Visar inlägg med etikett kurt weill. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kurt weill. Visa alla inlägg

fredag 18 mars 2011

De tio bästa tributalbumen


Ett tributalbum är en skiva där olika artister tolkar en och samma låtskrivare eller rockband eller liknande. Hyllningsplatta är kanske bättre svenska. De flesta av albumen nedan är från senare hälften av 80-talet eller början på 90-talet. Anledningen till det är enkel - jag tröttnade efter hand på genren. Jag minns stunden när jag gjorde det, om än inte året: när jag la tilbaka en beganad Carpenters-hyllning med bland andra Sonic Youth på (deras bidrag på skivan kom senare med i filmen Juno) som jag först tänkt köpa.

De flesta hyllningsalbum är rätt tråkiga, många andra har bara ett par spår. Men när de är som bäst kan de vara rätt roliga. Nedan är tio styckna där merparten av spåren går att lyssna på.

The Bridge
Vi börjar med vad som kanske är den starkaste hyllningsskivan som gjorts. På denna Neil Young-tribut finns egentligen inga svaga spår. Utom möjligen Dinosaur Jrs "Lotta love". Men när det begav sej så upplyste hippare vänner, som förstod vitsen med Dinasour jr., att det visst är bra. Nikki Sudden, Pixies och Nick Cave (utan the Bad Seeds).
Bästa spår: "Only love can break your heart" med Psychic TV.

I'm your fan
Dåvarande indieeliten tolkar Leonard Cohen på denna dubbel-LP från 1991. Flera bra spår med That Petrol Emotion, Jean-Louis Marat (som gör "Avalanche" på franska som "Avalanche IV" - alla verkar hatas den versionen, men alla har som så ofta fel), John Cale och David McComb & David Peters (vars "Don't go home with your hard-on" vi skrev om i veckan.
Bästa spår: "Tower of song" med Nick Cave and the Bad Seeds.

Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered
Dubbelalbum där ena sidan är en samling med Johnston, andra en tributskiva. Bright Eyes, Tom Waits, TV on the Radio med flera.
Bästa spår: "Story of an artist" med M. Ward

The legacy - The Sabbath continus
Svensk Black Sabbath-hyllning med Union Carbide Productions, Sort Sol och The Mobile Whorehouse. De sistnämndas i samarbete med den kvinnliga duon Livefood som rappar om att de gillar öl - något som möjligen också görs i originalet, jag har aldrig lyssnat så noga på Sabbath.
Bästa spår: "Iron (Wo)Man" med Livefood rides The Mobile Whorehouse.

Lost in the stars The Music of Kurt Weill
Denna skiva från 1985 säjs ibland ha inlett tributalbumsvågen. Blandar (då) populära artister som Sting och Marianne Faithfull med smalare artister som Dagmar Krause och Tom Waits (han var rätt så smal på den tiden).
Bästa spår: "Ballad of the soldiers wife" med Marianne Faithfull och Chris Spedding.

Poets in New York
Federico Garci Lorca-tribut. Med Lorca tonsatt på grekiska (Mikis Theoderakis), tyska och katalanska och flera andra språk.
Bästa spår: "Take this waltz" med Leonard Cohen.

Sgt. Pepper Knew My Father
En undergenre till tributalbumet är när man gör en tribut till ett album. Alla låtarna på Sgt Pepper (Beatles (sic)) tolkas av olika artister, både populära och smala. Nog den enda plattan där både The Fall och Wet Wet Wet medverkar.
Bästa spår: "Good morning, good morning" med The Triffids

'Til Things are Brighter
Såna här album hörde man ofta hemma hos vänner. Och då inte alla spåren. Jag är inte hundra på att jag hört hela den här Johnny Cash-tributen. Skivor som de här brukar förvisso också vara bättre innan man hört dem. Och den verkar bra när man ser på de som medvverkar - Marc Almond och sångaren i The Fall. Fast den låt jag minns att jag gillade bäst var en med sångerskorna från Voices of the Beehive. Vilket kanske inte ger lika mycket kredd.
Bästa spår: "Five Feet High and Risin'" med Tracey and Melissa Beehive.

Where the pyramid meets the eye - a tribute to Roky Erickson
Innan internet så fick vi skivnyheter ryktesvägen (vilket man väl fortfarande får, bara med fler rykten). Och det sas nästan alltid att Butthole Surfers skulle vara med på den Cohen-tributen och på den Neil Young-hyllningen. Men inte var de det inte, livet var hårt för ett ungt Butthead. På den här medverkade de äntligt. Och de är väl okej här. Men långtifrån bäst. Men så är det också ett av de bättre tributalbumen. Skivan säjs ha extra intresse för R. E. M-fans eftersom det förutom deras "I walked with a zombie" också finns ett annat spår under ett annat namn med en bättre sångare. Att det finns R.E.M.-fan är kanske lite sorgligt men deras två bidrag är faktiskt helt okej.
Bästa spår: " She Lives (In a Time of Her Own)" med The Judybats

White Riot vol one
Rockmagasin som Mojo och Uncut har ofta som gratiscd hyllningsalbum. Fast det är vanligt att det är sammanställningar av tidigare inspelade covers. Det här är ett riktigt tributalbum med spåren inspelade för skivan. Den är lite ojämn. Josh Rouses "Straight to hell" är rätt lik Phil Codys, fast sämre. Och jag kan inte riktigt bestämma mej för om Songdogs "Janie Jones" är genial eller usel.
Bästa spår: "I'm not down" med Thea Gilmore

Hyllningsalbum man skulle vilja höra: En Folk och rackare-tribut, där inte enbart folkmusikgrupper gör dem; en Triffids-Tribut - där Nick Cave, Bright Eyes och såna gör Triffidslåtar; en Babylon Blues-tribut - då man alldeles för sällan hör talas om Stry Terrarie/Kanaries bästa band; franska hip-hop-grupper tolkar Alan Stivell; 69 lovesongs med 69 olika artister.

onsdag 3 mars 2010

Kill them now, or later?

