Daidalos fall av Wolf Biermann

"Ack ja, och så utopierna. Bara den som förändras är trogen sig själv! De stiger och lyser och brinner och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt med varje ny generation. Vi kan inte göra annat och vill inte heller."
ur "Bara den som förändras är trogen sig själv", övers. Per Landin

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur. Han bodde fram till 1976 i Östtyskland. Han fick yrkesförbud i mitten av 60-talet och efter en konsert i Västtyskland 1976 fick han inte komma tillbaka till Östtyskland. Detta kallas ibland för Biermannaffären och flera östtyska författare skrev under en Biermannpetition. På den tiden sjöngs Biermanns visor flitigt även i Sverige.

Biermann var socialist. I Heinrich Heine-hommagen Tyskland en vintersaga från mitten av 60-talet så skriver han om att han önskar se ett förenat socialistiskt Tyskland. När Tyskland väl förenades blev det ju inte så: "Jag hade naturligtvis tänkt mig det hela annorlunda. Men det är ju inte världshistoriens uppgift att lyckliggöra lille Biermann." Så skriver Biermann i essän "Revirmarkering". I den och de andra texterna i Daidalos fall skriver Biermann om det då nyförenade Tyskland och om det Östtyskland som var.
Biermann har i dessa texter gett upp drömmen om socialismen. Men inte helt drömmen om något annat:
"Vi stod vid floden Elbe i Altona och tittade på måsarna. Då sade min son Til, som just hade fyllt fem, något helt sanslöst:
  Vet du, Wolf, fåglarna
     vet ju inte alls
       hur kul det är: att flyga

Behöver jag säga mer! Hur vet han det?
  Det är ju precis så det är. Och jag accepterar det inte. Jag försonas med livet genom att vilja förändra det. Och ingen jävel kommer att kunna ta ur mig sådana drömmar."

(Först publicerad 17 februari 2016. Vilket egentligen är ett lite för nytt inlägg för att reprisera. Men för en vecka sen så fyllde Wolf Biermann 80 år så se detta som en vecka sen gratulation.)

Upprätt gång och funkofobiska uttryck

"Till slut hade åren dock/krympt honom ett stycke: böjd/som en fiolstråke/såg jag honom gå/den upprätta gången." 

Wolf Biermann om Ernst Bloch

När jag bläddrar i Upprätt gång (1989) av Mats Andrén så känner jag en viss olust. Inte för att ämnet inte intresserar mej. Boken handlar om en linje i vänsterns idéutveckling.

Men den gör detta genom att undersöka hur ett uttryck används från 60- till 80-talet. En idé om upprätt gång.

Jag har Bechterew. Eller ankolyserande spondylit som det av någon anledning bytt namn till. Det är en inflammatorisk sjukdom i ryggrad och höfter. Som gör att min rygg är krum och jag går, med hjälp av kryckor, framåtböjd. Sen födseln har jag också en cp-skada.

Upprätt gång ställs hos flera av tänkarna som diskuteras här i motsättning till krökt rygg. Även om upprätt gång och krökt rygg inte menas bokstavligt känns det ändå knepigt att en av mina funktionsnedsättningar används som symbol för den ofria människan.

Fånig, lam, mongo, efterbliven, är du helt handikappad?, blindstyre, tönt, cp, dum, fjant, tard, cp-mongo, miffo, är du döv eller?, sinnessjukt, när den blinde leder den halte, so lame, idiot, fucktard, rena lyteskomiken.

Man skulle kunna hålla på länge. Vårt språk kryllar av funkofobiska ord och uttryck och ord med funkofobiskt ursprung. Då språket kommit till i ett funkofobiskt samhälle.

Vi tänker väl inte så ofta på att dum från början betydde stum eller döv. Och jag såg rätt nyligen en diskussion där tönt (töntahus är gammal skånska för mentalsjukhus) beskrevs som ett helt neutralt skällsord.

Det dyker alltid upp nån och drar upp ordet idiots ursprung ("det heter inte idiit, det heter idiot" som huvudpersonen säjer i Den enfaldige mördaren) när man framlägger det mindre trevliga, för att inte säja rövhåliga i att använda cp som skällsord. Men det är så klart skillnad mellan att använda ord som fjant eller idiot och att säja cp-mongo.

