Fem bra böcker av Slas

I dag så skulle den svenska författaren Stig Claesson, även kallad Slas, ha fyllt 90 år. Slas var en produktiv författare och jag har inte ens läst hälften av hans böcker. Men nedan är fem mycket bra böcker av honom i kronologisk ordning.

Vem älskar Yngve Frej
Vem älskar Yngve Frej är ett av Slas mest kända verk. Mycket på grund av filmatiseringen. Filmen är bra men boken är ett snäpp bättre. Handlar om en man som en dag uppfinner ett fornminne.

På palmblad och rosor
"Han såg mot solen och han andades in luften och tände en cigarett och han kände sig som Humphrey Bogart i Sierra Madres skatt.
  Don't you like the fresh air?
  Yes, but I like my fresh air mixed with tobacco."
Frågan om huvudpersonen inte gillar frisk luft återkommer flera gånger i boken. Ett exempel på hur Slas använde sej av upprepningar i sina böcker.
Även denna har filmatiserats (liksom Henrietta nedan). Den filmen är lite svagare. Men finns att se på  SVT play nu.

Bortom de berg och den skog vari alla sagor skapas
Om du är min ålder och säkert även om du är i en del andra åldrar så är det stor chans att du först mötte Slas berättelser och teckningar med hans barnprogram. Ett par av dessa gavs också ut som böcker av Sveriges radio. Detta är en av dem.

Henrietta ska du också glömma
På baksidan av Henrietta ska du också glömma står det att det är den tredje boken i en trilogi om Sverige. De två tidigare är då Yngve Frej och På palmblad och rosor. Och böckerna kan väl sägas höra ihop tematiskt. Den här handlar om en man som har en turnerande porrshow. En av showens attraktioner är en exhibitionistisk kommunist. Men det är en vackrare och sorgligare berättelse än den beskrivningen kan få en att tro.

Om vänskap funnes
En självbiografisk roman om Slas vänskap med först Pär Rådström (bilden på omslaget ovan är Slas teckning av Pär Rådström) och några år senare med Pär Rådströms son Niklas Rådström.

Citerat från veckans läsning

"Det var ögonen som var fel. Det var inte hans ögon. Dom var visserligen fortfarande blå. Men ändå. Dom hade ett annat uttryck. Han stod och stirrade sig själv i ögonen. Det var någonting annats ögon han stirrade in i."
ur "372 möter kärleken" av Pär Rådström

"'Egentligen har man ju upplevt allting' sa författarinnan Heidi von Born en gång, eftertänksamt, när jag frågade hur i herrans namn hon kunde veta så exakt, och förmedla exempelvis hur det känns att röra sig i en dimma av tablettberusning där yttervärlden vid minsta kontakt visar sig fientlig[...]
  'Egentligen har man ju upplevt allting. Har du aldrig försökt gå uppe med 39 graders feber?'"
ur "Om att förstå", förord i Med andras ögon av Madeleine Gustafsson

"Mutation. Religion as a mutation. Sweet Jesus."
ur Hybrids av Robert J. Sawyer

Emil i Lönneberga i Svenska texter

- Måste du sörpla så där, undrade hans mamma.
- Annars vet man inte att det är soppa, sa Emil, det vill säga egentligen sa han så här: "Anners vet en inte att dä ä söppe." Men vi bryr oss inte om det nu, det där med småländskan.

I dag fyller Emil i Lönneberga 50 år. Datumet går säkert att diskutera men Astrid Lindgrens första bok om Emil - Emil i Lönneberga - kom ut 1963.
Jag har tyvärr inte kvar några Emil-böcker. Men ett stycke ur boken har jag i antologi Svenska texter, red. Manne Stenbeck (1968). Och det läste jag om i veckan. Det är det där Emil fastnar med huvudet i soppskålen. Och det är bra skrivet. Jag slås framförallt av hur ledigt Lindgren använder sej av det muntliga berättarperspektivet.

Svenska texter är en rätt rolig antologi. Med svensk prosa efter 1940. Delvis avsedd för att användas i skolorna. Här finns en stor variation med olika slags prosa. Förutom noveller och romanutdrag så finns här även politiska tal, debattinlägg och utdrag ur reseböcker.

Flera av texterna har kortare texter efter den som kommentarer. "Barnens domstol" av Pär Rådström följs av   ett stycke ur Läroplan ur grundskolan. Kommentaren till "När Emil körde huvudet i soppskålen" är en uppsats av Marika Gedin, 11 år (möjligen den framtida Lorca-översättaren): "Jag tycker att Emils pappa är litet väl hård mot honom när han sätter Emil i snickarboden. Emil menar ju bara väl, och får ju aldrig någon chans att förklara." 
'
Innan texterna har Stenbeck inledande vinjetter som presenterar texterna på ett traditionellare sätt. I Emil-vinjetten citerar han en BLM-artikel från 40-talet där Pippi Långstrump säjs vara en typisk 40-talsfigur. Och Stenbeck frågar om inte Emil kan säjas vara 60-talets figur.

