison och Final Crisis

En välvillig syn på de så kallade event comics som med jämna mellanrum kommer från de två stora serietidningsförlagen i USA är att de är något unikt för genren.

Hjältar som hälsat på i andra hjältars berättelser har funnits sen Jason och Argonauternas dagar (en historia som hänvisas till i sista avsnittet av Grant Morrisons Final Crisis.)
I dag är crossovers vanliga i TV-serier. Jerry Seinfelds granne Kramer kan hälsa på i en mindre populär sitcom. En läkare i Grey's anatomy får en egen enfaldig serie.

Men i serietidningarnas värld kan man låta en mycket stor mängd karaktärer från olika tidningar och olika genrer mötas i en och samma tecknade serie. Vilket är vad som sker i dessa event comics. Ofta är de också från genrer som inte var menade att höra ihop från början. Lite som i den Saturday Night Live-sketch där vi får fortsätta följa Seinfelds karaktär i fängelset från TV-serien Oz.

Final Crisis kom från början ut i sju extra långa serietidningar. Den tecknades av J. G. Jones som Morrison tidigare samarbetat med i Marvel Boy (till början tecknades den av Jones som efter ett par nummer inte längre hann med. Så flera tecknare har tecknat den senare delen av boken. En alltför vanlig händelse i mainstreamserier. Läser man Love & Rockets eller Acme Novelty Library så slipper man att Ware eller Hernandez-bröderna byts ut mitt i berättelsen).
I den samlade utgåvan finns också två serier som spunnits ut från Final Crisis och som också skriviys av Morrison. Den ena av dem den mycket underliga underbara Superman Beyond 3D tecknad av Doug Mahnke, som tidigare samarbetat med Morrison i Seven Soldiers: Frankenstein. (I ett försök att ge serien en viss visuell enhetlighet trots Jones-bristen så lät DC Comics Mahnke också teckna sista numret. Vilket funkar rätt bra.)

Handlingen är både enkel och inte. I början av berättelsen hittas en krigsgud mördad. I bakgrunden håller det onda i form av Darkseid, en karaktär skapad av Jack Kirby som var en av förebilderna för Darth Vader, att ta över världen. Detta med hjälp av en Anti-Liv-formula, som matematiskt bevisar att Darkseid är den rättmätige härskaren över allting. Ett slags förvridet teodicebevis.

En gammal berättelse om gott mot ont alltså. Men den berättas genom korta scener i denna märkliga värld, och Morrison understryker och - till slut - hyllar det bisarra i denna serietidningsvärld. Scener som antyder historier utan att ägna tid åt förklaringar. Man får tillräcklig information för att pussla ihop en mängd historier men inte mer.

Japanska tonårshjältar: Super Young Team, ett planetarium fyllt med dimensioner, dimensioner som alla har sina egna världsomspännande kriser samtidigt. Men också de gamla vanliga männen, kvinnorna och tigrarna i kostym.

Serien blandar rätt normala mainstreamingredienser med mycket underliga bisarra sådana. Särskilt det sista numret avslutas i ett omfamnande av genrens märkligaste drag. Inte för att den går från mondän till udda. Redan prologen har en stark Jones/Morrison-felläsning av en av Kirbys mest ikoniska tvetydiga figurer. Medan det dystopia som tecknas i mitten är lite för likt alla andra dystopior.

De två spin-offserier som finns med i den samlade utgåvan visar bäst på blandningen. Den kortare av de två är en ointressant tecknad klichéfylld historia om vad nu redemption heter på svenska. Den andra är en gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Utsökt tecknad av Mahnke.
3D-effekterna är borttagna i den samlade utgåvan. Man får istället föreställa sej var de ska finnas - vilket passar det metanarrativa temat (att det inte klart framgår att det en gång varit 3D-effekter där kan man ha synpunkter på. Men av vad jag sett på nätet av 3D-effekterna så kännar teckningarna på att vara avklädda effekten.)

Detta är de två sidor som möts i Final Crisis. Den normala och ibland usla finns där mitt i det märkvärdiga. Men hela tiden är det en mycket morrisonsk upplevelse.

På mänga sätt anknyter serien till Grant Morrisons tidigare verk. Superman Beyond har limbot från Animal Man och är tematiskt länkad till All Star Superman (och den pekar framåt mot den kommande Multiversity). Den Övervakare som är fördriven till vår värld - sökande efter ett magiskt ord eller en magisk tanke anknyter till det gnostiska och till Morrisonserier som The Invisibles och Flex Mentallo.

En av handlingstrådarna utgår från ett gammalt Lagens Väktare-äventyr skrivet av Grant Morrison. Själva omvandlingen av Kirbys New God påbörjades i Seven Soldiers - också det en slags variant på crossovern. I allt väsentligt är det en Morrisonserie snarare än en serie med Stålmannen, Läderlappen och Mirakelkvinnan. Även om de nu är med. Fast Mirakelkvinnan (Wonder Woman) drar lite det kortare strået.

Det är en anledning att det är lite synd att Jones inte kunde teckna hela serien. Genom det tidigare samarbetet med Morrison hade hans teckningar ytterligare stärkt känslan av att det är ett arbete så att säja av auteuren Morrison. Det näst sista numrets lek med perspektiv är klart skrivna med Marvel Boy-tecknarens penna i åtanke. Istället bjuds vi under ett par kapitel på en sörja av tecknare.
Men också i de tidiga numrena kan man se att Jones haft ont om tid. De mer kosmiska scenerierna och fantasifulla kostymerna klarar han bra. Men i det basic stuff blir det lite stelt. Sista numrets teckningar räddas av Doug Mahnke - även om de inte är fullt lika fantastiska som i Superman Beyond.

