10 bra böcker och serier av Neil Gaiman

I dag fyller författaren Neil Gaiman 60 år. Han har skrivit flera bra romaner, noveller och tecknade serier. Ett par av hans mest uppskattade böcker som American Gods och The Ocean at The End of the Lane har jag inte läst om du undrar varför de inte finns med på listan nedan.

The Books of Magic

Miniserie på fyra nummer med fyra olika tecknare. Det är Charles Vess (som Gaiman ofta samarbetat med) som tecknat bilden ovan. En tolvårig pojke som spåtts bli världens största magiker visas genom olika delar av magins värld. Ett nummer utspelar sej i en fantasyvärld, en annan i "vår" värld (fast med magi), ett i framtiden.

Coraline

Suggestiv barnbok där en flicka hittar en annan värld med ennan mamma bakom en vägg. 

Death: The High Cost of Living, bild av Chris Bachalo

Spin-off från Sandman med Sandmans lillasyster Döden. En av två ministerier med henne i huvudrollen.

Fragile Things: Short Fictions and Wonders

Personligen gillar jag Gaiman mer som novellförfattare än som romanförfattare. Detta är hans andra novellsamling som innehåller flera bra noveller. Jag har tidigare skrivit om novellen The Problem of Susan. Det inlägget handlar också om Sandman.

Goda omen, med Terry Pratchett

"'Tänka sig att jag håller Antikrist i mina armar', sa syster Mary. 'Och badar Antikrist. Och räknar hans små tossingar ...'" 

övers. Peter Lindforss

Mycket rolig roman om världens undergång skriven tillsammans med Terry Pratchett. En av de första böcker Gaiman skrev handlade om Douglas Adams och här är hans inflytande tydligt.

Miracleman: The Golden Age, bild av Mark Buckingham

"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.

Ballooons I told her. A big party with balloons." (ur Miracleman 22). 

Neil Gaiman tog över Miracleman efter seriens skapare Alan Moore. Alan Moore har haft ett stort inflytande på Neil Gaimans serier. Men man ser samtidigt skillnaden mellan de två serietidningsförfattarna här. Gaimans Miracleman är stillsammare, utspelar sej i utkanterna av Moores universum.

Ett av de bästa avsnitten handlar om ett antal kloner av Andy Warhol, något som nämns i förbifarten i Moores serie.

Neverwhere

Fantasy-roman som bygger på en TV-serie som Neil Gaiman skrev manus till. Jag har inte sett TV-serien men romanen säjs vara bättre.

Sandman

Neil Gaimans genombrottsserie. Tio seriealbum om Dream, som styr drömmarnas värld. Jag läste om hela serien för ett par år sen och trots ojämna teckningar så håller den än.

The Sandman: Ouverture, bild av J. H. Williams III

Både fortsättning och prequel till Sandman. Sandman in space. Mycket vackert tecknad av J. H. Williams III.

Trigger Warning: Short Fictions and Disturbances

Neil Gaimans senaste novellsamling. Fånig titel men annars är den riktigt bra. En av de bästa berättelserna är en Doktor Who-novell.En annan är en kalender med tolv korta historier – en för varje månad – som Gaiman lät sina twitterföljare inspirera honom till.

Slutet gott, allting gott

(Spoilers för Swamp Thing och Marvelman/Miracleman under bilden. Bilden är tecknad av Stephen Bissette, Tom Yeates, Rick Veitch och Alfredo Alcala (eller de har alla vari5med och tecknat numret, troligtvis har de inte alla tecknat den bildrutan.))

I Alan Moores sista Swamp Thing-nummer, Swamp Thing 64: "Return of The Good Gumbo", så vänder vår hjälte tillbaka till träsket och Abigail.
Swamp Thing har under sin exil i rymden insett att han skulle kunna förändra Jorden.

I slutet av Alan Moores serie Marvelman, senare Miracleman, så förändrar den seriens huvudperson världen med sina krafter. Swamp Thing väljer emellertid att inte göra det. Man kan se detta som två olika sätt för Moore att skildra det dilemma som det skulle medföra att kunna ensam radikalt göra om världen.

