Klassiska album: Folk roots, new routes

Albumet Folk roots, new routes från 1964 var ett samarbete mellan gitarristen Davy Graham (senare Davey Graham) och sångerskan/sångsamlaren Shirley Collins. Det var på många sätt ett oväntat samarbete.

Davy Graham såg likheten mellan olika sorters folkmusik och spelade gärna engelska folkvisor med österländsk rytm. Idag nämns han kanske oftast för den instrumentala låten "Angie" bland annat inspelad av Simon & Garfunkel (som "Anji" av någonm anledning). Han har ett mycket karakteristiskt gitarrspel och är väldigt mycket en gitarristernas musiker. För oss som inte spelar stränginstriúment kan hans musik låta mer fingerfärdig än lyssningsvärd.

Shirley Collins kom till folkmusiken genom vänsterrörelsen och hade samlat och spelat in sånger tillsammans med Alan Lomax. Hennes skira stämma är svår att ta fel på. I dag är hennes musik stor inom neo-folkrörelsen. Current 93 har gett ut en samling av hennes sånger. Hon är idag ordförande i en engelsk förening för folkmusik och -dans.

Skivans första spår "Nottamun Town" (som jag tidigare sagts var skriven av Jean Ritchie, men den är även om Ritchie står som kompositör en gammal traditionell låt. Ritchie har dock skrivit egen musik.) börjar med Davy Grahams ett par hårda rytmiska takter av Graham som sen bryts av Shirley Collins stämma. Kontrasten mellan gitarrspelet och Collins sång är det som gör skivan.

Även på andra sätt är det en, för sin tid, mycket experimentell skiva. Både blues och jass blandas med de engelska folksångerna. Blueslåtarna blir mycket märkliga. Varken Graham eller Collins har egentligen stilar som passar blues. Här blir kontrasten dubbel. Graham clashar med Collins som bägge bryter med bluesformen. Resultatet i till exempel "Boll Weevil" är märkligt men bra.

Bägge artisterna har ett par solonummer vardera. Grahams akustiska nummer samt Shirley Collins a cappela spår passar in i skivan genom att omges av andra låtar. Men också när Collins kompar sej själv på banjo fungerar på "The Cherry Tree Carol" passar det rätt bra in. "Rif Mountain" är den bästa av Grahams solonummer, inkorporerande österländsk rytm, medan "Love is pleasin'" är bäst av Collins egna.

Men det är låtarna med bägge tillsammans som är de bästa. En typisk är "Hares on the mountain" ne(som man kan känna igen som "Sally my dear" som Pete Seeger gör på Goofin off suite med en lite annorlunda text.)

Låten brukar ibland säjas ha sitt ursprung i Childballaden twa magicians men det är nog fel.
Ett liknande om än försvagat förvandlingstema som i den sången finns dock även här: "If all you young men were fish in the water/How many young girls would undress and dive after?"

Albumet kom i nyutgåva för ett par år sen och ska nog fortfarande gå att hitta som import.

(Från den 2a april 2009. Då fanns det med ett videoklipp med "Hares on the mountain". Men det går tyvärr längre inte att se i Sverige. Härmed avslutas jubileumsveckan.)

Du er den, du er den eg hev tinga i min ungdom

Rosensfole kom 1989 och var ett samarbete mellan jazzmusikerna Jan Garbarek och folkmusikern Agnes Buen Garnås.
Sådana samarbeten över musikgenregränserna är vanliga idag och var väl inte helt unika då heller. Men det är sällan det blir lika bra som Rosensfole.
Garbarek står för arrangemangen och instrumenten. Och förutom hans saxofon är det en del metallskrammel på plattan. Det blir som en blandning mellan traditionell norsk folkmusik, jazz och industri.

Ett typiskt spår är "Lillebroer og storebroer" nedan. Som är en medeltida ballad där de två bröderna så vitt jag förstår inte har ihjäl varandra. Det kan vara den enda.


Rosensfole är mitt favoritnorskfolkjazzindustrialbum. Men åtminstone några dagar så skulle jag räkna den bland mina favoritskivor alla kategorier.

Då Rosensfole kom ut under vinylens glada dagar så har den två sidor. Med lite olika karaktär. "Lillebroer og storebroer" är från andra sidan. Som är skramligare.
Ett bra exempel fån den lite lugnare, mer atmosfärbyggande (jag tänker inte använda ordet ambient) första sidan är. "Margjit og Targjei Risvollo". Sexton minuter lång så är det enda man kan invända mot den sången att den kanske är lite för kort.

