Buffy - The Pack

Giles: Xander's taken to teasing the less fortunate?
Buffy: Uh-huh.
Giles: And there's been a noticeable change in both clothing and demeanor?
Buffy: Yes.
Giles: And, well, otherwise, all his spare time's spent lounging about with imbeciles?
Buffy: It's bad, isn't it?
Giles: It's devastating. He's turned into a sixteen-year-old boy. Of course, you'll have to kill him.

Jag har fortsatt att se om den första säsongen av Buffy. Och är nu på de sista avsnitten. Det känns överflödigt att skriva om alla episoderna. Men jag tänkte ta upp "The Pack", där Xander blir besatt av en hyena.

När man pratar om avsnitt i såna här slags serier som man inte tycker om så är det vanligt att man gör detta genom att göra en sammanfattning: Buffy blir förvandlad till grottmänniska efter att ha druckit förtrollat öl, Xander dejtar en mumie. Men de bra avsnitten skulle låta lika fåniga om man beskrev dem. "The Pack" var första gången jag kände att serien faktiskt var bra på riktigt.

Det finns brister i effekter och skådespeleri. Men som när serien var bäst i de tidiga säsongerna så fungerar den som en slags komprimerad b-skräckis. Med bättre dialog.

Som i scenen som citatet ovan är taget från. I slutet av scenen är Giles redan på väg att "look stuff up". (Användande samma term som Buffy tidigare sagt för att beskriva hans researchande. Skillnaden mellan deras sätt att prata visade sej i de första åren tydligast när de bröt den genom att citera varandra.)

Den första säsongen hade rätt oinspirerade sätt att besegra monstren på. Så också här. Men epilogerna efter var ofta bra. "Shoot me, stuff me, mount me".

Mer om Buffy

I hope it's cool är Joss Whedons egna kommentar till ryktet om en ny Buffyfilm utan hans medverkan. Med tal om omstarter på Alien och Predator så är reboot the tune of the day.

Själv har jag ju då börjat om att se själva Buffy. Kort om de Buffy-avsnitt jag hittills sett om:

The Witch

Det andra avsnittet. Inte särskilt märkvärdigt. Etablerar seriens form med en ny motståndare från skräckgenren varje vecka. Här onda häxor och hejaklacksledare. På annat ställe (återanvändning) så skrev jag: "Användandet av onda häxor kan tyckas något osmakligt. Särskilt i de fall, som ofta sker (inte här) att historien knyts direkt till häxbränningarna. Lite som om det i en agentfilm skulle vara Sions vise som var skurkarna."
Det lär finnas en scen i manus som inte kom med i episoden där när de söker efter ett medel att upptäcka vem som är häxa där Giles läser upp vattentestet, alltså att man kastar en bakbunden kvinna i sjön och ser om hon flyter, och när de andra tittar underligt på honom säjer att en del av böckerna kanske är föråldrade.

Teacher's pet

Ett uselt avsnitt som kanske mer liknar vad man tror en serie vid namn Buffy the Vampire Slayer skulle vara.

Innan den här tloggen så hade jag en sida där jag bland annat skrev om Buffy. (Det andra stället ovan). Jag använde mest avsnitten som utgångspunkt för att skriva om andra saker. När det gällde det här skrev jag om jätteinsekter i skräckgenren. Och länkade till Love is the Plan, the Plan is Death av James Tiptree jr. Den novellen är lite som om man blandade Wyndham Lewis med Franz Kafka. "Do you hear my little red? Hold me softly. The cold grows."

Never kill a boy on the first date

I serien brukar huvudkaraktärerna samlas i skolans bibliotek. Dit inga andra elever någonsin går. Detta skämtas med för första gången i detta avsnitt. När Giles, bibliotekarien säjer "I was beginning to think that was a myth" om detta att elever lånar böcker.

Buffy som sit-com

Det ska kanske göras en nyfilmatisering av Buffy the Vampire Slayer utan Joss Whedons medverkan. Regissören till filmen ligger bakom. Det här låter väl kanske som en mindre bra idé.

Själv har jag börjat se om serien från början. Alla avsnitt och inte bara de jag minns såsom bra. Fast jag orkade inte se om hela det långtimslånga pilotavsnittet. I stället ser jag den icke sända tjugotvå minuter långa versionen. Komparativa studier.

Effekterna är sämre och en del roller görs av andra skådespelare. Vilket bara är att förvänta sej. Intressantare är skillnaden i tidsformat. Inte dramaseriernas en timme minus reklam utan sit-commens en halvtimme.

När de först diskuterade att göra en TV-serie av den misslyckade Buffy-filmen så var Power Rangers populära. Halvtimmesprogrammen var inte bara sit-coms utan också det vanligaste formatet för den sortens serier för yngre.

Detta pilotavsnitt följer ungefär samma handling som första halvan av den riktiga piloten. Men ingen Mästarvampyr.

Tonen är något lättare. Mer i lag med sit-com/barnprogramstuket. Buffu blåser en tuggummibubbla första gången vi möter henne. Men den första scenen är med likadan som i den sända piloten. En scen där vi luras att tro att en ung kvinna är i fara medan det egentligen är hon som är faran. Eller lurades att tro. Då denna omkastning nuförtiden är rätt uppenbar. Men det är i vilket fall en man som blir biten av en vampyr och dör.

Detta är ett tecken på att Joss Whedon och de andra som arbetade med programmet ändå hoppades på heltimmesformatet. Och man kan se hur det krockar med 22-minuterstonen.

Det finns en och annan scen som är annorlunda som funkar rätt bra. ("Especielly The Muppets Take Manhattan") En Buffy-sitcom hade kanske kunnat bli underhållande. Men troligen inte haft samma utrymme för den genreblandningen som var det nya med serien.

Du kan se denna pilot HÄR: DEL 1,DEL 2 och DEL 3.