Nu finns det ju en anledning utanför texten till att Swamp Thing inte förvandlar den värld han lever i. Det är samma värld som en massa andra seriefigurer lever i. Det skulle förändra Superman-, Batman- och Wonder Woman-serierna.

Swamp Thing kommer också att fortsätta efter att Moore lämnat serien. Och Moore lämnar över svaret på vad Swamp Thing ska göra nu till näste Swamp Thing-författare: Rick Veitch.

Och om "Return of The Good Gumbo" innebär ett lyckligt slut för Moores Swamp Thing så är det ännu ett par luckor kvar av Träskkalendern.

Citerat från veckans läsning

"hon hade varit klar mer än en timme & vi hade väntat & hon bara stod där inne så där underligt envist och läste en bok som hette Om arternas ursprung det måste ha varit science fiction & W:s assistent sa: 'Miss Monroe? W väntar', & utan att ens kasta en blick på assistenten säger Monroe: 'Be W att dra åt helvete.'"
ur Blonde av Joyce Carol Oates, övers. Ulla Danielsson

ur Miracleman: The Golden Age av Neil Gaiman (text) och Mark Buckingham (bild)

Åtta länkar en lördag

Neil Gaiman, Steve Bissette och Tom Veitch om den revisionära superhjälten (del 2 och del 3).
De tre serieskaparna samtalar 1989 om de nya superhjälteserierna och deras rötter. Från albumutgåvan av Rick Veitchs The ONE och senast på Rick Veitchs blogg.

Neil Gaiman ska skriva manus till en filmatisering av Färden till västern
Eller Kung Markatta som den ibland också är känd som. Jag har inte något större hopp om att det här kommer att bli bra. Gaiman är en ojämn författare som tyvärr verkar sakna insikt om sina begränsningar.

Jack Kirby's My Little Pony

Lars Rings recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Lena Malmbergs recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Claes Wahlins recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Mest kritisk är Malmberg (no relation) i Flamman medan Ring i Svenska Dagbladet är mest positiv. Vilket kanske kan tyckas förvånande, men egentligen är rätt typiskt. Malmbergs invändningar är också huvudsakligen politiska.
Också Wahlin i Aftonbladet börjar med att prata om raljant folkhemskritik. Men ger föreställningen god kritik. Han skriver bland annat "Inte ens Myrdal anade nog vilka komiska lager som doldes i en text som när det begav sig rimligen strävade efter ett ganska stort allvar[...]Av Myrdals obönhörlige Sagesman har det blivit två" - något som pekar på att regissören Richard Turpin lät sej påverkas också av Moraliteter, som förutom att ha en mer humoristisk tom också hade en anklagare och en försvarare.

Warren Ellis och Alan Moore

I det fjortonde numret av Planetary finns en käpp som när man slår den i marken förvandlas till en väldigt johncassadaysk hammare. Käppen som blir till hammare är en anspelning på serien Thor (snart på en biograf näras dej). Medan förklaringen transformationen här får ekar den Alan Moore ger Mike Morans förvandling till Marvelman.

Warren Ellis brukade i början av sin karriär skriva om tecknade serier för musiktidningar. En av dessa hans texter var en negativ recension av just Marvelman av Moore.

En av de första serier som Ellis skrev för den amerikanska marknaden hette Stormwatch. Vissa episoder och platser från den hänvisas det till i Planetary (och den skulle komma att förvandlas till dess systerserie The Authority). Ellis' första nummer av Stormwatch avslutas med ett Nietzsche-citat.
Det är samma Nietzsche-citat som finns på sista sidan av det första kapitlet i Moores Marvelman ("Behold; I teach you the superman. He is this lightning. He is this madness".) Stormwatch-sidan har tre paneler. Liksom hos Moore är andra panelen en inzoomning av första.

Moore är för superhjälteserien en självklar referenspunkt. För Ellis har Marvelman kanske varit den text vars inflytande han brottats med mest.

