All that fall

"How can I go on, I cannot. Oh let me just flop down flat on the road like a big fat jelly out of a bowl and never move again! A great big slop thick with grit and dust and flies, they would have to scoop me up with a shovel."
ur All that fall av Samuel Beckett

Efter succén med I väntan på Godot beställde BBC en radiopjäs av Beckett. Det blev All that fall. En till radiopjäs, Ember, följde.
Torsten Ekbom skriver i sin bok Samuel Beckett (som är en bra, lättläst bok om Beckett) att All that jazz kan te sig "som ett steg bakåt mot en beprövad, realistisk teaterform". Och detta tycks vara en rätt vanlig syn.
Pjäsen skrevs mellan I väntan på Godot och Slutspel. Jämfört med dessa framstår All that fall som lite lättviktig. Men vilken pjäs skulle inte göra det?

Författarskap i allmänhet och Becketts i synnerhet beskrivs ofta som om de har en riktning.   Ett mål. Därför säjer vi att verk är ett steg tillbaka och liknande. Det är ett lockande synsätt. Inte minst för att det delvis stämmer. Men en pjäs som All that fall har ett egenvärde och är inte bara ett steg på vägen till Becketts senare dramer.

Och om man ändå vill inta det synsättet så kan man här hitta teman Beckett utvecklar i senare pjäser som Lyckans dar och Krapps sista band.

Penthesilea av Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).
(Först publicerad 3 februari 2012. Jag hade planerat att skriva även om de andra pjäserna i Dramer. Och sparade att gå in på Engdahls inledning till inlägget om Prinsen av Homburg. Då det är där det är mest invändningsvänligt. Engdahl tar till exempel upp en kritisk sonett av om pjäsen som Brecht skrivit. Men nämner inte att denne annars höll Kleist högt. Och länge ett av de största hindren när det gällde pjäsen, att Prinsen var populär att sätta upp i Nazityskland hoppar Engdahl över.
Men det har inte blivit av att jag läst de andra pjäserna. Jag har bara bläddrat i dem. Det är i alla fall en vacker volym som är trevlig att bläddra i. Och åtminstone Den sönderslagna krukan tänker jag nån dag läsa.)

Getsemane - Stig Larsson om en återuppstånden Kristus

Jag borde ringa till Reagan. Han är ju ändå kristen. Jag skulle vara mycket artig, presentera mig så ödmjukt jag kan. Det är ju lite svårt. Svårt att förklara det hela på ett ödmjukt sätt. "Det är så här att jag är Kristus". Jag hinner aldrig få tillfälle att tala med honom. Sekreteraren katalogiserar mitt samtal som Mental Diseas Call. Det kanske är bättre att köra med hela konkarongen. Våldsamt utfall. Som ett åsknedslag. En röst som skrämmer henne och gör att hon tjugo år senare i en villa vid havet vaknar av att hon hör den igen. Och den ska alltid följa dig, det säger jag dig, stackars sekreterare. Sekreterare till Reagan...

ur Getsemane

Radiopjäsen hör inte till den dramatik som får störst uppmärksamhet. Pjäser som författare skriver direkt för radion hör nästan alltid till de mindre kända i dennes produktion.

Formatet har sina fördelar, men också uppenbara begränsningar.
Just dessa begränsningar är ibland anledningen till att en del författare prövar på radiopjäsen.
Beckett exempelvis förvandlade formatets restriktioner till dess styrka. Även om nu hans hörspel ibland har betraktats som bland hans svagare verk. Som ett steg tillbaka. (Vilket är fel.)

Sveriges Radio har genom åren beställt mycket dramatik. Det har getts ut samlingar med dessa radiopjäser (en gång i tiden hade jag planer på att läsa igenom alla volymerna, men de äro många). Stig Larssons Getsemane finns i Svenska Radiopjäser 1984. En volym som också innehåller bra pjäser av Anne-Marie Berglund, Heidi von Born, Sven Christer Swahn, Erland Josephson med flera.

Pjäsen är (huvudsakligen) skriven i monologform. Det är på många sätt en typisk Stig Larsson-monolog.

Han som pratar säjer sej vara Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen).
Han beskriver sina svårigheter att nå ut. "Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark."..."Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)".
Och berättar om hur han raggar upp en flicka på ett diskotek. Efter samlag får kvinnan andningssvårigheter. (Andningssvårigheterna visar sej ha en betydelse senare). Han pratar om Gun Club. Och om hur han sparkar en man i ansiktet.

Är han vår frälsare eller sinnesförvirrad? Eller både och?
Det finns ett religiöst tema i pjäsen, men det är på sätt och vis gömt bakom den bokstavliga religiösa aspekten. Denne Kristus drömmer om en värld där alla är lugna därför att alla tar droger. Handlingsförlamningen verkar vara vad denne nye messias förkunnar.

