Watchmen – filmen

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda. 

Men som Joe McCulloch påpekat så är sammanhanget dessa bilder finns i annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är en annan. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl. Och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så ger dessa känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld – jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat). 

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars Slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.

Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan." 

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kritiken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given. 

Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann Vietnamkriget, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Ursprungsinlägget innehöll tre länkar som nu är döda och som därför tagit bort. Det planeras en tv-serie baserad på Watchmen på HBO. Damon Lindelof som ska göra den sa häromdagen i en intervju att vi behöver farliga TV-serier i farliga tider. Men jag vet inte om en Watchmen-tvserie känns särskilt farlig i dag. På onsdag släpps också förstå numret av en crossover mellan Watchmen och serie universitet där Stålmannen och Läderlappen och de där bor. Den får filmen att framstå som vördnadsfull inför förlagan.)

WATCHMEN

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har (som DNs) sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda.

Men , som Jog påpekar, sammanhanget dessa bilder finns i är annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är helt annorlunda. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så tjänar dessa ändå funktionen att ge känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld - jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat).

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.
Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan."

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kririken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen i var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given.
Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann vietnam, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Jag tog väck spoilervarningen i form av Bryan Lee O'Malleys teckning av Nite Owl. Filmen är inte direkt ny längre.
Watchmen har sen det här skrevs kommit ut på DVD. I en rätt mycket längre version. Med fler episoder från förlagan. Den har jag inte sett.
För stor trohet, snarare än för liten, till seriealbumet är ett av filmens problem. Moore och Gibbons lånade grepp från filmens värld. De från serien överförda bildkompositionerna i Snyders film blir därför kliché snarare än innovation.
Och även om jag var rätt road av filmen så är det till skillnad från förlagan inte ett verk som ropar efter att återbesökas.
På etiketten för Alan Moore finns på Butter tar ordet 48 inlägg, på etiketten Zach Snyder 3. Det är en rimlig fördelning.

Om Alan Moore har jag bland annat skrivit:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
De tio bästa av Alan Moore
Om Zach Snyder har jag skrivit:
Dawn of the dead 2010)

Dawn of the Dead 2004

De tio bästa zombiefilmerna, plats 6
Zombiefilmen är en genren med rätt få möjligheter till variation. Vilket är en av anledningarna till dess framgång på senare år. Detta bidrar också till att Zach Snyders remake av George Romeros Dawn of the Dead blir en film som kan stå på egna ben jämtemot förlagan. Då de flesta zombiefilmer ändå är så pass lika Romeros Dawn of the Dead. Men Snyder får möjligheten att återanvända köpcentret som centrum för filmen.
Filmen har en stark inledning och Sarah Polley är ett bra, något oväntat, val av hjältinna.
Att zombiesarna är snabba till skillnad från i originalet var något som diskuterades mycket när filmen kom. I Romeros filmer så är de levande dödas långsamhet en viktig ingrediens. Om de överlevande skulle agera rationellt så skulle de ha god chans att klara sej. Gör man zombierna snabba så ändrar man detta.

Vilket gör att denna ändring är bra för nyfilmatiseringen. Den ger den en annan karaktär än originalet.

Tyvärr bryter filmen mot den gamla tjechovska regeln. Om man antyder att en zombiebäbi är på väg att födas så bör man se till att zombibäbin kommer fram och biter folk i sista akten.

Watchmen

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

(efter Bryan Lee O'Malleys teckning av Nite-Owl kan vissa delar av handlingen i filmen och i boken komma att avslöjas. Inget stort men ändå: varning härmed utfärdad).


En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har (som DNs) sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda. Men , som Jog påpekar, sammanhanget dessa bilder finns i är annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är helt annorlunda. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så tjänar dessa ändå funktionen att ge känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.

I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.

Och våldet är överdrivet serietidningsvåld - jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter av Zeus älskarinna-temat). Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av stålmannen Doktor Manhattan vars slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl även i filmen trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.

Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan."

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kririken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta ukrona 1985 är ett bra snäpp närmare undergången är för att USA där tagit sin makt för given. Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann vietnam, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebar en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.

Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

Jag såg den nya tv-trailern för Watchmen-filmen; för trettiofem minuter sedan

Fastän rättigheterna till Watchmen-filmen ännu inte är uppklarade så fortsätter trailers att komma ut. Den japanska för ett tag sedan och nu TV-trailern. Kortare, som vanligt är, än de biotrailers som släppts och utan nytt material. En sak är ny. Frasen "You´ve never seen superheroes like this".

Reklamen för den kommande filmen byggd på seriealbumet Watchmen, skrivet av Alan Moore och ritat av Dave Gibbons har skilt sej åt beroende på var den visats. Trailern som visades innan James Bond-filmen fick filmen att framstå som korkad - vilket nog tilltalar James Bond-fans. Den japanska trailern spelade upp de politiska tonerna.

Det är svårt att bedömma huruvida filmen är något att ha. Zach Snyder- som regisserat, gjorde en relativt smart nyinspelning av Dawn of the Dead, dvs gjorde den som en egen zombiefilm fast med möjlighet att använda köpcentertemat.
Och att låta filmen utspelas i samma alternativa 1986 som boken gör var något av en gordisk lösning (den gordiska knuten refereras i albumet) men gör också att den är mindre självständig än tidigare försök att göra filmen.

Så här har du aldrig sett superhjältar förr kan möjligen vara sant för den som inte läst serien. Som kom för 23 år sedan.

Empire kallade filmen, inte serien, för superhjältefilmernas Citizen Kane. Att Alan Moores Watchmen ibland jämförs med Citizen Kane må väl vara hänt. Den använde nyskapande tekniker och allt det där (till skillnad från Citizen Kane blev dock Watchmen en försäljningssuccé). Men om Alan Moores Watchmen är superhjältarnas Citizen Kane så måste ju inte Zach Snyders vara det.

Superhjältefilmens Citizen Kane låter som en rätt tvetydig komplimang dessutom.