5 bra nyazeeländska filmer

I går så var det Nya Zeelands nationaldag. Jag ber eventuella nyazeeländska läsare om förlåtelse över att jag uppmärksammar detta först nu.

Eagle vs Shark
En romantisk komedi med underliga karaktärer, indiemusik och han från Flight of the Concords i den manliga huvudrollen. Den är väl egentligen rätt lik många andra komedier från senare år. Jag tyckte i vilket fall att den var rätt underhållande. Att kärleksparet här tillåts vara lätt förståndshandikappade, snarare än bara nördiga, gör att filmens allvarliga del fungerar bättre än i de gängse napoleondynamiterna.

En ängel vid mitt bord
Att jag inte har en lista på nyazeeländska böcker istället beror på att jag egenrligen bara, vad jag kan påminna mej, har läst en nyazeeländsk författare: Janet Frame (om man inte räknar Katherine Mansfield, som vart född där men levde och skrev i England). Som många stötte jag först på henne med denna film av Jane Campion som bygger på en självbiografisk trilogi av Frame. Det är fortfarande Campions bästa film.

Forgotten Silver
Peter Jacksons mockumentär om en nyzeeländska filmregissör som är först med det mesta i filmhistorien. Många lär ha trott att filmen var på riktigt när den först visades i nyazeeländsk tv.


Heavenly creatures
Jacksons film om två unga kvinnor som tillsammans bygger upp en sällsam fantasivärld och blir lite småirriterade när omvärlden försöker hålla dem ifrån varandra är en vacker fängslande film som visar att Jackson en gång, innan han slösade sin talang på remakes och filmatiseringar av andra klassens fantasy, kunde göra riktigt bra film.

Xena 3.2 - Been there, done that
Förra veckan inträffade inte enbart Nya Zeelands nationaldag utan också Ground Hog Day. Kom,edin om den dagen med Bill Murray har plankats av många. Den bästa kopiasn är detta andra avsnitt av den tredje säsongen av Xena Krigarprinsessan där Xena och hennes vänner kommer till en by och får återuppleva samma dag om och om igen. TV-avsnittet ger en Tusen och en natt-inspirerad förklaring till händelserna och tillhör en av, de förvisso rätt få, höjdpunkterna i den här campiga Sam Raimi-producerade serien.

10 bra australiensiska filmer

I dag så är det Australiens nationaldag och därmed dags för årets första nationaldagslista:

The cars that ate Paris
I Peter Weirs debutfilm råkar huvudpersonen ut för en bilolycka och vaknar upp i det lilla samhället Paris. Som döljer på en hemlighet. Filmen har ibland lite svårt att bestämma sej för om den är en skräckfilm eller en komedi. Men har en trevlig, obehaglig atmosfär.

Holy smoke
Det här är inte Jane Campions bästa film. Men hennes bästa, En ängel vid mitt bord, är en nyazeeländsk film. Om det är någon stor skillnad mellan Campions nyazeeländska och australiensiska filmer kan i och för sej diskutera. Nu har vi ju den uppdelningen här. (Filmen utspelar sej också i Indien - och det är även Indiens nationaldag idag. Australien firar att engelsmännen kom till landet, Indien att de drog därifrån).
Howling III
"Bra" är kanske inte rätt ord för att beskriva den här mindre varulvfilmklassikern. Men filmen har varulvsnunnor, en varulvsfödsel och ett levande varulvsskelett. Och förhåller sej till andra varulvfilmer, som En amerikansk varulv i England och de två tidigare (icke-australiensiska) Howling-filmerna på ett nästintill intressant sätt.

Love and other catastrophes
Collegekomedi där hjältinnan försöker byta kurs. Och sjunger på Boys Next Door-sång "Shivers". En annan av karaktärerna är ett Doris Day-fan som skriver på en uppsats om "Doris Day as a Feminist Warrior". En ung man vinner hennes hjärta när han räknar upp samma tre favoritfilmer som hennes egna: Kairos röda ros av Woody Allen, Meet me in St. Louis och Calamity Jane med Doris Day.
Lovande debut av Emma-Kate Croghan. Som så vitt jag vet bara gjorde en film till. Den var inge bra. Så kan det gå.

Ned Kelly
Det blir en del sång även i den här där den australiensiske laglöse spelas av Mick Jagger. De berättande bakgrundssångerna höjer faktiskt filmen något. Det har gjorts flera filmer om Ned Kelly i Australien.

The proposition
En australiensisk western skriven av Nick Cave, regisserad av John Hillcoat. Långsam, vacker och våldsam.

