Mœbius 1938-2012

Bild ur Le Garage hermétique - en Jerry Cornelius-serie.
Klicka på bilden så blir den större.

Den franske serietecknaren Jean Giraud, som också använde sej av pseudonymerna Mœbius och Gir, har dött. Han blev 73 år gammal.

King Kong Blues

"The European bestselling shocker" står det på den amerikanska utgåvan av Sam J. Lundwalls King Kong Blues (1974). Om man får tro romanen själv så är reklammakare inte de ärligaste människor, men den har kommit ut på flera språk och på engelska finns den åtminstone med flera olika omslag.

I Sverige var den väl inte en så stor hit - trots eller kanske på grund av att det medföljde en skiva där Lundwall, som på 60-talet hade en kort karriär som trubadur, sjöng ett par låtar ackompanjerad av Michael B. Tretow (han som skapade ABBAs sound).

Det är en satirisk roman om Sverige 2018. Vatten är hårdvaluta och folket bjuds på cirkus i något som påminner om dokusåpan.
Som jag minns det - jag har inte boken - så fanns det utdrag ur tidningsartiklar innan kapitlen. Som i Michael Moorcocks A Cure for Cancer och en del andra av hans berättelser Jerry Cornelius (i Lundwalls 90-talsroman Staden vid tidens ände säjs huvudpersonen ibland heta Jerry Cornelius, ibland Sam Spade).
Även om boken inte var en bestselling shocker här hemma så har den fortfarande fans. Dessa brukar framhålla att Lundwall förutsåg delar av vårt samhälle idag. Men han såg snarare de artiklarna. Som han sen vred till. Resultatet blev en rätt underhållande läsning.

När är Casanova Quinn? - Casanova. Gula av Matt Fraction och Fábio Moon

I made you a star. A glorious celebrity in my inhumane secret cinema.
For months we've been crafting your narrative, massaging your highs and dramatically milking your lows. We've focus-group fucked you and gang-bang branded you. You're our mainlined silver screen drama queen, darling dove.

Casanova Quinn är en agent i en hemlig spionorganisation vars chef är hans far. Men egentligen är han från en annan dimension, en tidslinje där han är familjens svarta får. Han är sin egen transdimensionella onda tvilling, seriens hjälte.

I det första albumet av Matt Fractions tecknade spionserie, Casanova. Luxuria, bjöds vi på öar utanför tiden, robotorgier och en man som uppnått dubbelnirvana genom att meditera i 14 år (Buddha mediterade som bekant i ynka sju år med en simpel enkelnirvana som resultat). Uppföljaren Casanova. Gula, som nu kommit i häftad utgåva, har inte lika många uppslag. Ett kapitel om en regissör som gör om vanliga människors liv till film, en secret cinema där deras tillvaro manipuleras för en grupp dekadenta cineasters nöje, påminner mer om förra volymens fristående kapitel. Men annars berättar detta album en sammanhängande historia.

Den historien har titeln "When is Casanova?". Och förutom några sidor i början albumet så är Casanova försvunnen. Istället får vi följa hans ännu mer amoraliska tvillingsyster - också hon agent.

Fraction lånar från flera spionhistorier. Greppet med att huvudpersonen är försvunnen återfinns till exempel i en av Michael Moorcocks böcker om Jerry Cornelius. Här förekommer också en Modesty Blaise-stand in och syster Quinns kärleksintresse namedroppar varumärken på James Bond-vis. Då det ändå är en något skruvad agentserie så är varumärket en chokladkaka snarare än ett spritmärke.

En annan referens är till sf-serien (och filmen) Barbarella, i form av en fyrarmad rymdkvinna från framtiden. Den franska tecknade serien Barbarella var färglagd i tvåfärg. Det var också från början den här serien. Men när ett större förlag köpte upp den började den ges ut igen i fyrfärg. Men Casanova. Luxuria var i grönt och vitt. Medan Casanova. Gula var i blått och vitt. Och ursprungligen så fanns tillbakablickar i denna del från förra delen i grönt och vitt. Det här har man försökt behålla i färgläggningen. Så i delar av serien är den gamla tvåfärgen antydd. Vilket ibland blir lite intressant. Men oftast lätt irriterande (bilden till vänster är den gamla färgversionen - just den panelen gör det emellertid ingen större skillnad).

