Romanens formvärld av Staffan Björck

"Också inför den framställning, för vilken berättaren själv utan omsvep tar ansvaret och i vilken han gör bruk av tredje person, ger sig till att börja med auktoritetsproblemet: hur mycket vet författaren, och varifrån har han sin kunskap? Det elementära svaret är det som Thackeray gav och själv exemplifierade: berättaren är allvetande, ty han har själv hittat på allting och har det fullständiga herraväldet över hela sin skapade värld."

Liksom brevet eller dagboksanteckningen kan också detta blogginlägg säjas vara en jag-berättelse.
Att brevet och dagboksanteckningen är ett stycke jag-berättelse i vidsträckt mening säjs i kapitlet "Berättarens auktoritet" i Staffan Björcks Romanens formvärld från 1953. Boken har undertiteln "Studier i prosaberättarens teknik" och bör läsas av alla som är intresserade av hur romaner är uppbyggda.

Björck tar sina exempel från flera romaner. När jag läste om Lars Hård av Jan Fridegård så gav avsnittet om den här mycket.
Flera av romanerna som tas som exempel är emellertid långt mindre kända än Lars Hård. Björck valde att använda sej av flera då nya svenska romaner som exempel. Många av dessa är mer eller mindre bortglömda nu.

En som gillade att Björck tog exempel från nyare svensk litteratur var den unge P. C. Jersild. I Professionella bekännelser skriver Jersild att "Staffan Björcks 'Romanens formvärld' blev min guide i litteraturen. Den innehåller ju inte bara en genomgång av diverse stilgrepp och romantekniker utan hämtar också exempel ur litteraturen, främst nyare svensk prosa."

Utgåvan jag har är från 1970. Det är den sjätte upplagan. Det finns åtminstone en till, en som kom 1983. 1970 års utgåva har ett nytt företal där det beklagade att boken inte behandlar "de nya typer av fiction som framträtt under 1960-talet". Och det kan man ju instämma i. Men trots att boken inte tar upp vare sej 1960-talets eller senare decenniers "fiction" så är den fortfarande läsvärd.

Och du kan läsa den på Litteraturbanken.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Citerat från veckans läsning

"Det sägs att gamla patienter fortfarande återvänder till Klockhusparken vid Beckomberga, att de står där under träden med händerna tryckta mot den solblekta fasaden, som om ett institutionshjärta ännu slog där inne,"
ur Beckomberga av Sara Stridsberg

"Jag höll ett långt anförande och flickan såg på mig med ett vänligt leende hela tiden. Jag slutade med att lägga handen på stenen och orera:
  - I den här stenens hjärta ligger petrifikat, förstenade varelser som för miljoner år sedan såg samma sol som den nu lyser på oss.
  - Nej, sade flickan stilla, i den här stenen kan inte finnas petrifikat. Det är granit, urberg, som isen brutit loss och i den har aldrig anträffats spår av liv. Det är endast i vulkaniska bergarter förstenade organismer kan anträffas.
  Det var en ordentlig kalldusch."
ur Lars Hård av Jan Fridegård

Citerat från förra veckans läsning

"Dessa tio förlorade år[...]har jag inget riktigt grepp om sedan jag skrivit av mig dem i böckerna om Lars Hård. Jag är inte ens säker på vad som verkligen hänt och sant är. Det känns som om det inte skulle angå mig längre, detta avsnitt ur mitt liv. Det händer ibland att någon frågar om den eller den detaljen är sann, men jag vänder ytterst ogärna tillbaka i minnet för att se efter. För mig är det sant alltsammans, jag må sedan ha upplevt det själv eller diktat till det."
ur "'Mina universitet'" i Den blå dragonen av Jan Fridegård

"Once Jeremy read a book about Mars out loud to Karl, except he kept replacing the word Mars with the word 'girls.' ('It was in the seventeenth century that girls at last came under serious scrutiny.' 'Girls have virtually no surface liquid water: their temperatures are too cold and the air is too thin.' And so on.) Karl cracked up every time."
ur "Magic for beginners" i Magic for beginners av Kelly Link

Jag och jag - Karl Ove Knausgård och Lars Hård

Jag håller på och läser Lars Hård går vidare. Jan Fridegårds femte bok om Lars Hård. Som kom ut 1951, sexton år efter de första tre böckerna (dessa tre har utgivits tillsammans i en volym, som Lars Hård).

Den första romanen, Jag, Lars Hård (1935) är trots sin titel inte helt och hållet berättad i jag-form. Den inleds med ett kapitel där Lars Hård beskrivs i tredje hand som "han". Sen övergår den till första person. Händelserna berättas medan de sker.

I sin studie om prosaberättarens teknik, Romanens formvärld (1953), så skriver Staffan Björck att "I Lars Hård chockeras man häftigt av en enstaka apostrof till 'läsaren'".
Han tar upp Lars Hård-sviten som ett exempel på den (då) moderna jag-romanen. Och frågar för vem detta "jag" egentligen berättar.


Lars Hård-böckerna är mer eller mindre självbiografiska. Det brukar säjas att skillnaden mellan Lars Hård och Jan Fridegård är mindre i de två senare böckerna. Och Lars Hård går vidare har en mer direkt ton än Jag, Lars Hård.

 Samtidigt som jag läser Lars Hård går vidare läser jag Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Också Knausgårds böcker är skrivna i jag-form. Men där berättaren och huvudpersonen hos Fridegård är Lars Hård så är berättaren och huvudpersonen hos Knausgård Karl Olov Knausgård.