I Ellis' serie Nextwave från 2006 finns en mer lättsam hommage till Marvelman. I Marvelman får Emil Garguntza sin inspiration till Marvelman och de andras dräkter och bakgrundshistoria när han hittar ett nummer av Captain Marvel Family. "I laughed and laughed and laughed".
En av Nextwaves motståndare skapar en superhjältegrupp baserad på figurer i en paroditidning. Ellis citerar nästan ordagrannt ur Moores text. Numret av Stormwatch som refererade Marvelman var en typisk våldsam 90-talsserie av det allvarligare slaget. Nextwave är en serie med jätteödlor i lila underbyxor och ett spädbarn som slåss mot ett monster med en sked. Samlingen där detta nummer finns med heter I kick your face.
Man kan tyda skillnaden mellan de två seriernas sätt att referera till Marvelman som att Ellis tar lite lättare på sitt arv från Moore nuförtiden.

Planetary 14 refererar annars mest till Arkiv X. Med omslaget och en scen i Antarktis som så vitt jag förstår anspåelar på ett av TV-seriens mer populära avsnitt. Och den första meningen i numret är "The truth is in there". Liksom Arkiv X så är numret, kallat "Zeropoint" inte särskilt bra. Det är det första, men tyvärr inte sista, svaga kapitlet av Planetary.

Neil Gaiman fyller 50 år - vi firar med en lista

I dag fyller den brittiske prosa- och serietidningsförfattaren Neil Gaiman femtio år. Det firar vi med en lista:

Neil Gaimans tio bästa tecknade serier

10. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

9. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (Veitch har gjort bilden till höger, den är från hans drömdagboksserie Rare Bit Fiend).

8. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean (två av dessa samarbeten, Violent Cases och Mr. Punch, brukar hållas högt men jag har inte läst dem). Gaiman är forfarande fast i Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjälteserien och dess konventioner som den verkar vilja vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

7. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här bland annat i det sentimentala slutet. Men det finns en del ljusglimtar. Som den av berättelserna som är en variant på en gammal Robin Hood-sägen.

6. Metamorpho
Neil Gaimans och Mike Allreds serie Metamorpho var deras bidrag till serieantologin Wednesday Comics. Den gavs först ut i samma format som de gamla amerikanska söndagsseriebilagorna. Som var betydligt större än de nuvarande amerikanska serietidningarna. Denna aspekt av antologin gör att teckningarna blev det viktigaste. Och Gaiman ger här Allred utrymme att teckna allredska saker. Manuset fångar även det bisarrt charmiga i en äldre tids serier. Med en neanderthalare i kostym och ett uppslag där karaktärerna jagar varandra över en tabell med grundämnena.


5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Döden från Sandman. Gaimans version av Döden är en av de populäraste tolkningarna. Hon ser ut som en glad ung depprockare. Detta är en elegant historia om hur denna Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman ändå lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy (troligen i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter).

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan
"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.
Ballooons I told her. A big party with balloons." (ur Miracleman 22).

Listan är mer eller mindre en repris från när Gaiman fyllde 49 (ordningen och en och annan formulering är annorlunda). Jag funderade på att i stället ha en lista med hans romaner eller möjligen novellerna. Men jag har läst för lite prosa av honom. Och jag tycker serierna är intressantare.
Bland prosaverken gillar jag flera av novellerna. Medan de romaner jag läst av honom som bäst varit underhållande. Bland de jag inte läst finns emellertid några av hans mest populära och hyllade.

Andra Gaiman-inlägg (förutom de som länkas till i listan) här på Butter tar ordet som kanske kan vara av intresse:

Neil Gaiman och Alan Moore
Om Moores inflytande på Gaiman.

Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia
Om Narnia i Gaimans novell The problem with Susan och i The Sandman-albumet A game of you

Neil Gaiman och fantasygenren
Om Gaiman i Sverige.

Ytterligare en del om Gaiman står om du klickar på "neil gaiman"-etiketten nedan.
Vi slutar med en förhoppning om att Gaiman idag får en stor fest med ballonger.