Albumet är annars utmärkt tecknat (och där det grön-vita passade bra för serien, så var den ursprungliga blå-vita färgläggningen lite tröttande för ögonen). Första albumet tecknades av Gabriel Bá. Medan detta andra album är tecknat av Fabio Moon, som är (passande nog) Bás tvillingbror. De två bröderna har lite liknande stil. Vilket gör att bilderna känns på en gång annorlunda och som om de ändå hör ihop.

Moon är bra på att rita rörelse och actionserier. Och här är gott om action. Men den är bättre tecknad än skriven. Det är fortfarande en underhållande serie men jämfört med första delen så känns den lite ytlig. Trots teman om identitet och sånt.

Kapitel och scener har namn från poplåtar av M.I.A. och The Mountain Goats och Peter, Bjorn and John. Och Casanova har en stark popseriekänsla. Beatles spelade en stor roll i det första albumet. Och i nästa del av serien, vars första lösnummer kom ut förra veckan, lär David Bowie spela en ännu större roll. Albumet innehåller en extraserie, som en försmak på de kommande numren. Med en davidbowiesk antihjälte. Denna korta serie är rätt så underbar och gör att jag ser fram emot framtida delar av Casanova.

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Ruta ur Jerry Cornelius av Moebius

Matt Seneca har på sin blogg Death to the universe något han kallar Måndagens panel, där han närläser en panel (eller, som det ibland heter på svenska, serieruta) ur en tecknad serie. För ett tag sen skrev han om denna panel ritad av den franske serietecknaren Moebius.

Den är ur en serie med Jerry Cornelius.
Om Michael Moorcocks romaner om Jerry Cornelius har jag skrivit tidigare.
Förutom romaner och noveller finns det också filmer och då tecknade serier med Jerry Cornelius. Som den "Le Garage Hermetique de Jerry Cornelius" från 1988 som bilden ovan är hämtad från.

10 bra engelska romaner

Det är Englands nationaldag, St. George's Day.
Vilket firas med den traditionella jakten på drakar och en lista

J. G. Ballard - Skändlighetsutställningen
På sätt och vis så är det här en novellsamling snarare än en roman. Men Ballard kallade texterna i den (varav de flesta tidigare publicerats i Michael Moorcocks tidskrift New Worlds för komprimerade romaner. Och verket kan betraktas som en helhet. Det är märkliga obscena (ett tidigare kortare urval på svenska hette Varför jag vill knulla med Ronald Reagan) stycken som bjuder på en helt speciell sorts läsupplevelse. Boken är också ofta väldigt rolig.

Samuel Butler - Landet Ingenstans
I Butlers komiska utopi/dystopi finns en bihandling där invånarna i Erewhon förbjuds att äta kött. Detta modifieras så att man har rätt att äta djur som dött av sjukdom eller för egen hand. En självmordsepidemi bryter ut bland fåren. De kastar sej på knivar till höger och vänster.

Lewis Caroll - Alice i underlandet

Daniel Defoe - Pestens år
(Ej att förväxla med Pestens tid. Som är en Stephen King-roman.)
Den första dokumentärromanen. Om London av år 1665 (romanen skrevs på 1720-talet) och pestens härjningar.
Boken avslutas med en vers av den fiktive berättaren "Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem""

Malcolm Lowry - Under vulkanen
Roman om en alkoholiserad före detta konsul i Mexiko under de dödas dag 1939. Alla är överens om att det är en av de stora 1900-talsromanerna och för en gångs skull så har alla rätt.

Michael Moorcock - A Cure for Cancer
En Jerry Cornelius-roman. Enda på listan som inte finns i svensk översättning. I Storbrittanien har Moorcock börjat betraktas som den betydande författare som han är. Men här bedöms han, om någon skulle känna till honom, oftast efter den sämre delen av sitt författarskap. Böcker Moorcock skrev på nån vecka för att betala sina krognotor.
Hans mästerverk A Cure for Cancer är en fascinerande roman som blandar nyhetsnotiser med en märklig spionromanshandling. Påminner mycket om Thomas Pynchon men betydligt lättare att ta sej igenom. Denna andra roman i Jerry Cornelius-sviten finns enklast att få tag i i omnibuset The Cornelius Quartett. (Men då ska man vara medveten om att den första romanen där inte är särskilt bra.)