Förutom alla ord och uttryck som har sin grund i föraktet för människor med funktionsnedsättningar kommer då också uttryck som upprätt gång och rakryggad eller när figurer i dåliga romaner beskriver fasta handslag som tecken på karaktär och andra sätt som frånvaron av lyte lyfts fram till en viktig positiv egenskap.

Att rensa sitt språk från alla sådana uttryck vore fåfäng möda. De är för många. (Observera: detta innebär inte att du inte är ett rövhål om du använder cp nedsättande.) Men ibland kan det vara bra att påminna sej om hur många de är. Och att de föreställningar som ligger bakom finns även i annars progressiva sammanhang.

En av tänkarna som diskuteras i Upprätt gång är studentledaren Rudi Dutschke. Bland annat hans memoarer Gå upprätt. När Dutschke skrev dem kunde han själv inte gå upprätt. Han led av svåra skador efter att ha blivit skjuten.

(Först publicerad 13 augusti 2015. Detta inlägg ingick också i serien där jag skriver om böckerna i min boksamling. Den är ett exempel på hur jag tänkte mej att den serien skulle fungera. Att jag mest skulle ta avstamp från böckerna. Jag funderade på att utöka uppradandet av funkofobiska uttryck med fler nu. När jag först skrev texten skrev jag den första versionen för hand och det stycket såg större ut. Men det går stå som det var.)

Daidalos fall av Wolf Biermann

"Ack ja, och så utopierna. Bara den som förändras är trogen sig själv! De stiger och lyser och brinner och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt med varje ny generation. Vi kan inte göra annat och vill inte heller." 

ur "Bara den som förändras är trogen sig själv", övers. Per Landin

Wolf Biermann är som sagt en tysk poet och trubadur. Han bodde fram till 1976 i Östtyskland. Han fick yrkesförbud i mitten av 60-talet och efter en konsert i Västtyskland 1976 fick han inte komma tillbaka till Östtyskland. Detta kallas ibland för Biermannaffären och flera östtyska författare skrev under en Biermannpetition. På den tiden sjöngs Biermanns visor flitigt även i Sverige.

Biermann var socialist. I Tyskland en vintersaga skriver han om att han önskar se ett förenat socialistiskt Tyskland. När Tyskland väl förenades blev det ju inte så: "Jag hade naturligtvis tänkt mig det hela annorlunda. Men det är ju inte världshistoriens uppgift att lyckliggöra lille Biermann." Så skriver Biermann i essän i essän "Revirmarkering". I den och de andra texterna i Daidalos fall skriver Biermann om det då nyförenade Tyskland och om det Östtyskland som var.
Biermann har i dessa texter gett upp drömmen om socialismen. Men inte helt drömmen om något annat: 
"Vi stod vid floden Elbe i Altona och tittade på måsarna. Då sade min son Til, som just hade fyllt fem, något helt sanslöst:
  Vet du, Wolf, fåglarna
     vet ju inte alls
        hur kul det är: att flyga

Behöver jag säga mer! Hur vet han det?
  Det är ju precis så det är. Och jag accepterar det inte. Jag försonas med livet genom att vilja förändra det. Och ingen jävel kommer att kunna ta ur mig sådana drömmar."

Två vintersagor

1844 skrev den tyske poeten Heinrich Heine en satirisk långdikt om Tyskland. I mitten av 1960-talet så skrev den tyske poeten och trubaduren Wolf Biermann en satirisk långdikt om Tyskland. Bägge heter Tyskland en vintersaga. Och på svenska finns de utgivna tillsammans i en volym: Två diktsamlingar till priset av en!

När Biermann skrev sin vintersaga så bodde han i Östtyskland och var en socialistisk dissident. Han skulle senare bli utvisad. Dikten handlar mycket om Öst- och Västtyskland. I början av dikten säjs Tyskland vara "världens rumpa" och då delad i öst och väst med Berlin som dess hål.

