Hur du ska läsa, och varför

"Hamlet har sju stora monologer; publiken utgörs dels av oss själva, dels av Hamlet, och efterhand lär vi oss att efterlikna honom genom att tjuvlyssna istället för att bara lyssna. Vi råkar uppfånga ett och annat, vare sig vi är Hamlet eller ej, som den talande inte är medveten om[...] Man avlyssnar Hamlet genom att bli Hamlet; det är detta Shakespeares konst gör möjligt i detta det originellaste av alla hans skådespel."
ur Hur du ska läsa, och varför av Harold Bloom, övers. Staffan Holmgren

Harold Bloom är en amerikansk littervetare. När han var yngre skrev han böcker om hur författare handskades med influensen från tidigare verk. På senare år har han varit mer känd för att försvara Kanon. Kanon var förvisso en förutsättning även för den yngre Bloom.

Den populäraste av den äldre Blooms böcker kom år 2000 och har den säljande titeln Hur du ska läsa, och varför. Här skriver han om klassiska romaner, noveller, dikter och skådespel.

Kanonförsvararen Bloom kan ibland bli tröttsam. Som när han kritiserar Toni Morrisons roman Solomons sång. I samband med det skriver Bloom "att läsa för en ideologis skull är att inte läsa alls". Men om detta vore sant så borde det väl gälla även när ideologin är korkad kulturkonservatism.

Men om man kan se förbi det lite knarrigt reaktionära hos Bloom så finns det mycket intressant att hitta i de här essäerna. Som i texten om Hamlet som jag citerar överst.
Det är snudd på att boken faktiskt visar hur och varför vi ska läsa.

Jorderingen avslutar Erik Blomberg-veckan

"Vid ett sammanträffande med T. S. Eliot slapp det ur mig att jag höll på att översätta ett par av Shakespeares sonetter och han gav uttryck åt sin varma medkänsla med orden: 'Det måste vara förfärligt svårt, honom förstår ju inte vi heller.'"
ur "Att tolka lyrik", förordet till Jorderingen av Erik Blomberg

Jorderingen är ett av Erik Blomberg själv sammansatt urval av Blombergs dikttolkningar (inte av alla, då Blomberg fortsatte att översätta dikter efter att den kom ut 1954).
Trots att jag har rätt många volymer med tolkningar av Blomberg så finns det många dikter här som jag inte har någon annanstans. Och även om jag hade haft alla dikterna så hade förordet varit skäl nog att behålla boken.

Bland de dikter jag inte har här är några av Blombergs mest kända översättningar, dikter av John Keats, John Donne och Andrew Marvell. En del av dessa håller på att slås ut av nyare översättningar.

Blomberg är inte lika känd som han varit. Vilket ju inte är ett ovanligt öde. På baksidan av Margareta Zetterströms Erik Blomberg — En kämpande intellektuell (som är en utmärkt bok även om den ibland hade tjänat på att tona ner den tidstypiska vänsterjargongen) citeras några författare (Lars Gustafsson, Olof Lagercrantz, Ivar Lo-Johansson, Jan Myrdal) om Blombergs betydelse. Myrdal skriver att Blombergs författarskap inte riskerar att glömmas bort: det kommer att komma ut billighetsutgåvor av Blombergs kritiska essäer. Det kom också ut billighetsutgåvor av Blombergs essäer. På sjuttiotalet.

Riskerar Blombergs författarskap att glömmas bort i dag? Flera av hans dikter har fortfarande läsare. "Gravskrift" kommer nog att leva länge. Även om hans översättningar byts ut så har de spelat en viktig roll.
Även om vi kanske inte ska hålla andan i väntan på fler billighetsutgåvor av Blombergs kritiska texter så har hans skriftställarskap satt spår som kommer att fortsätta att ha betydelse.

De fem bästa Shakespeare-filmatiseringarna

Med anledning av att det i dag är William Shakespeares 450-årsdag kommer här en favorit i repris.

Blodets tron av Akira Kurosawa

Väldigt kurosawisk version av Macbeth. Nästan ingen dialog. Kurosawa har också med Ran gjort en av de sämsta Shakespeare-filmerna.

Hamlet goes business av Aki Kaurismäki

Allt du trodde du visste om Hamlet är fel.
Kaurismäki ändrar slutet, ger Hamlets agerande en förklaring och visar William hur det skulle ha gjorts från början.

