Casper Natt

Casper Natt är en samling prosadikter av den franske 1800-talsförfattaren. Det är ett pionjärverk inom genren och det påverkade bland andra Charles Baudelaire.
Det är korta drömlika stycken. En del är lite väl violett numera men här finns flera vackra rader.

Om du inte har läst Bertrand så är du inte direkt ensam om detta. Den gavs ut på Svenska i Forumbiblioteket 1976 och Folke Isaksson kallar i sin essä om Bertrand i Gnistor under himlavalvet utgåvan för en "worstseller". 
Men det tog ett tag för Caspar Natt att hitta publik i sitt hemland när det begav sej. Kanske har dess tid i Sverige bara ännu inte kommit.

"Och mina små fabler lära icke ens få det ädelt som Geneviève av Brabants klagosång fick hos marknadens förevisar av bilder, när han beklagade att han icke mer kom ihåg början och aldrig hade kunnat lära sig slutet ..."
ur "VIII. För en bokvän" i den fjärde Boken, övers. Ebbe Linde

Penthesilea av Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).
(Först publicerad 3 februari 2012. Jag hade planerat att skriva även om de andra pjäserna i Dramer. Och sparade att gå in på Engdahls inledning till inlägget om Prinsen av Homburg. Då det är där det är mest invändningsvänligt. Engdahl tar till exempel upp en kritisk sonett av om pjäsen som Brecht skrivit. Men nämner inte att denne annars höll Kleist högt. Och länge ett av de största hindren när det gällde pjäsen, att Prinsen var populär att sätta upp i Nazityskland hoppar Engdahl över.
Men det har inte blivit av att jag läst de andra pjäserna. Jag har bara bläddrat i dem. Det är i alla fall en vacker volym som är trevlig att bläddra i. Och åtminstone Den sönderslagna krukan tänker jag nån dag läsa.)

Citerat från veckans läsning

"OLIVENOLIEN STJAL JEG OG KØBTE SLIK FOR PENGENE/PÅ VEJEN HJEM GICK JEG UDEN OM BETONEN/UD PÅ PARKERINGSPLADSEN/HVOR HVER ANDEN BIL MANGLEDE NUMMERPLADER/DET ROLIGE VED DE GÅTURE/SOM ET EKSIL PÅ TOILETTET/FORSVANDT I UNIVERSET/DA JEG TABTE FLASKEN DER GICK I STYKKER MOD ASFALTEN"
ur "Lige før lukketid" i YAHYA HASSAN av Yahya Hassan

"Här fanns en svekfull tös, och jag min dåre låg vaken/ända till midnatt i väntan, sen somna jag utan den kärlek/som hon bespetsat mig på. Men i sömnen okyska syner/tumlade med mig svårt, befläckande mage och nattdräkt."
ur "Blandkost" i Satirer och epoder av Horatius, övers. Ebbe Linde

Ur Allt går sönder av Chinua Achebe (1930-2013)

"Han sträckte på sig och kliade sig på låret där en mygga hade bitit honom medan han sov. En annan svirrade kring hans högra öra. Han klämde till mot örat och hoppades att han hade fått den.
  Varför går myggor alltid på öronen, undrade han. När han var barn berättade hans mor en saga om det. Dum förstås, som alla fruntimmerssagor. Myggan, sa hon, hade vågat sig fram med ett frieri till örat. Örat föll omkull på golvet i gapskratt. 'Hur länge tror du du skall leva', sa örat, 'ett spinkigt skelett som du!' Myggan gick förödmjukad sin väg men varenda gång den sedan kom i närheten av örat pep och sjöng den för att tala om att den ännu var vid liv."
ur Allt går sönder av Chinua Achebe, övers. Ebbe Linde

Penthesilea av Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).