Garbarek har gjort ett par till skivor där han inspireras av folkmusik. Bland annat ett samarbete med Mari Boine Persson. På en av dessa hans folkalbum gästar Buen Garnås på ett spår.
Buen Garnås har spelat in flera album med traditionell norsk folkmusik och också samlat in sånger. Hon ger också kurser i att kveda.

Born Sandy Devotional

Now my vision is dimmer
and the weather is colder
I went out for a ten-minute walk
that's the last thing I remember
That was the 5th, now it's December

I believed you would lead me through this life of crime

I believed you would lead me as the blind lead the blind.
ur "Life of crime"

När jag gjorde 35 år i album-listan så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för det året och skrev "Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat." Och denna lex 86 gäller än.

De flesta av ens favoritplattor brukar innehålla ett eller två svagare spår men Born Sandy Devotional är en helgjuten platta där varje låt är bra.

Liksom omslaget antyder så spelar naturen en roll i texterna. En natur som är likgiltig inför människan. Redan i första spåret The Seabirds ropar jaget åt havsfåglarna att ta honom, han är inte längre rädd att dö, men de ger inget svar, de låtsas inte om honom ("they pretended not to hear him"). Denna låt som de flesta av låtarna på skivan handlar om förlorad kärlek. Och texterna kan tyckas dystra men musiken är samtidigt storslagen.

"I followed the tracks that you left behind/I followed the rail and the curve of your spine" heter det i Life of crime. Och i Wide Open Road (med musikvideon) "I wake up in the morning/thinking I'm still by your side/I reach out just to touch you/then I realise".
Sångjagen är på jakt efter svunna tider. Men dessa förlorade bättre dagar firas ändå i texten och musiken, som i "Tarrilup Bridge" - en märkligt upprymd låt för att handla om ett självmordsbrev: "Now my drinking days are over/Get this through your head/I was the best friend you ever had//Yes I was your best friend/You were my blinding sun/Now the only thing bright is my name in lights/And the night has only just begun". Det som är kan inte mäta sej med det som varit.

"Tarrilup Bridge" är en av två spår på skivan där sångaren David McComb lämnar över sången till Jill Birt. Hennes röst har en helt annan karaktär än McCombs och dessa spår bryter på ett effektivt sätt mot resten.

Skivan har ett starkt arrangemang. Om Triffids på Treeless Plain experimenterade med olika element och stilar så har de här hittat sin röst. Samma brytning mellan strängar och gitarr finns här som på den men låter helt enkelt som triffids sound. Arrangemangen vågar ligga på gränsen till storvulet. Texterna har ibland en slags omkväden på en rad, men saknar den traditionella vers/kör. De använder sej av ett vanligt rock/pop-bildspråk på ofta överraskande vis.

Som när den avslutande, Jill Birt-sjungda, "Tender is the night (The Long Fidelity)" efter att i de första verserna haft en surrealistisk version av eländescountry (texterna är märkligare än vad som här har framgått) verkar vid en första genomlyssning utmynna i en positiv bild. Låt oss gå ut, säjer jaget till duet. "It will all turn out all right I'm sure" och sången slutar med att det börjar ljusna. Men när man tittar närmare på raderna så ljusnar det bara hos duet. Där hon som sjunger är börjar det att bli mörkt. De befinner sej på olika platser på jorden.

Ändå är det något upplyftande med sångerna. (Vilket kanske bara är för att de är så pass bra.)
"I know your shape/Our limbs entwined/I know your name, remember mine" - Estuary bed

Clannad 2

Clannad 2 är, som namnet antyder Clannads andra album. Det kom 1974 ett år efter deras första platta. Clannad var en irländsk syskonskara som på det första albumet hade spelat in en blandning av låtar på engelska ock iriska. Särskilt de iriska låtarna hade blivit en mindre succé, intresset för språket ökade på denna tid, och när uppföljaren kom var det inte bara med större andel låtar med obegripliga titlar utan det kom också ut på det irisk-språkiga skivbolaget gel-linn.

Clannad kom senare att bli kända för att blanda folkmusik med elektronica och jazzrock och annat som inte var så bra.
På Clannad 2 finns ett musikaliskt experimenterande men det är mindre märkbart, tyglat av användande av mestadels traditionella instrument.
Albumet är ändå betydligt mer nydanande än den mer populära tredje skivan Dúlaman.

Ett sätt skivan ger ny energi till de gamla sångerna är helt enkelt att blanda olika sorters. Mer än någon annan Clannad-skiva är albumet komponerat just som ett album, balanserande musiken. Något folkmusikskivor inte alltid är så bra på.

För sej skulle By chance it was låta aningens mesig men mellan de två danslåtarna
Rince philib a coil och Rince Briotanach funkar den utmärkt.

