Men du var human, Jack Uppskäraren

"Jack Uppskäraren" med Cornelis Vreeswijk:

 Jag har just läst Lars Forssells diktsamling Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år som då inte är tryckt i år utan år 1966. Det är en Forssell på allra bäst och argast humör. Visor om generaliisimo Franco. Om krig och makt och fascism.

 Två av texterna finns insjungna av Cornelis Vreeswijk på skivan Visor, svarta och röda (1972) där Vreeswijk tolkar Forssell-texter. Den inledande (efter dedikationen "Till alla som tycker att de är bara skit/Dessa sånger") "Staffan var en stalledräng" och då titelsången.

 "Jack Uppskäraren" ingår i avdelningen "Visor om mördare". Det är en av tre sånger om gärningsmän - en slags moraliteter. Dessa tre hör ihop. Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år har kommentarer i slutet till ett par av dikterna, bland annat till "Jack Uppskäraren" där det kort förklaras vem Jack the Ripper var: "Efter mordet på Mary Kelly försvann Jack the Ripper. Han blev aldrig avslöjad och kostade därigenom åtminstone en polischef hans höga ställning."

(Youtube-klippet har en bild på en AIK-flagga, vilket ju är underligt men går bra att ignorera.)

Tematrio - Att vända blad

Lyrans senaste tema-trio handlar om bladvändare, böcker som man har svårt att lägga ifrån sej. Förmågan att skriva så man måste läsa vidare är inte alla författare som har, inte ens alla bra författare. Och egentligen tycker jag nog det är en något överskattad egenskap hos en text. Många bra böcker läser man helst i små stycken och de böcker som tvingar att fortsätta läsa kan ofta vara rätt dåliga. Om slutet inte håller, som så ofta är fallet, så blir det en större brist. Dessutom är vilka böcker som är bladvändare mer individuellt än det brukar framställas. För ren allmänbildning har jag tvingat mej igenom en och annan deckare och thriller. Ständigt heter det i recensioner att de är omöjliga att lägga ner och alltid så går läsningen trögt fram.

Men nedan kommer tre böcker som ändå har den här kvalitén men ändå är bra och nog kan ha samma effekt även på andra (utan egensinniga exempel som Karl Kilboms memoarer, Roland Barthes läsning av en balzacnovell eller Ricardos ekonomiska essäer, böcker jag själv läste i ett svep men som kanske inte vanligtvis har den effekten):

Vitt brus av Don DeLillo
Egentligen en satirisk roman i universitetsskildringsgenren. Huvudpersonen är en Hitlerforskare som inte kan tyska. En vagt beskriven olycka ger ett bakgrundliggande spänningsmoment till handlingen men det är DeLillos prosa som tvingar en tt bläddra framåt.

Grek söker grekinna av Friedrich Dürrenmatt
Den schweiziske författaren Dürrenmatt skrev flera romaner i kriminalgenrens närhet. Detta är en av hans humoristiska romaner. Men berättelsen om den anonyme bokhållaren Archilochos vars liv efter att han fått ett positivt svar på en kontaktannons vänds till det bättre är en minst lika driven berättelse som Dürrenmatts mer thrilleraktiga.

From Hell av Alan Moore (text) och Eddie Campbell (bild)
När den här serieromanmen om Jack the Ripper filmatiserades så lade de avslöjandet av Jack Uppskärarens identitet i slutet av filmen som en who-dunnit. Filmen orkade jag inte se klart. I Moores/Campbells version får vi redan från början veta mördarens identitet men hans färd genom dåtidens London är i sej betydligt mer spännande. Campbells karakteristiska bildberättande ger en spänning också åt de mer stillsamma stunderna i historien.

Alan Moore och film

Watchmen är inte den första filmatiseringen av ett verk av Alan Moore. Moore är negativt inställd till dessa filmer. Och de är långt ifrån alla bra.

Från sämst till bäst:

7. The League of Extraordinary Gentlemen (The League - Sju hjältar i en klass för sig)
Moores och Kevin O'Neills serie där Kapten Nemo, herr Hyde och Mina från Dracula slåss mot Fu Manchu må vara bland den lättviktigare delen av Moores arbeten. Men även om jag bara sett lite av filmen, huvudanledningen till Moores ovilja mot att det görs filmversioner av hans verk, så anser jag mej kunna med säkerhet säja att detta är en bedrövlig film helt i avsaknad av den charm som albumen ändå har.

6. The Return of Swamp Thing
Wes Cravens Swamp Thing byggde (löst) på Len Weins och Bernie Wrightsons Träskmannen. Filmen gjorde att serietidningen började att ges ut igen och denna serie började Alan Moore skriva från och med nr 20.
Denna uppföljare är långt ifrån att utgå från Alan >Moores serie men en scen visar viss påverkan. Romanversionen av Peter David lär inkorporera fler bitar från Alan Moores version av karaktären.

5. From Hell
Bara sett delar av den här med.
Verkar vara en normal Jack the Ripper-film, möjligen med ett par scener som påverkats av Alan Moores Magnus Opus.

4. Constantine
Denna film bygger på serien Hellblazer. Hjälten i tidningen är John Constantine, som skapades av Alan Moore som en bifigur i Swamp Thing. En arbetarklass-magiker som såg ut som Sting. Filmen bygger snarare på historier av Jamie Delano och Garth Ennis. Det enda minnesvärda med filmen är Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel.

3. Justice League Unlimited - episoden "For the man who has everything"
Detta avsnitt av en animerad barnserie är den trognaste av Alan Moore-adaptionerna. Serien den bygger på är ett samarbete mellan Moore och tecknaren Dave Gibbons. Dessa gjorde också Watchmen tillsammans. En medelålders småfet Stålmannen i denna serie är väldigt lik Dan Dreiberg (Nite Owl) i Watchmen.

2. Watchmen
Zach Snyders film har sina svagheter. Bland de många bra detaljerna (1984 på en av Ozymandias Tv-skärmar) finns flera som skär sej (foldern märkt "Boys" på Ozymandias dataskärm). Det är en ytligare film än Moores serie. Men ofta rolig och underhållande.

1. V för Vendetta
Också V för Vendetta har förlorat nyanser jämfört med David Lloyds och Moores original. Särskilt i diskusionerna om frihet och tvång och sånt. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

Det är möjligt jag missat något verk. Troligen lär det dröja innan det blir fler Alan Moore-filmatiseringar. Om nu ingen gör Lost Girls.