Fantom-författare

Ni vet hur i Fantomen alla fantomenarna skrev ner sina äventyr? Ibland funderar jag på vilken Fantomen som var den bäste stilisten.

Om den fjärde Fantomen skrev ner sina tankar om livets fåfänglighet och naturen och Gud.

Ägnade den fjortonde Fantomen flera volymer Fantomenkrönikor åt sina katter?

Påminde den sjunde Fantomens krönikor om Samuel Pepys dagbok?

Och var den 19:e Fantomen påverkad av de nya modernistiska författarna så att hans äventyr blev nedskrivna i en djärvt formförnyande men tyvärr också svårbegriplig stil?

Detta är ett område som fantomenförfattarna ägnat sej alldeles för lite åt.

(Från 4 maj 2013. Kanske inte det tyngsta av inlägg. Jag har lagt till bilden till denna repris. En gång i tiden hade jag det albumet.)

Salongsbödlarna

Lee Falk, Fantomens skapare, skulle visst ha fyllt 100 igår. Vilket uppmärksammades med en artikel i DN av Sverker Lenas. Om karaktärens koloniala arv. Den är rätt förutsäjbar.

Men den får mej att tänka på boken Salongsbödlar och andra betraktelser på temat värderingar i populärlitteraturen av Bo Lundin från 1971. Som är en samling essäer om populärkultur, bland annat då Fantomen i kapitlet "Den perfekta soldaten" (där man får reda på att texten i serierutorna på omslaget är den svenska Fantomen-tidningens förbättring av Falks originaltext - där Diana istället är imponerad över att Fantomens farfarsfarfarsfarfarsfar kände Columbus). Som väl också behandlar Fantomens koloniala arv men är betydligt roligare läsning än Lenas artikel.
Kanske för att den här sortens essäer fortfarande var rätt nya och det därmed inte känns som om Lundin bara prickar av de saker man ska ta upp i en kulturartikel om Fantomen.

Boken är en rätt roande läsning. Även om den är rätt tydligt av sin tid. Utgiven på Bo Cavefors Bokförlag så börjar den med ett citat ur Sherlock Holmes-fanzinet The Baker Street Journal om en utgåva av Sherlock Holmes tryckt i Hanoi 1964 med företalet "While this literature is typical of Capitalistic dogma, it is felt that it may provide interesting and refreshing reading. Long live Ho Chi Minh! Long live the NLF!".

Lundin tar upp deckare, thrillers och tecknade serier. I "Marx i blåbärsskogen" skriver han om Nils Holmbergs böcker om Robin Hood-kopian Per Stigman. Och i "Porr i pratbubblor" om pornografiska serier. Som Guido Crepax och Phoebe Zet-Geist.

En del av essäerna i Salongsbödlarna hade i kortare versioner publicerats i Göteborgs-Tidningen. I förordet av boken så pläderar Lundin för att fler tidningar ska ta upp populärlitteratur på kultursidorna. Det får de väl säjas ha gjort.