Mestadels är Svenska texter ett bra och roligt urval. Men det brister på två punkter. Förutom Lindgren finns bara en till kvinnlig författare med (i kommentarerna finns förutom Gedin Jörel Sahlgren-Oswald om Gösta Oswald). Och av arbetareförfattarna så finns bara Lars Ahlin representerad.

Arbetarlitteraturen märks ändå i en del av texterna i boken. Som i Jan Myrdals Rapport från kinesisk by (som kom, ut samma år som Emil i Lönneberga). Myrdal hade i författandet av intervjuerna med de kinesiska byborna låtit sej påverkas av Ivar Lo-Johanssons statarnoveller.
Och inte minst i Emil i Lönneberga som i sitt språk och i sin berättarröst har lärt en hel del av arbetar- och bondeskildrarna.

Pär Rådström och science fiction

Det händer att avsnitten om Baravia i Tiden väntar inte av Pär Rådström beskrivs som fantasy. Men även om detta fiktiva land tar över en stor del av berättelsen så förblir romanen realistisk. Greg Bengtsson kan ibland låta som om Baravia fanns på riktigt. Men det är mer att se som ett berättargrepp. Rådström hade också själv, likt systrarna Brontë, i sin ungdom hittat på ett land. Så inslaget är delvis självbiografiskt.

Det finns dock inslag av det fantastiska i Rådströms författarskap. Dubbelgångarmotivet spelar en roll i Sommargästerna. Och Rådström satt i redaktionen för den svenska sf-tidskriften Galaxy. Där han också publicerade två noveller.

Galaxy var en svensk utgåva av det amerikanska magasinet med samma namn. Som hade en dragning åt det satiriska och samhällskritiska. Tigermannen av Alfred Bester gick som följetong i den. Liksom i den svenska versionen av magasinet.

Svenska Galaxy kom ut 1958-1960. Det blev mindre än tjugo nummer. I tidningen publicerades ett tiotal svenska noveller varav två av Rådström. Så vitt jag vet har dessa inte återtryckts. Även om jag kan ha fel. Det har kommit en fem-sex postuma samlingar med Rådström-texter (den bästa, som du bör läsa, är Pär Rådström i press & radio).

En sf-novell av Rådström finns i Minotauren nr 17. Den är från 1953 och heter "Rymdskeppet Tellus återkomst". Numret har också en artikel av Dan Brundin kallad "Pär Rådström som science fiction-författare". Novellen är egentligen rätt klumpig. Särskilt i de mer sf-iga bitarna. Den får lite liv i slutet. Som påminner mej om "Barnens domstol".

De två Galaxy-novellerna beskrivs kort i Brundins artikel. Intressantast verkar "Utan att bländas": "en utomjording dubblerar huvudgestalten, kopierar honom" ( i Galaxy 3/58 - vars omslag pryder inlägget).

I en recension av sf-antologin Morgondagens äventyr (1953) red. E. N. Tigerstedt, den första antologin med science fiction på svenska, visar Rådström att han är relativt inläst i genren. Och det säjs att han läste mycket sf.

Man ska inte överdriva science fictionens roll i Rådströms författarskap. Brundin listar på slutet av sin artikel 10 sf-noveller av Rådström. De flesta av dessa kan endast mycket löst säjas vara science fiction. Tidsresenovellen "Inflation" (i Att komma hem) och den burleska "Jean le Richelieu" (i Ro utan åror) är de bästa av dessa. Men Rådström skrev ett hundratal noveller.

De fantastiska inslagen i hans författarskap är knappast heller fler än hos de flesta författare. Enligt Galaxys redaktör så ska Rådström egentligen inte ha varit särskilt involverad i tidningen. Rådström var intresserad av många saker. Förutom sf skrev han också parodier på amerikanska deckare.

Citerat från veckans läsning

"En annan relativt vanlig recensentsort är den som efter noggrant studium finner att författaren inte påminner om till exempel Robbe-Grillet eller ens Günther Grass, vilken omständighet då blir föremål för recensentens beklaganden."
Pär Rådström ur "En romanskribents bekännelser" i Pär Rådström i press & radio

"Men inom litteraturen är det annorlunda. Man tror sig se kvalitet där man ser något litet och sparsmakat[...]En Willy Kyrklund inger, på något underligt sätt, mera respekt än Balzac.
Lars Forssell ur "Pär Rådström och hans tid" i Vänner

Tiden väntar inte - Greg Bengtsson & Baravia

Det var inte Baravias nationaldag igår.
Baravias nationaldag är den 14:e februari.