Final Crisis har fått blandad kritik, även om de flesta är överens om att det fungerar bättre i samlad form. Och det har sina brister. Men det ger läsaren också en upplevelse som man inte riktigt kan hitta någon annanstans.

"-What is that music? Like I've known it all my life: so sad so hopeful so brave.
-The music of the spheres. The sounds of the tides of the infinite, breaking on our mortal strand. And bearing a wessel. Surging on a foam of gravitons, like some new Argo. It's cargo not Gods. Not monsters. But heroes."

Citerat från veckans läsning

"Bunny junior har på sig shorts och strandsandaler. Han har en urblekt t-tröja med en orange superhjälte med orange tegelstenshud som heter The Thing. Tröjan är några nummer för liten och full med hål men pojken bär den av nostalgiska skäl som bara han kan förstå."
Nick Cave, ur Bunny Monroes död.

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"Men jag vill att mina berättelser ska vara verklighetstrogna, och det innebär att det måste finnas vargar i dem(...)Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."
Margaret Atwood, ur Den blinda mördaren

"- Agent '!' that's me, '!' by name, '!' by nature.
- Yeah how d'you pronounce that?
- '!' easy."
Grant Morrison, ur Doom Patrol "Death in Venice" (Äventyret med New new new brotherhood of Dada)

"Blood sometimes affects him unproffessionally".
James Tiptree Jr, ur Up the Walls of the World

Grant Morrison och Final Crisis eller hur män i trikåer pucklar på varandra, på postmodernt vis

För en vecka sedan kom det sjunde och sista numret av serietidningen Final Crisis ut. Vilket i en viss del av bloggosfären var det enda det talades om.

Serien, skriven av Grant Morrison och, från början, tecknad av J.G.Jones är en serie av det slag där så många superhjältar som möjligt från samma kompani går samman och slåss mot ett gemensamt hot.
En snäll syn på den här sortens spektakel är att det är närmast unikt för genren. En mer rimlig syn är väl att det bara är dumt.




Men Grant Morrison är bland de intressantaste författarna inom sin genre. Och hans tidigare projekt Seven Soldiers där han tagit sju tidigare förekommande karaktärer inom olika genrer och gjort en miniserie om vardera som på slutet kommer samman gjorde något nytt av den här sortens cross-over berättelse.

En tråd från en av de miniserierna ska fortsätta i Final Crisis. Tyvärr den sämsta. En som utgick från gamla Jack Kirby serier. Jack Kirby var en serietecknare som bland annat gjorde Fantastiska Fyran. Hans stil var väldigt karakteristisk. Idag mer eller mindre oläsliga så är hans serier ända vackra att se på.

Att serien ska utgå från Jack Kirby-figurer, hasns New Gods är ett skäl till att jag hållit mej avvaktande till serien. Ett annat är att en biserie: Superman Beyond 3D som verkar intressantare, utvecklar teman från Grant Morrisons All Star Superman, verkar bli samlad med andra mindre bra serier. Och jag lär om jag kommer att läsa serien läsa den i samlad form.

En del av utdragen som gått att läsa på nätet verkar spännande och Morrison verkar åtminstone försöka göra något nyskapande inom genren. Han har också använt superhjälteformen tidigare till exempel i Flex Mentallo och Animal Man för metanarrativa övningar.

En recensent på All too flat jämförde serien med Jaime Hernandez "Flies on the ceiling". Samme recensent påpekade dock i ett senare inlägg angående en av Morrisons intervjuer där han frågade varför serier inte kan vara som musik att han verkade helt omedveten om de många alternativa serier som finns.

Och senaste förhandsutdraget hade en svart Stålmannen från alternativ dimension vars hemliga identitet var den amerikanske presidenten.

Men annat som en strid mellan Stålflickan och en besatt Mary Marvel låter som en svag cover på Alan Moores Marvelman.


En serie som ju också tydligt påverkat Morrisons Batman som han skrivit samtidigt. Liksom för MarvelMan gör Läderlappens fiktiva livs alla motsättningar honom galen.

Serien har fått mycket blandade recensioner. På det hela taget verkar den framförallt vara väldigt märklig. Vilket ju alltid är ett plus.

Läderlappen är död

Många hjältar i fiktionens värld har fått ge upp andan i sin kamp för att göra världen bättre. Xena, Harry Potter, Judas och Buffy. Och nu då Läderlappen (också av någon anledning kallad Batman.)

Läderlappen dör i senaste numret av Final Crisis, en miniserie skriven av Grant Morrison. Han har samtidigt skrivit tidningen Batman där vår hjälte ett tag vart galen och ryktades skulle dö men nix han dog istället i Final Crisis. (Bilden är från numret och ritad av Douglas Mahnke som tidigare gjort Seven Soldiers - Frankenstein med Morrison.)


Egentligen brukar jag tycka om en hel del som Grant Morrison skriver. Flex Mentallo, Filth och We3. Men jag vet inte om sånt här är för vuxna människor.

I vilket fall så är det ju möjligt vi inte sett det sista av vår hjälte. De andra ovan kom ju alla tillbaka återuppståndna. Utom Judas då men han den andre på J.

Hur Läderlappen dör är jag inte säker på. Möjligen blir han lynchad av sina arbetare.