Den blandning mellan finstämda sånger och rytmiska danser som finns på albumet finns ibland i själva sångerna. Som öppningsspåret An Gabhar Bán som så många sånger handlar den om en vit bock.

Och även om det experimenterande på skivan handlar mer om rytmer så bryter här in tidstypiska blandningar med spåret som inleder andra sidan: Dhéanainn Súgradh där efter halva låten trummor och elgitarr läggs till instrumenten.

Clannad 2 är ett av de bästa folkmusikalbumen.

Folk roots, new routes med Davy Graham och Shirley Collins

Albumet Folk roots, new routes från 1964 var ett samarbete mellan gitarristen Davy Graham (senare Davey Graham) och sångerskan/sångsamlaren Shirley Collins. Det var på många sätt ett oväntat samarbete.

Davy Graham såg likheten mellan olika sorters folkmusik och spelade gärna engelska folkvisor med österländsk rytm. Idag nämns han kanske oftast för den instrumentala låten "Angie" bland annat inspelad av Simon & Garfunkel (som "Anji" av någonm anledning). Han har ett mycket karakteristiskt gitarrspel och är väldigt mycket en gitarristernas musiker. För oss som inte spelar stränginstriúment kan hans musik låta mer fingerfärdig än lyssningsvärd.

Shirley Collins kom till folkmusiken genom vänsterrörelsen och hade samlat och spelat in sånger tillsammans med Alan Lomax. Hennes skira stämma är svår att ta fel på. I dag är hennes musik stor inom neo-folkrörelsen. Current 93 har gett ut en samling av hennes sånger. Hon är idag ordförande i en engelsk förening för folkmusik och -dans.

Skivans första spår "Nottamun Town" (som jag tidigare sagts var skriven av Jean Ritchie, men den är även om Ritchie står som kompositör en gammal traditionell låt. Ritchie har dock skrivit egen musik.) börjar med Davy Grahams ett par hårda rytmiska takter av Graham som sen bryts av Shirley Collins stämma. Kontrasten mellan gitarrspelet och Collins sång är det som gör skivan.

Även på andra sätt är det en, för sin tid, mycket experimentell skiva. Både blues och jass blandas med de engelska folksångerna. Blueslåtarna blir mycket märkliga. Varken Graham eller Collins har egentligen stilar som passar blues. Här blir kontrasten dubbel. Graham clashar med Collins som bägge bryter med bluesformen. Resultatet i till exempel "Boll Weevil" är märkligt men bra.

Bägge artisterna har ett par solonummer vardera. Grahams akustiska nummer samt Shirley Collins a cappela spår passar in i skivan genom att omges av andra låtar. Men också när Collins kompar sej själv på banjo fungerar på "The Cherry Tree Carol" passar det rätt bra in. "Rif Mountain" är den bästa av Grahams solonummer, inkorporerande österländsk rytm, medan "Love is pleasin'" är bäst av Collins egna.

Men det är låtarna med bägge tillsammans som är de bästa. En typisk är "Hares on the mountain" nedan (som man kan känna igen som "Sally my dear" som Pete Seeger gör på Goofin off suite med en lite annorlunda text.)



Låten brukar ibland säjas ha sitt ursprung i Childballaden twa magicians men det är nog fel.
Ett liknande om än försvagat förvandlingstema som i den sången finns dock även här: "If all you young men were fish in the water/How many young girls would undress and dive after?"

Albumet kom i nyutgåva för ett par år sen och ska nog fortfarande gå att hitta som import.

Seldom Scene kickar igång Kicking against the pricks-vecka

Om jag säger Nick Cave så tänker ni säkert Blue Grass.
Kanske inte.

Kicking Against the Pricks, Nick Cave & The Bad Seeds tredje fullängdare från 1986 börjar med en cover av en Seldom Scene-låt: Muddy Water.

Resten av skivan är också covers. På vilket sätt den spjärnar mot udden är svårt att säga, (troligen heter det något bättre i Karl XIIes bibel, Karl den tolfte= fånig som staty, bra som bibel.) men låtarna som tolkas kommer från många olika håll.



The Seldom Scene är ett andra vågens blue grass-band. Vad det betyder vet jag inte riktigt.Blue Grass är vad man lyssnar på om man tycker country är för hippt. Plus banjo mandoliner harmonier och sånt.
Muddy Water skrevs av Phil Rosenthal i början på sjuttiotalet. Rosenthal gick först några år efter att Seldom Scene spelat in låten med i bandet- men så vitt jag förstår är Seldom Scenes inspelning av den på skivan Act 3 originalet.

Muddy Water har också tolkats av Johnny Cash, vilket man väl kan anta är var Nick Cave hört den först.