Slutet av pjäsen påminner om hur det icke-realistiska bryter in i en text som Stig Larssons roman Introduktion från 1986.
Pjäsen bör ha skrivits mellan Nyår och Introduktion. Och jag anser nog att den är lika bra som dessa texter.

Pjäsen är rolig och underhållande samtidigt som den är lite obehaglig och förvånansvärt lyrisk. En typisk, men inte genomsnittlig, Stig Larsson-text.

(repris från 8 april 2009, texten något reviderad).

Ur En hörsägen av Erland Josephson (1923-2012)

"Isa, det är klart jag kan stoppa i honom ett par piller och sedan med klar stämma uttala besvärjelsen: Du är icke Beethoven. Sedan kan jag hota honom en smula så som det anstår den förlängda uppfostran min taskiga vetenskap utgör: Om du fortsätter att vara Beethoven, får du inte leka med oss andra![...]På detta har jag sedan att rekommendera verkligheten, vilket i min situation och allas vår situation och världens situation sker något halvhjärtat."
ur "En hörsägen" av Erland Josephson, uppsatt i radio 1984, i regi av Ingmar Bergman. Josephson spelade själv en av rollerna. Finns publicerad i antologin Svenska Radiopjäser 1984

Änglar i Amerikatt

Angels in America: A Gay Fantasia on National Themes av Tony Kuschner är en sju timmar lång pjäs om mormoner, A.I.D.S och Roy Cohn.
I två delar.
Pjäsen är från början av 90-talet och var en stor succé. Jag har varken sett eller läst den. Men jag har hört P1s radioteaterversion en gång itiden. Den tyckte jag var väldigt fascinerande.

Och jag har sett delar av den TV-version vars första avsnitt går ikväll på Kanal 1. Den kan jag inte rekommendera. De har tonat ner den och gjort en HBO-film av Kuschners pjäs. Den är inte dålig - men den är inte så lysande som den förtjänar att vara.
Läs den istället, eller försök hitta en radioversion. Jag tror det är en pjäs som passar bäst som radio.

Kuschner är en dramatiker som jag länge tänkt läsa. Han har gjort en stor mängd uppmärksammade pjäser. Och översatt Bertolt Brechts Den goda människan från Sezuan - en av mina favvebrechtar.

Livet, universum och allting

Viktiga fakta ur den Galaktiska Historien, punkt 1.:
[...]Natthimlen över planeten Krikkit är Universums mest ointressanta sevärdhet.

Livet, universum och allting är den tredje boken i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit. Det har alltid varit min favorit av de fem böckerna. Av det enkla skälet att jag läste den först.

Denna tredje bok i serien var på sätt och vis Adams första roman. De tidigare två romanerna var romanversioner av en radioföljetong. Vilket märks på deras rätt episodiska karaktär. Nu passar den Adams stil rätt bra. Och själva ramhandlingen i Livet, universum och allting är den svagaste delen av boken. En i och för sej rätt lustig historia om ett fredsälskande folk som vill utrota alla andra varelser i universum ("Hela vägen sjöng dom stilla, melodiösa sånger om fred, rättvisa, moral, kultur, sport, familjeliv och förintelse för alla andra livsformer". (övers. Thomas Tidholm)) Men den hade fungerat bättre som en av de många kortare berättelserna i boken än som ett skelett för romanen.

Om jag skulle se mer objektivt på böckerna, och inte gå efter vad jag läste först i elvaårsåldern, så är Restaurangen vid slutet av universum (del 2) den bästa av böckerna, med den bästa inledningen: "Det finns en teori som säjer/att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för/och varför det existerar/kommer det omedelbart att försvinna/och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt.[och på nästa sida:]Enligt en annan teori/har detta redan inträffat."

Om man inte tycker att det och citate överst på inlägget är roligt så kommer man nog inte att uppskatta Adams böcker. Anledningen till både hans popularitet och att många står helt oförstående inför romanerna är att Liftarens guide till galaxen och uppföljarna är konsekventa i sin humor.

Jag gillar böckerna. Men ibland kan den entusiasm med vilka andra gillar dessa romaner och radiopjäser vara lite tröttande. Idag har till exempel av Liftarens guide-fandomen utsetts till handduks-dagen. Inspirerat av ett redan i de fem romanerna utslitet skämt.

Så om du skulle se någon gå omkring på stan idag som bär på en handduk så har du min tillåtelse att slå personen i fråga.

Moraliteter/Garderingar av Jan Myrdal

Men märk att han hävdar att han går upp klockan fem på morgonen. Vad verkligen sker är att han klockan fem på morgonen ruskar sin hustru vaken och säger: >>Ge mig kaffe så jag kan arbeta.>> Därefter sover han vidare, väcks med kaffebricka, går på promenad med hunden, läser tidningarna, lägger breven oöppnade i högen för obesvarad post och författar sedan en insändare till Svenska Dagbladet som han anser ha feltolkat hans renhjärtade önskan att göra revolution.