Prosperos böcker av Peter Greenaway

En version av Stormen, en pjäs som fått många underliga filmversioner (Forbidden Planet med flera). Men det här är den underligast. Nog till och med den underligaste Greenaway. En av scenerna såg jag nyligen i en lista över de tio värsta nakenscenerna. Bör ses på bio.

Romeo och Julia av Zeffirelli

Den här versionen ansågs djärv och modärn när den kom 1968. Vad de hade tänkt om Prosperos böcker kan man bara gissa. Men den är riktigt bra. Kanske lite lång. Fast pjäsen är ju väldigt lång. Olivia Hussey som aldrig senare visat någon som helst antydan till talang är en strålande Julia.

Stormen av Derek Jarman

Slutet med "Stormy Weather" är så bra som filmer kan bli. Kanske bättre.

(Först publicerad 2 september 2009. Det finns kommentarer på ursprungsinlägget. Jag har sett ett par till filmer som bygger på Shakespeares verk sen listan gjordes. Men håller fortfarande med om listan. Känner mej mindre säker på att Ran är så dålig som jag säjer ovan. Det har gått så lång tid sen jag såg den.)

Åtta länkar en lördag

Det nyöppnade Öppet arkiv håller på att fyllas på med program ur SVTs arkiv. Men redan nu finns där en hel del intressant. Såsom:

Hamlet

Pjäs av William Shakspere med Stellan Skarsgård i huvudrollen. 

Berättelser ur bakfickan med bland andra Gunnar Ohrlander och Sivar Arnér

 Berättelser ur bakfickan med bland andra Vilgot Sjöman

Berättelser ur bakfickan var ett program där författare berättade novelliknande historier.

Inger Christensen läser ur Lys (del 1). del 2

Jag läste nyligen den danska poeten Christensens debutsamling Ljus. Som hon läser ur eller kanske snarare mässar ur. Boken var bra. Uppläsningen blir lite svår att lyssna på efter ett tag.

Bommen Live!

Babylon Blues

Blue For Two

Radioprogrammet Bommen med Lars Aldman var vad man lyssnade på om man var intresserad av musik när jag var ung. De sände också konserter. Varav en del finns utlagda på youtube. Babylon Blues leddes av Stry Terrarie och var Sveriges bästa band. Konserten är från 1988.

Blue For Two-konserten har på slutet två Tom Lehrer-tolkningar. "One morning in a fit of pique/She drowned her father in the creek/The water tasted bad for a week/And we had to make do with gin, with gin/We had to make do with gin".

Att ljuga för konstens skull: Självframställningen i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Karl Ove Knausgårds Min kamp. Første bok. av Mikael Eriksson

Kandidatuppsats som jämför de två romanerna. Går att ladda ner som pdf på länken. Jag tyckte den var rätt intressant.

Ur Svårt att vara gud av Arkadi Strugatski (1925-1991) och Boris Strugatski (1933-2012)

"Så satte han sig på bodpulpeten och pratade ett tag med affärsinnehavaren, en viss fader Hauk. Fader Hauk hade vänliga och bedrövade ögon och små blodfattiga händer som var översållade av bläckfläckar. Rumata och han samspråkade om poängerna med Zurens poesi och Rumata fick till livs en intressant kommentar av raden "Som lövhögar trycker det själen..." och bad sedan om något nytt att läsa. Innan han gick suckade han över Zurens outsägligt melankoliska strofer på ett sätt som skulle glatt författaren och deklamerade själv på stående fot en fri irukansk översättning av 'Att vara eller inte vara, det är frågan'.
- Vid den helige Micky! ropade fader Hauk, överförtjust. Vem har skrivit det där!
Jag, sade Rumata och lämnade affären."
ur Svårt att vara gud av A & B Strugatski, övers. Sven Christer Swahn

Buffy, säsong 3

Buffy the Vampire Slayers tredje säsong har störst andel bra avsnitt. Som helhet sett har den emellertid vissa svagheter. Främst att seriens övergripande handling inte integreras lika bra som under det andra året.

En annan, men mestadels positiv, skillnad är att serien som tidigare mest förhållit sej till B-skräckfilmgenren och highschool-tvserien (och just de de klassiska
skolserietroperna är denna säsong rätt fantasilösa - en bal, högskoleprov och ytterligare en bal) nu också börjar bli självrefererande.
Dels på rätt gängse vis med gamla karaktärer som lämnat serien som gästspelar (som i det avsnitt i vilket det framgår att förra säsongens breakoutstar Spike är lika misslyckad som punkare som vampyr då han på färd iväg från stan lyssnar på ”My way" inte i Sid Vicious version utan i Gary Oldmans version av Sid-versionen.) Men också på sätt som vänder och vrider på seriens egna premisser på samma sätt som den annars brukar göra på andra genrekonventioner.
Första avsnittet förhåller sej till de två tidigare förstaavsnitten av serien. Och ett av de bästa avsnitten, "Zeppo", är något av en självparodi.