Åtta länkar en lördag

Warren Peace om "The Art of Ditko"

Intervju om Strange Tales II
En uppföljare till miniserien där indieserietecknare gör Marvel-karaktärer planeras. Om den första egentligen blev särskilt intressant vet jag inte Simon säjer var inte så begeistrad. Bland de olika serieskaparna som medverkar står namnet Harvey Pekar ut.

Watchmen, Marvelman and Moore
DC Comics ska enligt Alan Moore ha erbjudit honom (delar av?) rättigheterna tilll Watchmen mot att få göra uppföljare och prequels. Han tackade nej. Mike Sterling skriver om detta samt om de Moore-lösa nyutgivningarna av Marvelman-serier på Progressive Ruin

Scott Pilgrim's precious little book club del 4
Techland har nu kommit till fjärde volymen i sin genomgång av Bryan Lee O'Malleys Scott Pilgrim. Seriens sjätte och sista volym kom i veckan. Jag ska hämta mitt ex när jag skrivit detta. Jag har skrivit om serien här tidigare.

The myth of a percect film av Roger Ebert
"Recently the perfect ratings for 'Toy Story 3' and 'Inception' were 'spoiled' by Armond White. There was outrage. The Twitterverse was in flames. A. O. Scott and 22 others also disliked the film, but it was White who got the attention, because he has been cast as the spoiler. As many actors will tell you, it's more fun to be the villain than the hero. Actually, the Meter on 'Inception' is holding at around 84%, but that's small consolation for some of its fans. They require perfection."

Topolini contri i Vermi (Musse Pigg vs Maskarna) av Vacon Sartirani
"'Mickey Mouse against the Worms' is an unusual comic strip set on an alternative world where my slimy creatures struggle to cohabit with native mice, creating racial tensions."

Andy Warhol Silver Clones - Can't tell them apart at all

ur Miracleman 19. Tecknad av Mark Buckingham.
Bakom lucka nr 6 hittar vi Andy Warhol nr 6 och hans klonade fränder.

De tio bästa av Alan Moore

10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.

Åtta länkar en lördag

Dexter - den tecknade filmen
Kevin Curch postade i början av veckan en länk till Kyle Bakers blogg där Baker hade ett par bilder från ett kommande animationsprojekt där Baker ska vara med och göra en tecknad tv-serie om allas favoritmördare Dexter. Sen dess har inlägget tagits bort från Bakers blogg.
(Dexter är för den som inte känner till det en bunt romaner och en TV-serie där konceptet är att en seriemördare är hjälten. Det är okej att han är seriemördare då han bara dödar andra seriemördare. Kyle Baker är en bra amerikansk serietecknare.)

Ännu brinner tistlarna - Orhan Pamuk om Yasar Kemal
"En turk fick ju priset för några år sen. Men då den turken inte var Yasar Kemal så måste det ha blivit ett fel." Så skrev jag igår. Men det finns inte någon riktig motsättning mellan Pamuk och Kemal. De är inte två bandylag.

"Raljant reklamfilm" av Peter Fröberg Idling
Artikel om maoglasögonfilmen. Fröberg Idling pekar på att en del av bilderna i filmen kommer från tiden efter Vietnams störtande av Pol Pot. I de alltid lika insiktsfulla kommentarerna på DNs nät kallas detta för kommunistpropaganda.

Gordon Brown beklagar behandlingen av Alan Turing
Den brittiska regeringen har utfärdat en officiell ursäkt för hur England behandlade Alan Turing (han med Turing-testet). Bloggen Helds hbt-nyheter skriver om det.

Alan Moore om Marvelman
Intervju med Alan Moore om att Marvel (och därmed Disney antar jag) köpt rättigheterna till Miracleman/Marvelman. En serie som är mest känd i Moores version.

Intervju med Magnus Wallin
Av Anders E. Larsson. Om en ny utställning med videokonstnären.

Laibach - en film från Slovenien
Film om Laibach med bland andra Zizek. (del 1 men del 2-5 går att hitta i "liknande videoklipp" till höger)

Triffiderna på stranden
Triffids on the beach. En blogg om allas favoritband The Triffids. Aktiv men inläggens triffidskopplingar blir svagare.