När jag förra veckan skrev om radiopjäser så nämnde jag Jan Myrdals Moraliteter och Garderingar. Då visste jag inte att de nyligen kommit i nyutgåva. Nu är den utgiven på dejavu (som är ett slags print-on-demandförlag). Så det är inte bara Myrdals stadigt minskande popularitet som gör att den inte gjort något väsen av sej.

Jag har redan böckerna. Men det gav mej en anledning att läsa om dem.

Moraliteter kom ut 1967 och Garderingar 1969. Bägge skrevs för Radioteatern. Garderingar spelades på Strindbergs Intima för några år sen i en hyllad uppsättning. De har också tidigare getts ut tillsammans. Den nya utgåvan har kvar Gun Kessles charmiga illustrationer - som jag inte tror var med i den förra pocketutgåvan.

Det är kanske inte det mest självklara verket att ge ut igen. Av Myrdals skönlitterära 60-talstexter så är Moraliteter den som mest passar in i fördomen om Myrdal som en fyrkantigt politisk författare. Det är vietnamdemonstrationer, daghem och konsumbussar. Men formen och språket gör att den fortfarande går att läsa. Den är mer mångkantad än fyrkantig.

I de sex dialogerna i boken så ställs ett par personer inför en domstol. En avskedad arbetare, en död och snart bortglömd redaktör, en hemmafru, och en tjänsteman som söker "uppskov med fullgörande av civilkurage". Samt två inledande texter där skriftställaren J. M. anklagas för tidsspillan.

Den inledande texten är festligast. Att de radiodialoger som J. M. anklagas för att inte ha skrivit är just de vi läser är en rolig detalj.

Där Moraliteter ofta får en att flina till så har Garderingar en allvarligare ton. Här rör sej det om de stora frågorna, Kärleken och Döden. Som Pettersson tänker på när han dricker sitt morgonkaffe.

Pjäsen är uppdelad i två delar. Den senare, "Nästans kärlek" är den svagare av de två. I Söndagsmorgon (1965) så frågar några utländska vänner Myrdal om svenskar kan skriva kärleksberättelser, finns det någon passion i den svenska förorten? Myrdal berättar kort en historia som liknar en "Nästans kärlek" mynnar ut i. Åhörarna är inte särskilt imponerade. Och det är inte utan att man håller med.

Men den här delen är också den där radiopjäskaraktären är tydligast. Och det är möjligt att den hade tjänat på att höras.

Medan den första delen, "Döden till fadder" fungerar utmärkt att läsas. Myrdal väver in berättelser, som den gamla folksaga som gett den dess titel (Kessles illustration av Döden är en av hennes bästa teckningar). Moralen i denna moralitet får väl säjas vara att det är onödigt och farligt att frukta döden. Men det finns en spänning i hur Myrdals text ändå blir som starkast och hans språk som vackrast när han beskriver denna dödsskräck.

"Döden till fadder" är fortfarande en bra berättelse och den som främst gör Moraliteter/Garderingar till en bok väl värd att läsa. Även om jag kanske inte skulle rekommendera den som ens första Myrdal. Utgåvans print-on-demand-karaktär gör att den kan vara svår att få tag på i den fysiska bokhandeln. Men den finns hos näthandlarna. Som här hos Adlibris

Do it on the radio - Svenska Radiopjäser

Radiopjäsen är en genre med speciella begränsningar och därmed möjligheter. Men trots att många stora författare skrivit pjäser åt radion så får radiopjäser inte särskilt stor uppmärksamhet.

Det sjunde inseglet var i sin första inkarnation en radiopjäs av Ingmar Bergman. Medan Lars Norén har gett ut sina samlade radiopjäser. Jan Myrdal gav i slutet av sextiotalet ut två böcker bestående av radiopjäser - Moraliteter och Garderingar (senare pocketutgåvor samlar de två titlarna i samma volym).

Men oftast har radiopjäserna omtryckts, om alls, på lite mer undanskymd plats. Som i någon av de många volymerna av den årliga antologin Svenska radiopjäser. Det har kommit ut en stor mängd av dessa. Jag har Svenska Radiopjäser 1984 (och har läst en handfull till).

Tidigare har jag skrivit om Getsemane av Stig Larsson som finns i den. En riktigt bra text om en Jesus som kommer tillbaka i vår tid.
Säkert finns det flera sådana guldkorn i de många samlingarna. Även om man förvisso nog får vada igenom en del mindre roliga saker. En best of-volym vore uppskattad.