Avsnittet, "The Wish", där Cordelia (seriens på sätt och vis bad guy i form av den populära-flickan-klichéen) önskar att Buffy aldrig kommit till staden och hamnar i en värld styrd av vampyrer (en episod som är mörk och dyster och rätt så trivsam) visar på hur serien kan ta relativt vanliga koncept och bara aningens vrida till de så de blir intressanta på nytt.

I TV-serier i allmänhet och fantasy-serier i synnerhet så är avsnitt som visar hur det hade kunnat gå om saker och ting varit annorlunda legio. Ofta får som här en biperson komma till den andra verkligheten och det blir hennes uppgift att ställa saker och ting till rätta igen, peggysuegotmarried-style. Av detta lär personen sej en läxa, även om detta inte brukar märkas senare - den här sortens avsnitt brukar inte få konsekvenser för serierna i stort.
Här ångrar sej i och för sej Cordelia rätt fort. Men hon tas snabbt bort från handlingen och kommer heller inte att komma ihåg händelsen och är därmed oförändrad vid episodens slut. Samtidigt återbesöks episoden senare i säsongen, nu som komedi, och en återkommande karaktär introduceras genom den - en karaktär som kommer att ta över Cordelias roll i serien.

Seriens felläsningar av genrer är till en del inspirerade av att dess skapare och huvudförfattare, Joss Whedon, läst feministisk filmteori. Mycket feministisk filmteori handlar just om att läsa mellan genreraderna. Buffy brukar också ibland ses som en feministisk serie. Det kan dock diskuteras. Men i just denna säsong finns ändå en viss uppgörelse med den patriarkala ordergång som tidigare genom väktarrådet rått i serien.

Men andra avsnitt (samt det faktum att de flesta kvinnor över 20 i serien oftast är onda) som till exempel "Gingerbread", i vilket Buffy och hennes vänner kämpar mot både Hans och Greta och Sunnydales organiserade mödrar, går lite emot detta och tecknar snarare konflikten under säsongen som en mellan vuxenvärlden och våra hjältar.

Föräldra/barn-teman återkommer under seriens gång. Så är till exempel fader/dotter-förhållandet mellan den onde borgmästarn och Faith en förvrängd spegling av Giles och Buffys relation. Borgmästaren är en bra skurk. Men hans plan är lite oklar. Det är som om seriens manusförfattare först tilldelat honom en större roll när de såg hur bra karaktären fungerade. Utan att riktigt ha tid att utveckla hans motivationer. Vilket är en anledning till att säsongen har en svagare upplösning än de två föregående.

Om de två första säsongerna skulle kunna beskrivas som komedi respektive tragedi, med deras karaktär liksom gamla tiders skådespel avgjorda av hur de slutar (liksom King Lear och Romeo och Julia är tragedier i kraft av sina olyckliga slut medan Som du behagar, Hamlet, och En midsommarnattsdröm är komedier då de slutar lyckligt) så är den tredje säsongen lite mer svårbestämd.

Men kanske är den snarare att betrakta som ett krönikespel. Då den både börjar och slutar i varianter på fantasytroper som är avlägsna släktingar till de historiska dramerna. Så lånar serien en rätt vanlig variant på upplösning från den kvasi-medeltida fantasyn, med hjälten som övertygar byborna att göra motstånd, men hoppar över den obligatoriska Sheriffen-aktiga diskussion innan slaget.

När man ser om serien så här många år efteråt (denna säsong sändes 98/99) så märker man att den på många sätt åldrats. Nuförtiden är det gott om TV-serier som, liksom Buffy, har en självmedveten ton.
Det gör att serien, kanske oundvikligt, inte känns lika ny. Och det var känslan av att det var något nytt som gav serien dess energi. Men flera av de genrevridande avsnitten är fortfarande underhållande och dialogen är över lag välskriven. "If I was at full Slayer power, I'd be punning right about now".

(Först publicerad den 13:e maj 2010)

Är vi då inte människor? - Om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells

Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta.
Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet människor till djur. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.

Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer ohyggligt.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren.
Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks nästan vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial gestalt. En Prospero (huvudpersonen i William Shakespeares pjäs Stormen - sen 1950-talet har den ofta spelats som en allegori över kolonialismen).