Åtta länkar en lördag

Essä av Warren Ellis om hans kommande serie Supergud
"But the Messiah, remember, is a very naughty boy".
Också några otextade sidor ur serien, ritade av Garrie Gastonny.

Vissa teman i Supergud, (eller Supergod som den heter på engelska) påminner lite om dem i Ellis tidiga starkt Marvelman-influerade serier. Simon säger skrev om Alan Moores Miracleman/Marvelman i veckan.

Bland de noveller man kan läsa på Neil Gaimans hemsida finns "A Study in Emerald" på en pdf-fil, illustrerad av Jouni Kopnen.

Grant Morrison vs Clive Barker

Abhay Khoslas Bram Stokers Drakula del 4
Abhay Khoslas Bram Stokers Drakula del 5
De två sista delarna. "I don't really believe in foxholes, either. When was the last time you saw a foxhole?"

Strange Tales Spotlight
Sean T. Collins har en serie intervjuer på Marvels hemsida med de indieserieskapare som ska vara med i antologiserien Strange Tales. Länken går till Dash Shaw-intervjun. Men du kan hitta fler i rutan related news.

Intervju med Rick Veitch

Neil Gaiman och Miracleman

När Neil Gaiman tog över Miracleman med nummer 17 så hade Moore lämnat serien med dess värld så pass förändrad att det knappast gick att fortsätta berätta vanliga äventyrshistorier med figuren. Och Gaimans längd med karatären går så att säja sidledes in på historien (åtminstone den första och enda avslutade delen, de två sista numrena går delvis ett steg tillbaka in i superhjälteterritorium - men det hann komma ut för lite av den berättelsen för att kunna bedömma hur och vart den skulle gå). Serien handlar om den värld Miracleman skapat snarare än om honom själv.

Det finns ett avsnitt i nästsista numret av Moores längd där hjältarna går för att få ökade krafter under slutstriden. Detta är en vanlig kliché i scifi och fantasy, en slags deus ex machina. Hos Moore blir Deus-biten bokstavlig och istället för att visa hur de får ny styrka berättar han om olika religiösa teorier och legender om vad som hände. Gaimans serie påminner mera om denna episod än om det, visserligen ytterst våldsamma och revisionära, men ändå rätt traditionella slagsmål mellan män i trikåer som omsluter den.

Gaiman bygger sin version på bitar som finns hos Moore. Ett exempel är nummer 19, det bästa, som berättas av en klonad Andy Warhol. Han är en av en mängd Warholar. Dessa kopior nämns i förbigående i sista numret av Moores Miracleman. Just sista numret blir flitigt plockat på ämnen och teman. Även om Gaimans Miracleman har sin egen ton så står den i beroendebeställning till Moores Miracleman. Det är kanske inte en slump att det bästa numret handlar om kopior.

Till skillnad från Moores längd på serien så hade Gaiman samma tecknare: Mark Buckingham. Hans teckningar ger serien mycket av dess atmosfär. De är mer experimentella och varierande än vad som är vanligt i amerikansk och brittisk mainstream. En episod med en pojke som tillhör ett gäng som dyrkar superskurken Kid Miracleman är tecknad i en stil som mer påminner om barnserier. Och nummer 20 har en barnbok instoppad i historien - tecknad i barnboksstuk. Medan Warhol numret använder sej av kopierade paneler med grå- och lilatoner och inzoomningar (en inzoomning av ett ärr på Warhol nummer sexs mage påminner om slutet på det förstaavsnittet av Marvelman) och diverse andra tricks som får serien snarare att se ut som en vuxenserie än en (visserligen revisionär) mainstreamserie.

Varje nummer är sin egen historia. Första numret är mer eller mindre en religiös parabel. Ett annat skildrar en spion som spionerar på andra spioner i en stad enbart befolkad av spioner. I sista historien av första boken - det skulle ha blivit två till - möter vi igen personer från alla historierna. Berättelsen har tidigare refererat Moores serie. Nu refererar den Gaimans egna. Och den blir hans. Miracleman (första boken) är en av Gaimans bästa serier.