Martin Ljung

"Jag är här för att införa humorn. Förr fanns här inte humor för fem öre. Nu finns det. För fem öre." (ur Funny Boy)

När jag var liten så sände de ibland gamla Knäppupp-filmer på TV. Med Povel Ramel och Martin Ljung och dom. Martin Ljung var alltid min favorit.

De sände även repriser av en radioföljetong kallad Dickie Dick Dickens där Ljung spelade den hårdkokte hjälten (bilden till inlägget är tagen från radioprogrammet). Det var nån slags deckarparodi som också fanns i B. Wahlströms bokserie med gröna ryggar. Med en bild på omslaget av Martin Ljung. Jag läste flera av de böckerna.

En sketch eller sång med Martin Ljung får mej idag snarare att känna mej nostalgisk än att skratta. Men många av sketcherna var roliga. Som den "Fingal Olsson" vars inledning jag citerar ovan.

Martin Ljung skrev sällan sitt eget material men la till och ändrade i sina monologer och gjorde de till sina på scenen.
Så ingick "Fingal Olsson" i Povel Ramels och Hasse Ekmans revy Funny Boy (som också innehöll en av de bästa Martin Ljung-sångerna: "Svarta Malin".) Medan själva den sketchen skrevs av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Flera av skämtets varianter och namnet Fingal Olsson stod Martin Ljung för.

Och pauserna.

"Ni kan ju tala med Fingal Olsson, han sitter där borta."

Getsemane - Stig Larsson och Kristus återuppstånden

Jag borde ringa till Reagan. Han är ju ändå kristen. Jag skulle vara mycket artig, presentera mig så ödmjukt jag kan. Det är ju lite svårt. Svårt att förklara det hela på ett ödmjukt sätt. "Det är så här att jag är Kristus". Jag hinner aldrig få tillfälle att tala med honom. Sekreteraren katalogiserar mitt samtal som Mental Diseas Call. Det kanske är bättre att köra med hela konkarongen. Våldsamt utfall. Som ett åsknedslag. En röst som skrämmer henne och gör att hon tjugo år senare i en villa vid havet vaknar av att hon hör den igen. Och den ska alltid följa dig, det säger jag dig, stackars sekreterare. Sekreterare till Reagan...

ur Getsemane

Radiopjäsen hör kanske inte till den sortens dramatik som får mest uppmärksamhet. Formatet har sina fördelar. Många av de problem som finns med att uppsätta en pjäs som låt oss säja Peer Gynt försvinner om man bestämmer sej för att do it on the radio. Också mindre kammarspel lämpar sej ofta bra som radio. Men genren har också uppenbara begränsningar.

Dessa begränsningar är ibland anledningen till att en del författare dras till radiopjäsen. Beckett var en för vilken formatets restriktioner blev en styrka. Även om nu hans hörspel ibland har betraktats som bland hans svagare verk. Som ett steg tillbaka. (Vilket är fel.)

Pjäser som författare skriver direkt till radion hör ofta till de mindre kända i dennes produktion. Men Sveriges Radio har genom åren beställt mycket dramatik. Det finns också samlingar med radiopjäser. Stig Larssons Getsemane finns i Svenska Radiopjäser 1984. En volym som också innehåller bra pjäser av Anne-Marie Berglund, Heidi von Born och Sven Christer Swahn med flera.

Pjäsen är skriven i (mestadel) monologform. En vanlig variant. Han som pratar är Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen) Han beskriver sina svårigheter att nå ut. "Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark."..."Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)". Och berättar om hur han raggar upp en flicka på ett diskotek. Efter samlag får kvinnan andningssvårigheter. Andningssvårigheterna visar sej ha en betydelse senare. Han pratar om Gun Club. Och om hur han sparkar en man i ansiktet.

Det är på många sätt en typisk Stig Larsson-monolog med utvikningar. Om man bortser från det större fantastiska inslaget finns det mindre avvikelser på slutet som påminner om hur det icke-realistiska bryter in i en text som Stig Larssons roman Introduktion från 1986. Pjäsen bör ha skrivits mellan Nyår och Introduktion. Och jag anser nog att den är lika bra som dessa texter.

Det finns ett religiöst tema i pjäsen, men det är på sätt och vis gömt bakom den bokstavliga religiösa aspekten. Kristus drömmer om en värld där alla är lugna därför att alla tar droger. Handlingsförlamningen verkar vara den nye messias förkunnande. Är han som talar Kristus? På ett ytligt plan kan man hävda att texten säjer nej till detta. Men om man läser slutet med de allusioner som finns där till nya testamentet i åtanke så öppnar pjäsen för bägge läsningarna.

Nu är det kanske inte den viktigaste delen. Pjäsen är rolig och underhållande samtidigt som den är lite obehaglig och förvånansvärt lyrisk. En typisk, men inte genomsnittlig, Stig Larsson-text.