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

(repris från juli 2010 - jag har tänkt på den gode doktorn återigen på senare tiden, från hans roll i Anno Dracula till när jag såg filmen Dog tooth häromdagen.)

Åtta länkar en lördag

"Assholes, Assemble!" - Savage Critcs om Marshal Law
Om en samling med Pat Mills och Kevin O'Neills klassiska satir över superhjältegenren.

John Dos Passos - Manhattan Transfer
Ivo Holmqvist på Dixikon skriver om den amerikanske författaren Dos Passos.

Shazam! om Casanova - Avaratia 1
Henrik Örnebring skriver om första numret av den tredje delen av Matt Fractions och Gabriel Bás Casanova.

Flowers for Algernon och Understand
Johan på Tystnad skrev också om Daniel Keyes' novell i veckan. Han jämför den med en novell av Ted Chiang.

Charly
Filmatiseringen av Blommor till Algy går att se på youtube (länken går till del 1 av 11)

Hamlets elake homosexuelle spökfar
Orson Scott Card förklarar vad Hamlet egentligen handlar om i en långnovell som bygger på pjäsen. Recensenten ovan är inte helt positiv.

Bernur om H. P. Lovecrafts skräcknoveller
Bernur skriver om den nya samlingen med Lovecraft-noveller. Och jämför, som han har för vana, Lovecraft med Franz Kafka.

Malmö förr i tiden, del elva
"Ofta sålde han Blue, three hearts genom tidernas äckligaste öl.
En gång så köpte vi hem och ja alla 24 var typ öppnade, men ganska dåligt drucket när vi vaknade dagen efter
Efter som dagen efter var en ledig dag drack vi undan lite öl efter ett tag.
Min bror kom med den kloka sanningen att Blue är godare avslagen med en fimp i glaset
Det kan mkt väl vara sant".
Tankar från en gödselhög fortsätter att minnas sin malmötid.

Åtta länkar en lördag

Hamlet Mash-Up
Ett videoklipp sammanställt av Geoff Klock med scener ur filmer och TV-serier som citerar Hamlet.

Savage Critic Symposium
Om en serietidning kallad Flashpoint. Den verkar inte vara så mycket att ha. Men diskussionen tar sej en del intressanta vägar både i inlägget och i kommentarerna. Där det bland annat citeras ur en intervju med Jean-Luc Godard om att han gillar TV-serien House: "Somebody's injured, everybody gathers around him, the characters express themselves in hypertechnical jargon — I really like it. But I couldn't watch ten episodes in a row."

Neko Case och Nick Cave och True blood
Neko Case och Nick Cave coverar "She's not there" för vampyrserien True Blood. Man kan höra låten på länken och läsa hur duetten blev av. Det jag har sett av True Blood har inte varit särskilt bra. Andra säsongen var en riff på Backanterna. Att det inte var lika bra som Euripides är en sak. Men till och med Young Hercules utnyttjade backanterna bättre. Sången de spelar i eftertexterna brukar emellertid vara bra (genom Bernur)

Grant Morrison-intervju på Mindless Ones
Om hans nya bok Supergods som är en prosabok om superhjältar. Intervjun tar också upp Multiversity, som fortfarande ska komma ut. Och, i samband med den, ryktet om att Morrison ska skriva en fortsättning på Alan Moores Watchmen. Vilket DC Comics enligt intervjun frågade om han ville göra men Morrison tackade nej.
Intervjun finns också som podcast (med länkar till tidigare inlägg om Morrison på Mindless Ones som är en gruppblogg med rötter i Morrisonfanforumet Barbelith)

Alt Comics
En tumblr med bilder. Från, som namnet antyder, alternativa tecknade serier. Men också en del annat - foton, citat och lite allt möjligt.

Fulke Greville Revisited

Ett av inläggen jag repriserade under jubileumsveckan här förra månaden var apropå att man skulle öppna Fulke Grevilles grav, vilket på något sätt skulle bevisa att han egentligen var William Shakespeare (egentluigen verkar de ha öppnat hans grav enbart för att det kanske fanns ett Greville-manuskript där - och det där med Shakespeare verkar mest ha varit ett sätt att få det hela att låta lite mer spännande och lukrativt).

Jag kände när jag skrev inlägget inte till Greville. Och visste inte med mej att jag läst honom tidigare. Men när jag bläddrar i antologin The Metasphysical Poets (redigerad av Helen Gardner), en bok jag läst förut, så hittar jag där tre dikter av Fulke Greville. Här finns sonetterna 87 och 88.