"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.
Ballooons I told her. A big party with balloons." (Miracleman 22).

Ur Miracleman 2

Once upon a time there were three heroes.

They knew magic words. They did good deeds. And they killed all the monsters and dragons...
They were living happily ever after when one of them died. His name was Young Miracleman and he died by fire. One up to the dragons.

The second hero was called Miracleman. He came through the fire. But it made him forget he was a hero. He married and lived happily ever after...

Until yesterday. Yesterday he remembered that he was a hero. But it wasn't until today that he remembered about the dragons...

The third hero was only a little boy. He was called Kid Miracleman and he was very powerful. Without the other two heroes to bother him he could do whatever he liked.

He grew up.
He grew up into a dragon.

Alan Moore
Ur "Dragons" i andra numret av Miracleman (eller femte kapitlet av Marvelman
Bild Gary Leach

Nextwave av Warren Ellis och Marvelman av Alan Moore

Den brittiske serietidningsförfattaren Warren Ellis var i sina tidiga superhjälteserier starkt påverkad av Alan Moores Marvelman. När han tog över serien Stormwatch 1992 hade han på sista sidan av sitt första nummer på serien ett Nietzsche-citat.
Samma Nietzsche-citat som finns på sista sidan av det första kapitlet i Moores Marvelman ("Behold; I teach you the superman. He is this lightning. He is this madness".) Stormwatch-sidan har tre paneler. Liksom hos Moore är andra panelen en inzoomning av första. Medan den tredje och sista panelen är svart. Medan slutrutan i Marvelman är nästan svart.

Till skillnad från hos Moore är citate inte en kontrast till bilden. Sista sidan visar en död supermänniska. En galen man skapad av en galen vetenskapsman besatt av Nietzsche. Men allusionen är ändå tydlig.

Warren Ellis ska ha under denna tid uttalat sej rätt negativt om Moores Marvelman. Vilket väl egentligen bara förstärker intrycket att serien haft en stor påverkan på honom.

Denna influens har minskat något i Ellis senare serier. Men i hans Nextwave från 2006 finns åter igen en direkt hommage till Alan Moores Marvelman.

I Marvelman får Emil Garguntza sin inspiration till Marvelman och de andras dräkter och bakgrundshistoria när han hittar ett nummer av Captain Marvel Family.

(bild av Alan Davies)
"I laughed and laughed and laughed".
I Nextwave nummer nio skapar en av Nextwaves motstånder en superhjältegrupp baserad på figurer i en paroditidning som Marvel en gång i tiden gav ut.

Tidningen kallades Not brand ecch. "Semi-literate" har blivit "subliterate". Men "I laughed and laughed and laughed" finns med:

(bild Stuart Immonen)

Numret av Stormwatch som refererade Marvelman var en typisk våldsam 90-talsserie av det allvarligare slaget. Nextwave är en humoristisk fight-comic. Samlingen där detta nummer finns med heter I kick your face.
Bördan från Moores influens verkar Ellis bära något lättare nuförtiden.

Alan Moore och Marvelman

Det första avsnittet av Alan Moores serie Marvelman har årtalet 1956 överst på första sidan. Efter det följer ett lättsamt äventyr med en trio leende superhjältar som med största lätthet besegrar en grupp tidsresande skurkar från 80-talet. Allt tecknat i glad 50-tals serietidningsstil. Men sista sidan är en närbild på Marvelmans ansikte. Varje ruta kommer närmare. Den femte rutan är en närbild på hans öga. Den sista åttonde är svart med en vit oformlig prick mitt i: pupillen. Under bilderna står ett Nietszche -citat (översatt till engelska): "Behold...I teach you the superman. He is this lightning...He is this madness".

I nästa avsnitt av serien (ursprungligen först i nästa nummer av tidningen Warriors befinner vi oss enligt kapitlets rubrik i 1982 (det år serien först kom ut, alltså nutid). Nu är teckningarna i realistiskt stuk. Vi följer den medelålders lätt överviktige reportern Michael Moran. Han störs av drömmar där han flyger. När han vaknar känner han som om det är ett ord han borde komma ihåg. Under en demonstration dyker det upp terrorister. Han ser ordet atomic i spegeln och minns ordet: KIMOTA. I ett blixtsken förvandlas han till Marvelman.