Smurf-svar

Här är svaren till de fem försmurfade (förbättrade) dikterna från onsdagen.
a.
"Begravningsblues" av W. H. Auden. I en tidig version funderade Auden på att kalla den för "Den där dikten från Fyra bröllop och en begravning". Vilket är ett lite märkligt sammanträffande.

b.
"Ja visst gör det ont" av Karin Boye. Boye skrev flera bra dikter. Det här är inte en av dem. Konungen svarade rätt.

c.
"Sång 16" av Catullus. trndy svarade rätt och skrev att det var den snällaste versionen av den dikten. Ebbe Lindes översättning (som är den som utgicks från och som finns att läsa på länken) kan annars tyckas mildare än senare. "Jag ska sota er jag" heter nåt annat i andra översättningar.

d.
"Resumé" av Dorothy Parker. Konungen (under antiken var konung en grovt förolämpande term) svarade rätt.

e.
Början av "Skisser till ett av dödens tal" av Bruno Smurf. Öijer. Konungen svarade rätt här också.

Allt går sönder av Chinua Achebe

Allt går sönder skrevs av den nigerianske författaren Chinua Achebe och kom ut 1957. Den skrevs på engelska. Allmänt räknas den som en av de stora klassikerna i den afrikanska romankonsten. Ibland som den stora klassikern. (Att Achebe ibland säjs ha skapat den afrikanska litteraturen är dock bara irriterande).

Och när jag läser den nu tycker jag mej kunna se dess inflytande på flera romaner jag läst tidigare. Vilket gör att stora delar av texten känns märkligt bekant.

Men det är också en text tydligt påverkad av andra texter. Dels de nigerianska myterna och folksagorna. Dels (den klassiska och senare) tragedin och den europeiska (då) moderna romanen.

Boken skildrar Okonkwo som strävar uppåt i sitt stamsamhälle. Hans far var en odugling men själv är han arbetsam och ambitiös. Och ibland hänsynslös. Det stamsamhälle som skildras är inte lika statiskt som såna ofta framställs. Redan innan européerna kommer så har det genomgått förändringar. Genom bokens gång skildras samhällets seder. Folksagor vävs in i berättelsen på ett sätt som är vanligt också i långt senare afrikansk litteratur. Kanske på grund av Achebes inflytande.
En del av myterna känns igen från en annan tidig nigeriansk roman från samma tid - Palmvindrinkaren av Amos Tutuola. Men där Tutuolas roman mer eller mindre är ett hopfogande av flera sagor så är det hos Achebe lika viktigt med vem som berättar sägnerna. En sak som gör att det är en klart realistisk roman.

Okonkwo är en tragisk hjälte men inte alltid heroisk. Han har en Horatio-liknande vän som är mer sympatisk. Men också när Achebe skildrar honom i hans svagare stunder ger han honom gravitas.
Också de vita när de kommer och allt går sönder tecknas med en viss nyans. Tre företrädare för den engelska kyrkan går fram på olika sätt med pacifieringen av de lokala. Men att den mer saktfärdige missionären som till en del respekterar stammens seder blir efterföljd av en mer grundlig är skrivet.

Allt går sönder är en tragedi av en nödvändighet. När Achebe skriver sin roman har män som Okonkwo för länge sedan gått under.

Språket kan ibland kännas lite väl torrt redogörande. Vilket kan ha att göra med den gamla översättningen. Bokförlaget Tranans återutgivning av boken har en reviderad version av den gamla översättningen. Vad det betyder är svårt att säja utan att jämföra de två utgåvorna. Ebbe Linde, som gjort översättningen, var en bra poet och översättare. Men när det gäller romaner så kan 50 år vara mycket i översättningsår.

Nu är det bara detaljer. Allt går sönder är en fängslande bok. Man kan förstå dess ställning.

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill

The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva tenat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

Jag ska sota er jag

Jag ska sota er jag, i röv och munnar
bög Aurelius! - Furius, din horbock! -
för ni läser min vers och dekreterar
strax att detta är slappt och föga dygdigt.
Kysk och from i sin själ må skalden vara,
men för dikterna är det mindre nödigt.
Dem är nog om de äger salt och sötma,
låt sen gå för det slappa, föga kyska.
Blev det pornografi, så minns, det skrevs för
er - för håriga män, och ej för spädbarn,
de där icke veta röra hårda länder.
För ni läste om tiotusen kyssar
trodde ni jag var blöt och klen som karlfolk -
jag skall sota er jag, i mun och röven!

av Catullus - sång 16
(översättning Ebbe Linde, jag föredrar denna version framför Ragnar Strömbergs nytolkning)