Dessa två Grevilles sonetter är inte alls lika bra som Shakespeares. Nu är det väl egentligen ett orimligt högt krav.
Men det styäller frågan varför denne Greville skulle ge ut dessa svaga dikter under eget namn och de starkare under pseudonym. Sonettskrivande sågs dessutom inte ner på på samma sätt som pjässkrivande.

Varken i förordet eller den korta biografin över Greville i boken nämns att han skulle vara en av Shakespearekandidaterna. Men Greville-teorin verkar vara rätt ung (jag har den tredje reviderade utgåvan av antologin - den kom första gången ut 1972, medan den första utgåvan kom 1957).

Han verkar emellertid ha varit en rätt spännande figur Greville. Vare sej han nu skrev världslitteraturens största verk eller inte.
Och den av er som har tre dikter eller fler med i en antologi mer än 300 år efter er död kan ju förlöjliga hans litterära insats.

De fem främsta kandidaterna till att ha skrivit William Shaksperes pjäser

Sir Francis Bacon
Länge val nummer ett bland forskare. Ska ibland använt sej av en del likadana ord som Shakspere i sina verk. Vilket åtminstone tyder på att bägge skrev på engelska. Hans egna verk är rätt omfångsrika. Så om man lägger till Shaksperes pjäser och sonetter så skulle han varit en väldigt produktiv författare.

Fulke Greville
Nej, jag kände inte heller till honom. Men man ska visst dragga Loch Ness för att hitta hans kista där det finns ett bröllopsfoto på Jesus och Maria Magdalena och en limerick som ska bevisa att han var Shakspere.

Christopher Marlowe
Att Marlowe dog en tretti år innan Shakspere är inget som hindrat att Marlowe länge sågs som en av de främsta kandidaterna till att ha skrivit Shaksperes pjäser.

Harold Pinter
Meddelst tidsreseteknik.

William Shakspere
Något av en dark horse i sammanhanget.

Jag tänker inte låtsas som om jag direkt kan det här. Men så vitt jag förstår så byggde den förr rätt vanliga uppfattningen att Shakspere inte kunde ha skrivit sina verk på föreställningen att en person i hans samhällsklass inte skulle kunna haft tillräckligt stor bildning för att ha skrivit verken ifråga. Vilket är en syn på 15- och 1600-talets engelska samhälle som idag är föråldrad.

De ska visst öppna en av de sällan nämnda kandidaternas grav för att se om det finns skrifter av Shakspere där. Som Vixxtoria skriver så förklarar väl inte DNs notis varför dessa skulle bevisa att han skrev Shaksperes verk. Särskilt inte eftersom enda anledningen att han brukar nämnas i dessa sammanhang var att han var en av Shaksperes mecenater. Vilket väl skulle kunna förklara om han lät sej begravas med dennes skrifter.

(Först publicerad 19:e augusti 2009.
Det stod mindre i nyheterna om resultatet av gravöppnandet. Men om man hittat bevis på att Fulke Greville skrivit Hamlet och de andra komedierna så hade vi nog hört talas om det nu.
Teorin att Shakespeare inte kunde ha skrivit sina pjäser då han kom från medelklassen och en man från medelklassen inte kan ha varit intelligent eller bildad nog att ha skrivit hans pjäser var en teori som oftast framfördes av män ur medelklassen.
"Shakspere" i rubriken och inlägget är inte ett stavfel (även om du kan hitta flera såna här på bloggen - men om det dög för Shjakespeare att stava ord lite som han kände för så duger det för mej). Shakspere är en av sex olika stavningar som barden själv brukade använda sej av. Oxford English Dictionary stavar namnet på detta vis. Fast numera med kommentaren att Shakespeare möjligen ("perhaps") är den mest använda varianten. Ett tag roade det mej att stava det Shakspere. Vilket man kan tycka (perhaps) var lite underligt av mej.)

Två filmer av Peter Greenaway

I dag kom två av Peter Greenaways 90-talsfilmer ut på svensk DVD: Prosperos böcker och Barnet från Mâcon.

Greenaway är en engelsk filmare som är konstnär i botten. Han fick sitt genombrott med den vackra och mycket långsamma (jag somnade när jag såg den och jag anser att det är en rimlig reaktion på verket) Tecknarens kontrakt (1982). En film som blev beryktad för hur komplex den var.