Mary Shelley - Frankenstein
It's alive.

William Thackeray - Fåfänglighetens marknad
Thackerays roman Vanity fair (det finns flera svenska varianter på titeln) har undertitel en roman utan hjälte. Men när Becky Sharpe i början av romanen lämnar flickskolan och kastar ett lexikon som hon fått därifrån utför droskfönstret och vänder sej till sin väninna och säjer "Vive Bonaparte" så står det klart att den ändå, om du frågar mej, har en hjältinna. Rebecka Sharpe är en underbar romankaraktär.

Evelyn Waugh - Press-stopp
Waughs bakåtblickande överklasskildringar (varav en blivit en medelmåttig TV-serie) är visserligen inte utan charm men riskerar att överskymma den väsentligare delen av hans författarskap: de humoristiska romanerna. Som den här om en lantbruksreporter som av misstag blir sänd att övervaka ett inbördeskrig i Afrika.

Virginia Woolf - Jakobs rum
Min favorit av Woolfs romaner. Brukar ibland ses som en mellanbok. Efter de tidiga mer konventionella men innan de man tvingas läsa på universitetskurser. Jakob i romanen skildras aldrig direkt. Utan bara genom de spår han sätter på andra människor och platser.

Det var inte Tredje Världskriget men det var bättre än ingenting

I långnovellen "Gold diggers of 1977 (ten claims that won our hearts)" (en omarbetad version av en romanversion av Sex Pistols-filmen The Great Rock 'n' Roll Swindle, novellen finns i Moorcocksamlingen Casablanca) så samlar Jerry Cornelius ihop ett band av musikassasiner - Lemmy, Jimi Hendrix, Sid Vicious och den ukrainske anarkisten Nestor Makhno att bombardera London av år 1977 (med Sex Pistols-låtar men också med missiler och eldkastare). "The Assassin run from launcher to launcher, from thrower to thrower, whispering and gigglin to himself. On both sides of the river buildings were exploding and burning. 'No future! No future!' sang Jimi."

Ordningensvänner ledda av Miss Brunner kontrar med att sända Abba, Mike Oldfield och Leonard Cohen över staden.

Jerry Cornelius-noveller och -romaner brukar ha utdrag ur nyhetsartiklar som motton till kapitlena. Här handlar alla dessa om Sex Pistols.

Malcolm McLaren, som dog häromdagen, förekommer som biperson i novellen. Som Nils Hansson skriver i DN så gjorde han en hel del annat än att vara manager för Sex Pistols. Men det är ändå det han var mest känd för.

Sex Pistols sånger har inte riktigt den rebelliska kraft som Moorcocks skildring ger uttryck för. (Moorcock själv var egentligen inget större fan. Men tog uppdraget att skriva novelizationen av Sex Pistols-filmen främst för att han tyckte det var bra att de fått folk intresserade av anarkismen). Men McLaren gjorde sitt bästa för att få det att se ut som om gruppen var ett hot mot det etablerade.
Han kanske inte skapade punken, som han själv ansåg, men det är svårt att tänka bort Sex Pistols från vår bild av punken. Och punken från vår bild av England och av 1977.
(Rubriken är en rad ur Moorcocks långnovell.)

Åtta länkar en lördag

Mupparna - serietidningen
Roger Landridges mini-serie med Muppet Show blev en hit och mupparna får en egen pågående tidning. Förhandstitt på länken.

Sean T. Collins recenserar Afrodisiac av Jim Rugg & Brian Maruca
"Afrodisiac is an attempt by modern white nerds to capture and critique the art made by the white nerds of yesteryear's attempts to capture the art made for that era's black audiences in response to what that era's white entertainment industry thought of that era's black audiences, specifically what they wanted to see from the relationship between black criminals and white women."
Rugg och Maruca har tidigare gjort den tecknade serien Street Angel som kanske var mer internethajpad än bra.

