"Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds."
övers. Torsten Manus
Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar.
Boken är en arbetsdagbok, gjord för att publiceras, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." ("som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).
Bradburys korta roman handlar som sagt om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.
Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.
Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tal är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.
Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr (men det skadar inte) utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".
Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.
(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort. Jag har lite ändrat en del formuleringar.)
Inlägg