Just den må vara lite för greenawaysk för min smak. Men jag gillar de underliga kortfilmerna (om folk som fallit ut genom fönster, folk som träffats av blixten) innan den och jag tycker om alla filmerna därefter från Zoo till och med Barnet från Mâcon som var Greenaways sista riktigt bra film.

Men innan den var Prosperos böcker, en filmatisering av Shakespears pjäs Stormen. Filmen påminner om en del av Greenaways senare kortfilmer och konstinstallationer. Från det att "Full fathom five..." sjungs av en pojke i början av filmen så fortsätter den att vara strålande vacker. Med tablåer snarare än scener. Filmen är för mycket. Men av och till kan man behöva se en film som är för mycket när den nu finns så många filmer som är för lite.

Barnet från Mâcon fick en hel del kritik när den kom. Filmen handlar om en kvinna som ger sej ut för att vara en jungfrumoder. Och som använder barnet till att få en maktställning i samhället. Denna handling är gjord som en pjäs i filmen. Ramhandlingen utspelar sej på 1700-talet.

Den maktgalna kvinnan som spelas av Julia Ormond får sitt straff i filmen. Och det är den scenen, som förenar de två tidsperspektiven, som var målet för kritiken mot filmen.
Sån här moralisk kritik är problematisk och temat med makt och våld är här rätt väl iscensatt men samtidigt så är scenen i fråga djupt obehaglig. Och filmen använder sej tillen stor del av chockverkan. Vilket gjorde att jag tyckte den var svagare andra gången jag såg den.

Länge fanns knappt nån Greenaway på svensk DVD. Men på senare tid har det kommit flera. Vilket är trevligt.

Dessa två Greenaway-filmer tillhör den tyngre delen av hans produktion. Kanske inte Greenaway för beginners. Men det är två fascinerande filmer.

Citerat från veckans läsning

"Pappa blir också mycket glad, så fort tant är det allra minsta sjuk, och meddetsamma skickar han efter doktorn, eftersom han tror att doktorn snarare skall hjälpa oss än tant. Det har han fått för sig, därför att han läst om, att det i Amerika en gång kom en man med tandvärk till en klinik, och i stället för tanden tog man blindtarmen på honom."
ur "Vår besvärliga tant" av Jaroslav Hasek. I Berättelser ur båda fickorna. Översättning Göran Lundström

"'You did not experience God. You merely experienced something with the qualities and aspects and nature and powers and wisdom and goodness of God.' This is like the joke about the German proclivity toward double abstractions; a German authority on English literature declares, 'Hamlet was not written by Shakespeare; it was merely written by a man named Shakespeare.'"
ur Valis av Philip K. Dick

Stormy Weather

Sången "Stormy Weather" skrevs 1933 av Harold Arlen and Ted Koehler och spelades först in av Ethel Waters. Ett decennium senare fick Lena Horne en hit med sången när hon sjöng den i filmen med samma namn. Sen dess har den varit en standard. Många har spelat in den. Billie Holiday, Ella FitzGerald med flera.

Den har kanske inte den mest spännande av texter. Min man har lämnat mej och sen dess är vädret inte lika bra. Men den lite banala tonen ger effekten i den mest fängslande versionen av sången.

Derek Jarmans Tempest (Stormen) från 1979 är en filmversion av Shakespeares pjäs. Det är ett lysande verk. Och den starkaste scenen är finalen där Elisabeth Welch sjunger "Stormy Weather". Sångtexten från 30-talet står i kontrast med den shakespearska beskrivningen av en storm i början av stycket från 1600-talets början. Medan sjömännen och det omgamnar det campa inne i pjäsens text:



Scenen ovan förlorar något i styrka om man ser den utskuren från filmen. Och att se scenen nu skulle kunna minska effekten av att se den i sitt rätta element.

Citerat från veckans läsning

"Vid ett sammanträffande med T. S. Eliot slapp det ur mig att jag höll på att översätta ett par av Shakespeares sonetter och han gav uttryck åt sin varma medkänsla med orden: >>Det måste vara förfärligt svårt, honom förstår ju inte vi heller.>>"
Erik Blomberg Jorderingen (förordet)

"I en glasburk på bordet(...)satt ekoxen med frambenen mot glasväggen och betraktade världen också den.(...) Flyktens och den blå luftens berusning, vansinnescirklandet kring den gamla eken, allt hade burit frukt: budskapet var framfört.(...)Anden(...)vandrade vidare genom generationernas obrutna räcka av äggledare och sädesledare. Men för varelsen som nu domnade bort i sitt glasfängelse(...)var det inte detta som hade varit undret. Nej undret hade varit den blå himlen och flykten. För den timmen hade det varit värt att år efter år irra omkring som glupsk motbjudande larv i ekens mörka tunnlar. Han gled ner på burkens botten och blev liggande alldeles stilla, tung och styv som en plåtleksak."
Mircea Cartarescu Orbitór Kroppen
(övers. Inger Johansson)

Shakespeare och Pol Pot; Kung Ubu och Shakespeare

It can be proved to thy face that thou hast men about thee that usually talk of a noun and a verb, and such abominable words as no Christian ear can endure to hear … Away with him, away with him! He speaks Latin.