När han kommer hem till sin fru så berättar han om de äventyr han hade som Marvelman under 50-talet. Hur han kämpade mot monster och drakar. Hon skrattar. Och han inser när han säjer det högt att det låter löjligt. Ändå kan han nu komma ihåg vad han hade glömt i så många år. Att han fick ett ord som öppnade universums hemligheter av en vetenskapstrollman. Och han minns Young Marvelman och Kid Marvelman. Men det verkar ingen annan göra.

Marvelman var från början en kopia av Kapten Marvel som ersatte denna i brittiska serietidningar när den hade slutats produceras i staterna. Den serie som öppnar Alan Moores version av serien är, förutom sista sidan, en faktisk serie från 1956. Moore bygger in själva orimligheten i de här gamla 50-talshistorierna i berättelsen. Gör de till gåtan i historien.

Marvelman skrev Moore ett par år innan Watchmen och det han brukar säjas ha gjort med (eller mot) superhjältegenren i den serien gör han till stora delar redan här. Marvelman är inte som till exempel Doktor Manhattan enbart en analog av en tidigare figur tan är på en gång den Marvelman som fanns på 50-talet och en stark felläsning av densamma.

Moore tar upp och ger nya vinklingar på flera aspekter av superhjälten och superkrafterna. Det som oftast nämns är hur han låter de traditionella slagsmålen i genren få en mer våldsam utgång än i de gamla Stålmannen-tidningarna. I ett avsnitt jämnas London med marken medan två personer med superkrafter slåss. Men serien handlar också om hur denmedelålders Moran känner sej otillräcklig jämte sitt alter ego.

Serien är inte perfekt. Om man stör sej på Moores stundom violetta prosa kan man här se att den fanns redan i början av karriären. Men stundom är den här också väldigt vacker. Det finns stilla partier, som ett nummer, tecknat av Rick Veitch, som skildrar en förlossning. Teckningarna är inspirerade av Lennart Nilssons fotografier.

Mot slutet tar serien en delvis utopisk vändning. Något som Neil Gaiman skulle komma att fortsätta undersöka under sin tid på Marvelman. Serien gick från början i Warrior samtidigt med V för Vendetta och kan säjas utgöras av två sidor av samma mynt. Utopi/dystopi, Stålmannen/Läderlappen, upplyst despot/frihetskämpe.

Alan Moores Marvelman fortsatte att gå som egen tidning i USA under namnet Miracleman när tidningen Warriors lades ner. Den finns samlad i tre album. Dessa kan vara svåra att få tag på. Rättighetsfrågor av ett rätt komplicerat slag har hindrat serien från att komma i nya upplagor. På senare tid har serien uppmärksammats därför att Marvel köpt rättigheterna till Marvelman, karaktären, av den ursprungliga Kapten Marvel-plagiatorn. Det finns inget som direkt ger de rätt att publicera Alan Moores Marvelman. Det är möjligt att deras införskaffande av karaktären i framtiden kan leda till att albumen kommer i nya utgåvor. Men det lär i så fall dröja.

Åtta länkar en lördag

Utdrag ur en av Grant Morrisons första serier i Near Myths 2. Skriven och tecknad av Morrison 1978. All vår början och allt det.

Grant Morrison har nyligen sagt i en intervju att han inte läser indieserier. Kanske läser han inte ens Seth som uttalar sej om gamla klassiska serier som Floyd Gottfredsons Musse Pigg och Harvey Kurtzman i denna Onionartikel.

Seth är en av de ledande kanadensiska serietecknarna. Med verk som It's a good life if you don't weaken och Wimbledon Green (som Weltklasse Serier skrev om nyligen.)