Den 14:e februari är också Greg Bengtssons födelsedag. Greg Bengtsson är en karaktär i tre romaner av Pär Rådström.

I den första av dessa, Tiden väntar inte från 1952, så möter vi landet Baravia. Det är en nation i södra Europa som Greg Bengtsson hittat på. Han har skrivt en historia över landet och har i romanens början kommit fram till år 1929.
En stor del av romanen ägnas åt denna fiktiva historieskrivning.

De fem författarna i gårdagens inlägg om baravisk litteratur har namn som jag tog från Tiden väntar inte (Maria Tamayo heter där Mario Tamayo - ordet "gråsnöblöta" förekommer i romanen men har ingen koppling till Baravia). De flesta av de är egentligen kungar och generaler i boken (det finns ett parti om baravisk litteraturhistoria i romanen men jag stötte inte på det när jag bläddrade i boken innan inlägget).

Raúl Manoel de Figueiredo är den ende i sällskapet som också är författare i romanen. Hans pjäs Recettföreställning beskrivs där i ett avsnitt på fyra sidor.

Greg Bengtsson är förälskad i en kvinna och fantiserar att hon är personer i den baraviska historien. Som Lucia Delvoro, en baravisk poet.
Innan har han också jämfört henne med Sibylla Desiré Katarina av Hessen-Naumberg, en baravisk drottning.

Också doña Brigitta är en drottning. Och alltså inte nunna. Det är inte hon som var på bilden som illustrerade inlägget. Den bilden föreställer egentligen Sor Juana Inés de la Cruz, mexikansk 1600-talspoet. Octavio Paz har skrivit en bok om Sor Juana. Isacco Vedova har inte skrivit en bok om doña Brigitta, eftersom varken han eller markisinnan finns på riktigt.
Isacco Vedova brukar heller inte nämnas som möjlig framtida nobelpristagare. Av samma skäl (även om jag inte vet om det finns någon regel som hindrar att priset kan gå till en påhittad författare).

En serronsk frikår under ledning av Leopoldo Monipodio uppsattes emellertid i Baravia 1917, precis som i Isacco Vedovas roman. Alltså i Baravias historia i Tiden väntar inte.

Tiden väntar inte är då första delen i en löst sammanhållen trilogi. Andra delen heter Greg Bengtsson & kärleken och trdje Ärans portar. Ärans portar var Rådströms mest framgångsrika roman. En ofantlig succès, som Greg Bengtsson hade uttryckt det. Länge stod de föregående Greg Bengtsson-böckerna lite i skuggan av den senare delen.

Men Tiden väntar inte fanns med bland de Rådström-romaner som kom ut i nyutgåva förra året (det är omslaget till nyutgåvan som är på bilden, jag har själv en tidigare pocketutgåva - men det är oväsentligt). Det är en riktigt bra roman. Men jag skulle egentligen rekommendera att man läser Ärans portar först.

SKEPTISK ANTOLOGI

"Denna volym är, rent formellt, utgiven som häfte nr 23 (eller nr 1/83) av kulturtidskriften Janus" står det inne ivolymen Skeptisk antologi, red Görgen Antonsson & Eric Fylkesson. Janus förlag gav ut också sina böcker som nummer av Janus tidskriften. För att undkomma något regelverk på något sätt. Om det var postens eller någon kulturnämnds eller skatteverkets minns jag inte riktigt.

Det är en tunn volym, det kanariegula häftet med Franciszka Themersons flinande gubbe/gumma på omslaget är mindre än 50 sidor långt.
I antologin, som i ett annat utförande väl lika gärna hade kunnat vara ett tidskriftsnummer, finns tio texter. Numret inleds med en dikt av William Carlos William, översatt av Antonsson.

Bland de bättre texterna finns en Pär Rådström om varför han skriver ("Har jag då ingenting jag vill med mitt författeri? Är det bara det gamla kring-jag-centrandet? Finns där ingenting utöver mig själv i det jag gör?
Givetvis: Nej och givetvis: Ja."
En historiett av Hjalmar Söderberg och ett utdrag ur romanen Bayamus av Stefan Themerson, "Tredje ben", så väl valt att jag först blev lite besviken när jag väl läste boken. Som inte alltid håller sej på samma höjder.
Och en kort text av Peter Bichsel - "Engagemang". Ur Geschichten zur falschen Zeit som, i författarpresentationerna i slutet av boken, säjs vara den enda av Bichsels böcker från 60-talet som inte gavs ut på svenska (Bichsel var under en kort, mycket kort, tid rätt så populär här). Anledningen till att den inte gavs ut i Sverige säjs vara att den alltför mycket handlade om schweiziska förhållanden. Bichsel nämner också i den separatisterna i Jura. Och nej, jag vet inte vad det är för några. Men annars är det en läsvärd sak om engagemang och kanariefågeluppfödning ("jag [läste] nyligen i kanariefågeluppfödarföreningens tidning[...]en nekrolog över en människa som hade ställt sitt liv i kanariefåglarnas tjänst, som varit poängdomare i fyrtio år och så att säga var de nya tävlingsreglernas fader.
Det är svårt att berätta om detta utan att vara hånfull . Jag medger att jag inte lyckas, men jag försöker i alla fall." Övers. Ann-Maria Green)