I omläsningen (eller kanske snarare omögningen) av Jan Myrdals Kampuchea Hösten 1979 hittade jag ändå en intressant sak. I "Folkmord och folkmord" jämför Myrdal Pol Pots maktövertagande med medeltidens bondekrig (det är något av hans schtick i diskussionen om Röda Khmerernas övergrepp). Och jämför vittnesmål om Pol Pot med Shakespeares beskrivning av John Cade (i bland kallad Jack Cade) i Henrik den sjätte. Och citerar ett stycke ur andra delen, fjärde akten och andra scenen. Utdrag ur utdraget:

"Cade(...)så skall det inte finnas några pengar mer, utan alla ska äta och dricka på min räkning, och jag skall kläda dem allesammans i ett livré, på det att de må bli endräktiga som bröder och ära mig som är deras herre./Dick. Det första vi ska göra är att slå ihjäl alla jurister." Skrivaren från Charham förs fram "DickHan kan sätta upp reverser och skriva skrivarstil.(...)Cade.Bort med honom, säger jag! Häng honom med sin penna och sitt bläckhorn."

("Den bild Shakespeare ger av Cade är historiskt falsk men socialt sann. Det är den bild herrarna alltid gett av bondekrigsledare och upprorsmän", skriver Myrdal. Det är sant att Shakespeare återger en genom härskarnas historieskrivning förvrängd bild av Jack Cade. Av vilket inte följer att detta också gäller vittnesmålen om Pol Pot.)

Då jag inte läst krönikespelen även om jag hört raden "The first thing we do, let's kill all the lawyers." och den direkt efterföljande med bee's wax (som också Myrdal utelämnar) så har jag missat att det är Shakespeares scener med John Cade som Alfred Jarry utgår från i den scen från Kung Ubu som jag skrev om i inlägget Pere Pol Pot Ubu.
Kung Ubu är i sin handling en parodi av Macbeth men han tar element också från de andra shakespearska tragedierna och uppenbarligen krönespelen. Liksom Kung Ubu är John Cade en till viss del komisk version av terror.

De fem bästa Shakspere-filmatiseringarna

Blodets tron av Akira Kurosawa

Väldigt kurosawisk version av Macbeth. Nästan ingen dialog. Kurosawa kar också med Ran gjort en av de sämsta Shakspere-filmerna.

Hamlet goes business av Aki Kaurismäki

Allt du trodde du visste om Hamlet är falskt.
Kaurismäki ändrar slutet, ger Hamlets agerande en förklaring och visar William hur det skulle ha gjorts från början.

Prosperos böcker av Peter Greenaway

En version av Stormen, en pjäs som fått många underliga filmversioner (Forbidden Planet med flera). Men det här är den underligast. Nog till och med den underligaste Greenaway. En av scenerna såg jag nyligen i en lista över de tio värsta nakenscenerna. Bör ses på bio.

Romeo och Julia av Zeffirelli

Den här versionen ansågs djärv och modärn när den kom 1968. Vad de hade tänkt om Prosperos böcker kan man bara gissa. Men den är riktigt bra. Kanske lite lång. Fast pjäsen är ju väldigt lång. Olivia Hussey som aldrig senare visat någon som helst antydan till talang är en strålande Julia.

Stormen av Derek Jarman

Slutet med "Stormy Weather" är så bra som filmer kan bli. Kanske bättre.

De fem främsta kandidaterna till att ha skrivit William Shaksperes pjäser

Sir Francis Bacon
Länge val nummer ett bland forskare. Ska ibland använt sej av en del likadana ord som Shakspere i sina verk. Vilket åtminstone tyder på att bägge skrev på engelska. Hans egna verk är rätt omfångsrika. Så om man lägger till Shaksperes pjäser och sonetter så skulle han varit en väldigt produktiv författare.

Fulke Greville
Nej, jag kände inte heller till honom. Men man ska visst dragga Loch Ness för att hitta hans kista där det finns ett bröllopsfoto på Jesus och Maria Magdalena och en limerick som ska bevisa att han var Shakspere.