"Pirate Jenny" med Nina Simone:


Från Nina Simone in Concert (1964)
Bertolt Brecht (text) och Kurt Weill (musik) från pjäsen Tolvskillingsoperan.
Engelsk text Marc Blitzstein.

söndag 18 oktober 2009

Å måne över Alabama

I dag så skulle Lotte Lenya ha fyllt 109 år.
En av hennes mest kända insjungningar är "Alabama Song" av Bertolt Brecht och Kurt Weill (Lenya var gift med Weill i två omgångar) från deras Mahagonny:

Låten är kanske annars mest känd med The Doors, i en väldigt doorsk version som Lenya säjs ha tyckt om.
Många andra har spelat in den: Nina Hagen, Young Gods, David Bowie och Marianne Faithful och säkert många fler.
"Show us the way to the next pretty boy".

tisdag 11 augusti 2009

Dagmar Krause och Brecht


Första sången och titelspåret på Dagmar Krauses Brecht-skiva Supply & Demand ("Handlarens sång" som den heter i Erwin Leisers tolkning) har omkvädet "Do I know do you know,/What's this thing called rice?/God only knows what rice is/I only know it's price." Riset byts ut mot bomull efter andra versen och i sista refrängen lyder sångens sista rader: "God only knows what man is/I only know his price" ("Jag vet ej, vad en människa är,/bara priset jag vet." (övers. E. Leisner*) Jag har svårt att tänka mej två rader som bättre representerar kärnan i Bertolt Brechts verk.

Dagmar Krause sjöng i band som Art Bears, Henry Cow och Slapp Happy. Den mer underhållande delen av det tyska popavantgardet. Krause hade blandat ungefär samma beståndsdelar som Brechts musikaliska samarbetspartnar Kurt Weil och Hans Eisler. Kabaret och populärmusik och konstmusik. Hennes första Brecht Surabaya Johnny var för Weil-tributen Lost in the stars från 1985. En trevlig skiva med Tom Waits och Marianne Faithfull och Lou Reed med flera. "Surabaya Johnny" är också med på Supply & Demand som kom året därpå.

Undertiteln till skivan är "Songs by Brecht/Weill & Eisler". Och den har en större andel Eisler än de flesta Brechturval. Melodin till "Supply & Demand" är till exempel skriven av Hanns Eisler. Det är inget fel på Weill. Och Krauses "Mackie Messer" och "Alabama Song" och de andra weil på skivan är väldigt bra. Men ibland är det synd att inte den lite kantigare Eisler får mer uppmärksamhet.

Till en viss del är det av politiska skäl som Weill oftare spelas idag. Eisler gjorde musiken till några av de mer kommunistiska Brechtsångerna, som de ipjäsen Modern. Från Modern gör Krause "Pavel's Prison Song", en vacker visa som Dario Fo skulle komma att utgå ifrån när han gjorde sin "Ändå sen en tid tillbaka är herrarna rädda".

Men när man kommer till icke-brechtdelen av de bägges karriär så är Weills musik av ett mer konventionellt slag medan Eisler fortsätter att vara en experimentell (men med ambitionen att göra musik som tilltalar många) kompositör i hela sitt verk. Det är nog lika mycket anledningen till att Eislersånger inte är lika vanliga.

1988 gav Krause ut Tank Battles - en Eislerplatta (det finns också en tyskspråkig version av skivan). Här finns även här flera Brecht men också samarbeten med andra poeter som Kurt Tucholsky och Walter Mehring (You have to pay). Skivan är om möjligt bättre än Supply & Demand. Också de Brecht som finns här, ofta från exiltiden, står sej väl mot förra skivans Brechttolkningar.

*Erwin Leisners Brechttolkningar är oftast bra. Men kan, som här, ha lite klumpiga slutrim. Översättningen finns i Sånger mellan krigen. Ett Brechturval sammanställt av Leisner.

torsdag 8 november 2007

10 bästa minilp-arna


Apropå Pete Seegers Goofing-Off Suite så kan en av anledningarna att den sällan förekommer på listor(förutom då att den är från 1954 och en banjoskiva)att den inte är en fullängdare utan en 10tummare eller en minilp om man får vara anakronistiskj.
Minilp (och vad det nu kallas på CD) glöms ofta bort. Men här i alla fall en lista med tio av de bästa kortlängdsalbumen.

Birthday Party- Mutiny
Utgiven på CD tillsammans med den nästan lika bra The Bad Seed.

Billy Bragg- Life´s a Riot with Spy vs Spy
Också kallad den orangea.

Butthole Surfers- Cream Corn From the Socket of David epn

Diamanda Galas- You must be certain of the Devil
Country när den är som bäst

Mudhoney- Superfuzz Bigmuff

Rymdimperiet- Rymdimperiet

Pete Seeger- Goofing-Off Suite
Blandar folkmusik med klassisk musik- utgiven på CD med en annan mindre experimentell tiotummare vid namn Darling Corey.

Triffids- Raining Pleasure
Innehåller bland annat den bästa St James Infirmary på den här sidan Betty Boops Snövit

Twa Toots- Peel Session

Younggods- Play Kurt Weill