 Jag tror inte att Knausgård någonstans direkt vänt sej till läsaren. Men man skulle nog inte bli så chockerad om han gjorde det (liksom du läsare inte höjer på ögonbrynen när jag nu talar till dej). Inte ens om man vore Staffan Björck. Det ingår liksom i genren.
 Och Björck menar att man vet för vem jaget berättar i en memoar.

Samtidigt befinner sej Min kamp 2 närmare Lars Hård går vidare och liknande "moderna jag-romaner" än den rena memoaren. (Även om den med sin blandning av berättelse och essä också skiljer sej från dessa). Och att jag läser Fridegårds jag-roman bredvid Knausgårds får mej att fundera över vad jag-berättandet ger Knausgårds roman.

 Jag-formen kan öppna en text, och den har nog en stor del i att Knausgårds romansvit blivit så framgångsrik. Samtidigt har jag-perspektivet sina begränsningar.
 I artikeln Kan vi prata om Knausgård i Arbetaren så kritiserar Lisa Carlsson Knausgård. Mest handlar kritiken om en scen i en av de senare böckerna. Som jag inte läst. (Att bara vita heterosexuella män skulle identifiera sej med Knausgård stämmer dock inte med det jag läst på olika bokbloggar).

 Men i en tidigare version av texten på Carlssons tumblr just like snow, inlägget "Dessa sårade manliga egon" (2012/03/18), tas jag-perspektivet upp: "Kan vi prata om våldsamheten i att skriva om andra människor? I att skriva en text baserat på ett jag, i avsaknad av ett du. Hur det gör jagets blick allsmäktigt."

 Bygger man litteratur på sitt eget liv så gör man det oundvikligen även på andras. Ofta handlar diskussionen kring detta om huruvida det som skrivs är sant eller inte. Men scenen Carlsson tar upp liksom partierna med farmodern i slutet av första av boken blir inte mindre problematiska om de är sanna (möjligen tvärtom).

 Lite mer än halvvägs genom Min kamp 2 så tycker jag inte att den är riktigt lika bra som ettan. Jag känner inte samma sug att läsa vidare. Men i de partier som skiner till (förlossningen, när han sitter och skriver ett passionerat kärleksbrev samtidigt som den han skriver det till kommer in och han knappt reagerar) så är det just denna jagets blick som lyser upp orden.

Citerat från veckans läsning

"Mathilde vecklar ut den lilla lappen som medföljer kortet. Med prydlig handstil och utan stavfel har hennes son skrivit: Mamma, jag ger dig mitt kort "Argent Defender", det är väldigt sällsynt men det gör inget, jag har dubbletter. Du ska få se, det är ett hjältekort som kommer att skydda dig hela livet."
ur Underjordiska timmar av Delphine de Vigan, övers. Helén Enqvist

"Kanske skulle man för framtidens folk berätta att en >>a.k.-are>> var något mitt emellan straffånge och vanlig arbetare. Något som man dömdes till för att inte samhället kunde eller ville hålla en med arbete. Vi som var unga och ensamma, vi skällde ibland när vi krafsade till oss understödet eller när vi sändes ut att bygga vägar i olika landsändar. Men de äldre tog det mesta med tung undergivenhet."
ur Lars Hård går vidare av Jan Fridegård

10 bra arbetarromaner

Gunnar Adolfsson - Trappan
Ofta kallas Träskoland från 1964 för Adolfssons egentliga debut. Men hans tidigare romaner är också bra. Trappan gavs ut i nyutgåva på 70-talet då det blev ett större intresse för den äldre arbetarlitteraturen.

Harry Ahlberg - Den galne europén
Ahlberg är en anarkistisk arbetarförfattare med ett stark språk. Denna rätt sena Ahlberg-roman (från 1975) utspelar sej dels i Danmark under EG-valet, handlar dels om Ahlbergs försök att skriva en roman om bogserare. Detta blandas med satiriska sagor.

Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
Dagboksroman från 1970. Om Ekelöfs arbete som städerska. Den skildrar hennes liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Handlar mycket om glädjen med att läsa.

Jan Fridegård - Lars Hård
Statarlitteraturen är en viktig undergenre till den svenska arbetarlitteraturen. Lars Hård är en av de stora klassikerna bland statarskildringarna.

Folke Fridell - Greppet hårdnar
Fortsättning på den mer kända Död mans hand (jag tror de har getts ut tillsammans). Romanen handlar till en del om den föregående romanen och hur industriarbetaren Rivar-Bohms liv påverkas av att han gett ut en roman.

Kjell Johansson - En rädd människas berättelse
Den nyaste boken på listan. Från 1984. Berättelsen om en arbetarson som hamnar i ett av de mindre av bokstavspartierna varvas med absurda fabler och berättelser.

Josef Kjellgren - Människor kring en bro
Den bästa svenska kollektivromanen (inte för att det är så många contenders).

Ivar Lo-Johansson - Stockholmaren
Tredje delen av åtta i den första av Ivar-Los två självbiografiska romansviter. Man hade väl kunnat ta vilken som helst av dem (även om jag inte har läst alla delarna). Men här finns evighetsmaskiner. Vilket alltid är ett plus.

Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
Martinsons debutroman från 1933. En av de stora klassikerna i genren. Dina lärare tvingade säkert dej att läsa ett kapitel ur den här när du gick i skolan. Det gjorde de rätt i.

Bunny Ragnerstam - Innan dagen gryr
Första delen i en romansvit. Med undertiteln Dokumentärroman från hösten 1881. Fast den kom ut 1974. En av de bättre av de historiska arbetarromanerna. Influerad av John Dos Passos romantrilogi U.S.A så blandar Ragnerstam in artikelutdrag i romanen.