Christopher Marlowe
Att Marlowe dog en tretti år innan Shakspere är inget som hindrat att Marlowe länge sågs som en av de främsta kandidaterna till att ha skrivit Shaksperes pjäser.

Harold Pinter
Meddelst tidsreseteknik.

William Shakspere
Något av en dark horse i sammanhanget.

Jag tänker inte låtsas som om jag direkt kan det här. Men så vitt jag förstår så byggde den förr rätt vanliga uppfattningen att Shakspere inte kunde ha skrivit sina verk på föreställningen att en person i hans samhällsklass inte skulle kunna haft tillräckligt stor bildning för att ha skrivit verken ifråga. Vilket är en syn på 15- och 1600-talets engelska samhälle som idag är föråldrad.

De ska visst öppna en av de sällan nämnda kandidaternas grav för att se om det finns skrifter av Shakspere där. Som Vixxtoria skriver så förklarar väl inte DNs notis varför dessa skulle bevisa att han skrev Shaksperes verk. Särskilt inte eftersom enda anledningen att han brukar nämnas i dessa sammanhang var att han var en av Shaksperes mecenater. Vilket väl skulle kunna förklara om han lät sej begravas med dennes skrifter.

Pseudonymer, schmeudonymer

På senare tid har det på landets litteratursidor och liknande flitigt diskuterats vilken författare som skrivit en bok under pseudonym. Boken ifråga heter Hypnotisera mera eller något liknande. Jag vet inte riktigt vad det är för slags bok. Något i stil med Min Första Trolleribok om jag inte misstar mej. Inte heller känner jag till de skribenter som föreslås ligga bakom nomme de plummen.
Detta hindrar givetvis mej inte att själv ha en teori. Jag tror på Jean-Paul Sartre.

Att spekulera om vem en författare egentligen var kan ibland vara roligt. Som i Torsten Ekboms och Olle Orrjes "Fallet med den försvunne dadaisten" där de bevisar att B. Traven var Arthur Cravan.

En gång på det glada 90-talet skrev en recensent av en debutnovellsamling en recension som enbart handlade om huruvida debutanten egentligen var Stig Larsson. Om debutanten var debutanten så var debutanten bra men om debutanten var Stig Larsson så var debutanten mindre bra. Vilket inte är fullt så korkat som det låter/som jag får det att låta. En debut bör bedömas annorlunda än en bok av en etablerad författare. Varför recensenten ifråga hade fått för sej att den stackars debutanten var Stig Larsson framgick dock aldrig.

En bok kan också läsas annorlunda om det är av en annan författare. Skulle Sir Ägg och Bacon eller Thomas Marlowe skrivit Shaksperes pjäser så skulle deras andra verk förändra kontexten för vår förståelse av pjäserna (det var länghe en vanlig tanke att Shakspere inte kunde ha skrivit sina pjäser då en man från medelklassen inte ansågs kunna a varit intelligent eller bildad nog. Denna teori brukade framförallt framföras av män från medelklassen.)

Men om Hortonomen verkligen får fler bottnar nu när vi vet att Sartre skrev den är något jag ändå tvivlar på.

Ta nya hörn

Jag läser sällan om det jag har skrivit här på Butter tar ordet. Det finns bättre saker att läsa. Men ibland ögnar jag igenom ett och annat inlägg. För att se om jag redan skrivit om det jag tänkte skriva eller ej.

Det brukar vara en hel del stavfel. Sånt brukar journalister klaga på när det gäller nätloggar. Säkert ovetande om att det finns folk anställda på deras tidning som rättar deras egna stavfel.

Att man ska stava samma sak likadant hela tiden är ändå en tråkig nymodighet. Kontrakreativ. Dög det för Shakspere att stava samma ord på tretton olika vis så duger det för mej. (Shakspere är en av sex olika stavningar som barden själv brukade använda sej av. Oxford English Dictionary stavar namnet på detta vis. Fast numera med kommentaren att Shakespeare möjligen ("perhaps") är den mest använda varianten.)

Andra fel finns också. Oftast går det att se vad som egentligen ska stå där. Men på ett inlägg i veckan står det: "Serien ska fortsätta att ta nya hörn". Jag kan inte riktigt komma på vad jag egentligen hade tänkt skriva. Fast på sätt och vis gillar jag uttrycket. Jag tror att jag ska börja använda det. Först måste jag bara komma på vad det betyder.