Simon säjer om Bryan Talbots Luther Arkwright och om Bryan Talbots Alice in Sunderland
Simon skriver om Talbots experimentella gamla tecknade serie Luther Arkwright, vilket får honom att läsa och skriva om den nyare experimentella Alice in Sunderland av Talbot. (Han noterar att Luther Arkwright påverkats av Michael Moorcocks Jerry Cornelius-historier, men verka dela den syn på Moorcock som en dålig författare som man ofta möter. Som man kan se jag tidigare skrev om Jerry Cornelius så håller jag inte med om den synen på Moorcock.)

Final Programme - Trailer
Den här filmatiseringen av den första Jerry Cornelius-romanen ser dock ut att vara väldigt dålig. Fast på ett underhållande sätt (i och för sej var det först den andra Jerry Cornelius-romanen som var bra.)

Firman av Alan Clarke
Filmen The Firm som jag skrev om häromdagen finns på import-dvd. Men också här på youtube. Den är lite mer än en timme lång. (Klippet är del 1 av 8. Du hittar de andra delarna på "liknande videoklipp" till höger).

Recension av Margareta Renbergs Tröst för ett tigerhjärta
Anna Hall i dn om ett urval efterlämnade dikter av Renberg.

Jerry Cornelius

I en scen i Rodrigo Fresáns Kensington Gardens, som jag läser nu, där en mängd kända personer minglar i huvudpersonens minne av festerna hans föräldrar höll i hans barndom - sammanhopna till en tillställning, så dyker Jerry Cornelius upp "(han finns jag såg honom)" inflikar berättaren (Tom Ripley får samma formulering i samma sorts parentes, passagen använder sej flitigt av upprepningen som metod.)

Jerry Cornelius är en karaktär skapad av Michael Moorcock. Till en början kan han se ut att vara enbart en pop- och alternativkulturens svar på James Bond utsmyckad med lite modernistiska grepp. Att Moorcock hatade (och hatar) James Bond är väl inget som direkt motsäjer detta.

Men den psykedeliske spionen Jerry Cornelius äventyr i multiversum har mer att ge än att vara en parodi på (den ändå redan självparodiske) James Bond. Bland Moorcocks många noveller och romaner om sin hjälte finns väldigt bra texter.

För många är de. Huvudnovellerna har getts ut i volymen The Lives and Times of Jerry Cornelius som förra året kom i en utökad utgåva, dubbelt så många sidor som den version jag har.
Medan de fyra romanernafinns samlade i the cornelius quartet. En visserligen oumbärlig volym men med det fel som så många sådana samlingar har: det är först i den andra romanen A Cure for Cancer som Moorcock riktigt lyckas sparka igång konceptet.

De många novellerna och romanerna och ytterligare flera verk som är knytna till dessa kan lite dölja hur pass bra A Cure for Cancer är (även de två följande romanerna är bra, om än lite tappade på kraften av det nya).

Moorcock blandar nyhetsartiklar thrillermoment surrealistiska passager och citat på ett sätt som 1969 när boken kom snarare hade sin motsvarighet i filmen än i den samtida litteraturen. Det är lätt att se att Alfred Bester är en förebild men Bester hade aldrig denna möjlighet att slå sej fri. Likheter med Moorcocks vän J. G. Ballards verk från samma tid finns, men där Ballard är något tungrodd flyter Moorcocks prosa fram. Och en kapitelrubrik har fått sitt namn efter en Tim Rose-låt.

Jerry Cornelius finns också som ett slags share ware skriven av andra författare som Norman Spinrad, Brian Aldiss och M. John Harrison. Noveller (och nån serie) av andra författare än Michael Moorcock ska finnas samlade i The Nature of the Catastrophe. Men man kan hitta de lite här och där. Spinrad är den av dem jag läst vars röst bäst gifter sej med konceptet.

Också en del av de senare Jerry Cornelius-novellerna är bra, även om Moorcock väl något kan anklagas för att ha använt figuren lite väl mycket. Liksom novellerna av andra författare så kan det säjas ingå i försöket att göra Jerry Cornelius till en ikon. Något som, såsom hans cameo i Fresáns roman bland annat tyder på, väl kan säjas ha lyckats.
Den första Jerry Cornelius jag läste var Gold Diggers of 1977 en kortroman som var en utökad version av en bok som släpptes ihop med Sex Pistolsfilmen The Great Rock'n'Roll Swindle och jag tyckte väldigt bra om den; "It wasn't World War Three, but it was better than nothing."