Ballong till månen

Modernista har gett ut tre av Pär Rådströms sena romaner (Ballong till månen, Översten och Sommargästerna) i nyutgåva.
Vilket både är lovvärt och väl något onödigt. För jag vägrar tro någonting annat än att alla redan har läst Rådström.
Av de tre så är Ballong till månen min favorit. En USA-roman, en en gång vanlig undergenre i den svenska litteraturen.
Titeln hänvisar till Cyrano de Bergeracs roman En resa till månen. Och Rådström tar in element från pjäsen om Cyrano av en dramatiker vars namn jag för tillfället inte kommer ihåg (men ni känner till pjäsen - det är den där hjälten har stor näsa och sufflerar hjältinnans enfaldiga kusin. Bland filmversionerna så är den med Steve Martin rätt okej - medan man i en fransk film sparade in pengar på sminket genom att anlita Gerard Depardieu). Romanen har en satirisk ton.
Fast som första Rådström hade jag nog hellre rekommenderat Paris - en kärleksroman (en Frankrike-roman, en fortfarande populär undergenre i den svenska litteraturen) eller novellsamlingen Ro utan åror.

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Citerat från veckans läsning - valspecial

"I den världen är folk antropoider. Ledarna är ödlor. Folket hatar ödlorna och ödlorna regerar över folket.
- Konstigt sa Arthur, jag tyckte du sa att det var en demokrati.
- Det gjorde jag, sa Ford, för det är det.
- Men, sa Arthur, och hoppades att han inte lät otillåtet dum, varför gör dom sig inte av med ödlorna då?
- Dom har inte kommit på tanken, sa Ford. Eftersom dom har rösträtt så tror dom också att den regering som sitter där är i stort sett den dom vill ha.
- Menar du att dom faktiskt röstar på ödlorna?
- Javisst, sa Ford med en axelryckning, självklart.
Men, sa Arthur och samlade sig för den Stora Frågan, varför?
- För om dom inte röstade på en ödla, sa Ford, så skulle fel ödla kunna bli vald."
ur Ajöss och tack för fisken av Douglas Adams. övers. Thomas Tidholm

"Det förekommer ett dalt med Högern från socialdemokratiskt håll som är rätt olustigt, tycker jag. Man tar visserligen avstånd från deras befängda idéer men tydligen inte alls med samma inlevelse som man ägnar till exempel Folkpartiets så kallade sjätte ståndpunkt i pensionsfrågan.
[...]Socialdemokraternas välfärdspolitik har med åren gudskelov lett till att folk betraktar den sociala tryggheten som en samhällelig, statlig uppgift mer än ett isolerat partis. Man anser det självklart att man ska få fri sjukvård[...]Där har Högern sin chans. Nu gör man visserligen i år allt för att missa den chansen men det finns dock många människor som tänker att nu har vi pension och sjukvård och fria skolfrukostar och barnbidrag. Nu har vi ju allt detta. Det har Staten lovat. Skulle man inte då kunna tänka sig litet skattesänkning också ovan på detta så blev det riktigt bra."
ur "H=Huvudmotståndaren" av Pär Rådström. Först publicerad i Aftonbladet den 14:e september 1960. Omtryckt i Pär Rådström i press & radio

Citerat från veckans läsning

"Kamrat Jerochymov å sin sida försäkrade med stor uppriktighet, att han skulle låta hänga mig på en bergknalle utanför Lilla Bulguma, så att man kunde se mig från alla håll. Detta skulle ske så snart Petrograds kavalleri hade lämnat staden.
Vi räckte varandra handen och tog farväl som de allra bästa vänner."
Jaroslav Hasek, ur Den tappre soldaten tar kommandot, övers. Alvar Eriksson

"Jordens undergång är sen idag igen. Darek,/det blir inget, precis som du sa. Och jag blir aldrig kär/igen, på riktigt. Vi försvinner utan att veta hur vi var ämnade./Idag såg jag noga på mitt ansikte i en grön fickplunta/och (ve och fasa) det var inte grönt utan gult, lila, svart."
ur "Liksomleende" av Agnieszka Wolny-Hamkalo, övers. David Sjybek

"Redan den andra januari upphör de flesta människor skriva dagbok. Men kvar finns alltid en liten kärntrupp som kanske inte är så roliga när dom lever men som man har all anledning vara tacksamma mot när de är döda."
Pär Rådström, ur "Dagböcker" i Fångat i flykten