Strictly ballroom
Första filmen i en trilogi där de andra två filmerna är Romeo + Julia och Molin Rougue. Men där de två senare är filmer som alla med smak avskyr så har Strictly ballroom en svåravvisad charm.Utflykt i det okända
Picnic at Hanging rock var den australiensiska filmens första stora framgång utomrikes. En märklig och vacker berättelse om några flickor som försvinner spårlöst på en skolutflykt.
Andra Weir-filmen på listan. Det finns fler bra australiensiska filmer av Weir (vars karriär efter att han lämnat landet emellertid är något ojämn). Gallipoli till exempel.

Walkabout
Nicolas Roegs film om ett syskonpar som, efter att deras far tagit livet av sej ute i ödemarken, möter en australiensisk pojke på sin walkabut skulle kunna beskyllas för exotism om den inte var så uppenbart stolt över sin exotiska natur. Men den har ett fascinerande bildspråk. Jenny Agutters genombrottsfilm.

The year my voice broke
Huvudpersonen i det här pubertetsdramat ser ut som en tolvårig Nick Cave. Den svagare uppföljaren Flirting är numera mer uppmärksammad på grund av att en ung Nicole Kidman var med i den.

Ingmar Bergman möter Saw-filmerna - Antikrist och sex och våld

Förr kunde man sälja den mest smala europeiska konstfilm med några nakenscener. Tyvärr är de dagarna över och en del filmskapare försöker vinna tillbaka de genom att ha mer sex och mer våld. Lars von Triers Antikrist (eller Antichrist) har skapat en viss uppståndelse i Cannes. En recensent har kallat den för Ingmar Bergman meets Saw. Och ja, hon menar det som något negativt. Mycket skrivs om våldet och masturbationsscener.

Jag har gillat ungefär hälften av de Trier jag sett sen jag först såg hans Medea. De andra har jag verkligen inte alls gillat.

Triers förra Direktören för det hela var rätt bra och jag gillade Dogville. Det lär ha funnits de som inte gjorde det. Att bägge filmerna utgick mer eller mindre från Brecht ("Sjörövar-Jenny" för Dogville och Den Goda Människan från Sezuan för Direktören...) gav de en större styrka än många av Triers filmer. Men det här låter mer som den sämre Lars Breaking the Waves Trier.

Och även om jag gillar våld lika mycket som alla andra så kan jag tycka idén med explicita sexscener lite problematisk. Även om Trier påstår att skådespelerskan själv ville gå längre.

De explicita sexscenerna är väl kanske inte så förvånande om man ser till Triers ouvre. Lars von Triers andra kortfilm byggde löst på Berättelsen om O. Och han lär ha blivit förvånad när skådespelarna i Idioterna vägrade ställa upp på riktiga sexscener. I stället hyrde han in porrskådisar som body doubles.

Det har kommit en del filmer på senare år som använder sej av "riktigt" sex. Det finns bland de här bra filmer som kortfilmerna "Impaled" av Larry Clark eller "Good boys use condoms" av Ludcile Hadzihalilovic (gjorde 2004 års Innocence). Dessa filmer skulle heller inte kunna göras utan de explicita scenerna och förbli samma filmer. Men ofta känns explicit sex mer som en spekulativ krydda. Som i den usla In the cut av den annars ofta bra Jane Campion.

Det finns naturligtvis också äldreexempel som Jens Jörgen Thorsens Quiet Days in Clichy från 1970. Eller Dom kallar oss mods. Dessa filmer blev på sin tid mer utsatta av censur än de nyare. Att samlaget i "Dom kallar oss mods" var ett riktigt samlag var anledningen till att censuren grep in i den mycket korta scenen. Filmens regissör Stefan Jarl skrev i artikeln "Censuren, modell för ett terroristiskt samhälle": "en skildring som försöker lura publiken att tro att de ser ett 'riktigt' samlag betraktas som legalt, socialt och kulturellt passande medan en oförfalskad framställning av verkligheten, som den är för var och en av oss, inte är det." Detta 1969. Idag har vi kanske för en gångs skull lättare att förstå censurens argumenterande med den pornografiproblematik som finns med ämnet. Nu var ju Jarls film en dokumentär. Vilket väl samman med att scenen knappast kan kallas för pornografisk ändå gör att nog få skulle ha något att invända mot den idag. Medan de, i och för sej få och korta, sexscenerna i Quiet Days in Clichy gör vad som annars är en bra film lite problematisk. Speciellt eftersom det lär vara prostituerade i scenerna.

Det brukar pratas om det här som en växande trend. Men antalet filmer som använder sej av "äkta" sexscener är rätt få (om man inte räknar med de som inte har något annat). Och även om de kan få ökad uppmärksamhet på festivaler så finns det mycket annat som talar emot de ur ekonomiskt hänseende. Antikrist lär bli svår att sälja till många biografer.

(Uppdatering: Och Antichrist har visserligen blivit såld till USA och England men kommer där att få de en del scener bortklippta. I Sverige visas den oklippt. Också Breaking the Waves fick ett par scener bortklippta för den amerikanska versionen.)