På väg till koppargruvan

Jag har just läst Proggen av Håkan Lahger från 2002. En bok med undertiteln "Musikrörelsens uppgång och fall". Och den var rätt intressant. Ibland kändes det lite väl mycket som att läsa en extralång musikartikel. Men det vart väntat.

Det kunde ha varit mer om folkmusikgrupperna och om hur de förhöll sej till musikrörelsen. Diddlers nämns som Gärdesfestmusikanter och Bella Ciao får lite lovord. Men inget om till exempel Folk och rackare eller Låt och trall (Diddlers efterföljare). Och trots att det står en hel del om Blå tget så finns det inget om plattan där med Marie Selander där de medverkar.

Vad man kan sakna i Lahgers beskrivning av Blå tåget är att bandet Fugs som var ett av deras förebilder inte nämns. Det är mest om huruvida de kunde spela, hur rik Tore Berger var, att de en gång fick en halvdan recension i Clarté (det verkar som om man ska tycka det är upprörande att det politiska innehållet i en politisk text, i det här fallet "Gesällvisan", kritiserades) och huruvida Mikael Wiehe gillade dem.

Till boken hörde en samling som jag inte har. På den finns två låtar med Blå tåget. Den ena då "På väg till koppargruvan". Lahger skriver som kommentar till låtvalet att "I den absolut sista versraden uttalar [Torkel] Rasmusson ordet 'skiter' med ett extremt utdraget överklass-i." Vilket jag aldrig tänkt på. Så är jag också dålig på/ointresserad av dialekter/sociolekter.

"På väg till koppargruvan" är i vilket fall nio rätt så fantastiska minuter. Skriven av Rasmusson.

Kulturfront

Kulturfront var namnet på både en förening och en tidskrift under 30- och 40-talet. Föreningen hade bildats 1936 av bland andra Erik Blomberg, Georg Branting och Anna Lenah Elgström. Första numret, ett dubbelnummer, av tidningen kom ut samma år.

Det var en antifascistisk tidning. De flesta som skrev i den var kommunister och socialdemokrater. Men också liberalen Torgny Segerstedt medverkade.

Föreningen Kulturfront stod nära Clarté. När SSU 1939 beslutade att deras medlemmar inte fick vara med i Clarté ledde det till att organisationen nästan helt upphörde några år. Kulturfront blev lite av ett Clarté-substitut under krigsåren.

En av de SSU-are som blev uteslutna på grund av deras Clarté-medlemskap var C.-H. Hermansson, som senare blev partiledare för Kommunisterna.

Hermansson står som ansvarig utgivare för det nummer av tidningen som jag har: 1943 års februarinummer (det är inte det på bilden). I redaktionskommitén sitter bland andra Blomberg och Josef Kjellgren.

Numret innehåller en litteraturartikel av Gunnar Gunnarson om realismen (mycket marxsk sådan - "Borgarklassens kulturella kraft har upplösts i dekadensperiodens groteska ideologier" och liknande) , en novell av Erskine Caldwell och ett kåseri av Moa Martinsson. Hennes bidrag heter "Nyordning på hemmafronterna". Jag tror inte det finns omtryckt.
Martinsson förfasar sej över det nymoraliska klimatet: "På vår egen hemmafront låter man unga människor som kysser varandra få dagsböter. När den unge mannen i en tidning förnekade att han kysst flickan måste jag ta till ögonen. Det var det värsta av allt."

Resten, ungefär hälften, är politik och debatt. Vilket väl inte är så märkligt med tanke på att det är en antifascistisk folkfrontstidning. Men tidningen hade ofta noveller och texter av populära författare.

Kulturfront levde vidare några år efter kriget. Namnet kom att upplivas av vänstertidningen Folket i bild/Kulturfront på 70-talet (med paroller som påminde om de i den äldre Kulturfront. Det gjorde att det blev svårt att hitta uppgifter om Kulturfront på nätet.
Då FiB/Kulturfront hela tiden kommer upp när man söker på Kulturfront. Jag tvingades gå och slå i faktiska fysiska böcker i mina hyllor för att hitta information om den.