Om man tycker att Seths serier är för finstämda så kan man säkert hitta något som tilltalar en i Chris Sims De 40 våldsammaste serierna genom tiderna.. (Fast Seth fick stryk av skinheads i första numret av hans enmannatidning Palooka-ville. Så våld har en plats även i den högre seriekulturens sfärer.)

En serie som är känd för att vara något våldsam är Alan Moores Marvelman (ibland kallad Miracleman. Serien har länge legat i copyrightlimbo. Men nu har Marvel köpt upp rättigheterna till karaktären. Vilket bör innebära att Moores album i serien kommer ut igen. Neil Gaiman gjorde uppföljaren och hans variant av karaktären tillhör det bästa han gjort i serietidningsväg. Särskilt numret med Andy Warhol-klonerna. I många år har Gaiman sagt att han gärna skulle slutföra serien om han fick chansen. Men möjligen har det gått för många år.

Archival girls av Richard Kern. 13 gamla foton av Kern med hans kommentarer. (Merparten av fotona är nakenstudier.)

"Min manlighet prövas ofta" på Tankar från en gödselhög:

Sen visa hon en annan burk. Med en gräsklippare på
Jag såg en större burk och sa att man kan kanske ta den för den har oxå en gräsklippare på etiketten. Nja förklarade hon, det är en bilmotor på bilden

Förra fredagen var filmaffischfredag Polanskiaffischfredag på Final Girl.

Grant Morrison och Final Crisis eller hur män i trikåer pucklar på varandra, på postmodernt vis

För en vecka sedan kom det sjunde och sista numret av serietidningen Final Crisis ut. Vilket i en viss del av bloggosfären var det enda det talades om.

Serien, skriven av Grant Morrison och, från början, tecknad av J.G.Jones är en serie av det slag där så många superhjältar som möjligt från samma kompani går samman och slåss mot ett gemensamt hot.
En snäll syn på den här sortens spektakel är att det är närmast unikt för genren. En mer rimlig syn är väl att det bara är dumt.




Men Grant Morrison är bland de intressantaste författarna inom sin genre. Och hans tidigare projekt Seven Soldiers där han tagit sju tidigare förekommande karaktärer inom olika genrer och gjort en miniserie om vardera som på slutet kommer samman gjorde något nytt av den här sortens cross-over berättelse.

En tråd från en av de miniserierna ska fortsätta i Final Crisis. Tyvärr den sämsta. En som utgick från gamla Jack Kirby serier. Jack Kirby var en serietecknare som bland annat gjorde Fantastiska Fyran. Hans stil var väldigt karakteristisk. Idag mer eller mindre oläsliga så är hans serier ända vackra att se på.

Att serien ska utgå från Jack Kirby-figurer, hasns New Gods är ett skäl till att jag hållit mej avvaktande till serien. Ett annat är att en biserie: Superman Beyond 3D som verkar intressantare, utvecklar teman från Grant Morrisons All Star Superman, verkar bli samlad med andra mindre bra serier. Och jag lär om jag kommer att läsa serien läsa den i samlad form.

En del av utdragen som gått att läsa på nätet verkar spännande och Morrison verkar åtminstone försöka göra något nyskapande inom genren. Han har också använt superhjälteformen tidigare till exempel i Flex Mentallo och Animal Man för metanarrativa övningar.

En recensent på All too flat jämförde serien med Jaime Hernandez "Flies on the ceiling". Samme recensent påpekade dock i ett senare inlägg angående en av Morrisons intervjuer där han frågade varför serier inte kan vara som musik att han verkade helt omedveten om de många alternativa serier som finns.

Och senaste förhandsutdraget hade en svart Stålmannen från alternativ dimension vars hemliga identitet var den amerikanske presidenten.

Men annat som en strid mellan Stålflickan och en besatt Mary Marvel låter som en svag cover på Alan Moores Marvelman.


En serie som ju också tydligt påverkat Morrisons Batman som han skrivit samtidigt. Liksom för MarvelMan gör Läderlappens fiktiva livs alla motsättningar honom galen.

Serien har fått mycket blandade recensioner. På det hela taget verkar den framförallt vara väldigt märklig. Vilket ju alltid är ett plus.