Några gånger anknyter Biermann direkt till Heines dikt. Ett av de mer kända styckena ur Heines vintersaga går "En annan sång, en bättre sång,/go vänner, skall ni få höra!/Vi vilja redan av denna jord/vått himmelrike göra." (övers. Hjalmar Söderberg (dikten finns i tre olika svenska tolkningar)).
Denna anspelar Biermann på i följande rader: "Vi samlas väl illegalt ibland/vi stackars gamla satar/Dricker kaffe och pratar politik/Vi pratar. Och pratar och pratar...//Det är den gamla visan, min gosse/Man kvävs i hopplöst självplågeri" - Biermann (övers. Bengt Anderberg)

Båda Biermanns och Heines dikter är roliga och bra. Och som ett extra bonus får man också en dikt som förord av Göran Palm som skulle komma att ingå i hans diktsvit Sverige en vintersaga. 
(Detta inlägg ingår i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Tio bra tyska diktsamlingar

I dag är det Tysklands nationaldag. Det här är den femte tyska nationaldagslistan (jag publicerade inlägget redan förra året men lyckades radera det, ett utkast fanns kvar som jag har utgått från i rekonstruktionen av denna viktiga text.) Jag har med författare som skriver på tyska men inte är från Tyskland. Mest för att det gjorde listan lättare att sätta samman.

Rose Ausländer - Drömmen har öppna ögon

Bertolt Brecht - Sånger mellan krigen
Urval sammanställt av Erwin Leiser. I Samtal i Berlin så skriver Leiser att Brecht log gillande när han fick reda på att urvalet skulle heta detta trots att det hade med dikter från femtiotalet: "'Tredje världskriget är inberäknat!' sade han med sitt torra skratt."
"Vid min vägg hänger ett japanskt konstverk av trä,/en ond demons mask, målad med guld./Medlidsam ser jag/de svullna pannådrorna, som visar/hur ansträngande det är att vara ond." (övers. Erwin Leiser)

Paul Celan - Dikter II
Uppföljaren till Dikter. Kanske inte den fantasifullaste av titlar.
"Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen/vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten" (övers. Lars-Inge Nilsson)

Günter Grass - Mässingsmusik
Grass var mer känd för sina romaner. Men jag gillar hans dikter.
"Plötsligt var körsbären där./Fast jag hade glömt/att det finns körsbär/och låtit förkunna: Körsbär har aldrig funnits -/var de där, plötsligt och kärkommet."
(övers. Lasse Söderberg i samråd med Imgard Pingel)

Heinrich Heine - Tyskland. En vintersaga/Wolf Biermann - Tyskland. En vintersaga
Två diktsamlingar till priset av en! Bok som innehåller både Heinrich Heines gamla klassiska diktverk och Wolf Biermanns svar på detta.
"En annan sång, en bättre sång,/go vänner, skall ni få höra!/Vi vilja redan av denna jord/vått himmelrike göra." - Heine (övers. Hjalmar Söderberg)
"Vi samlas väl illegalt ibland/vi stackars gamla satar/Dricker kaffe och pratar politik/Vi pratar. Och pratar och pratar...//Det är den gamla visan, min gosse/Man kvävs i hopplöst självplågeri" - Biermann (övers. Bengt Anderberg)

Sarah Kirsch - Glashussplitter

Michael Krüger - I förnuftets dagsljus
Andra volymen i den sorgligt kortlivade serien Moderna poeter.
"Böckerna, sade hon oförmodat,/har blivit en plåga för människorna:/de har vänt hemåt,/trötta på tvånget att uppfinna." (övers. Lars Gustafsson)

Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna
"Förfärande är var ängel. Och likväl, ve mig,/åkallar jag er, själens nästan dödande fåglar, trots vad jag vet." (övers. Erik Lindegren)

Georg Trakl - Helian och andra dikter
"Se, det skymmer redan!//Natten vänder åter och en dödlig/varelse klagar, och något annat lider med.//I bävan under höstliga färger/böjer sig huvudet djupare år för år." (övers. Johannes Edfelt)

Tyska dikter. Från medeltiden till våra dagar
Våra dagar innebär här 1939. Tolkningar och urval av Erik Blomberg.
"Ve mig, var finner jag, då/det vinter är, blommorna,/var solens sken/och jordens skugga?/Murarna stå/ordlösa, kalla. I blåsten/fanorna rassla." - Friedrich Hölderlin

Tidigare tyska listor:
10 bra tyska romaner
10 bra tyska filmer
10 bra tyska böcker
10 bra tyska skivor

Upprätt gång

"Till slut hade åren dock/krympt honom ett stycke: böjd/som en fiolstråke/såg jag honom gå/den upprätta gången."
Wolf Biermann om Ernst Bloch

När jag bläddrar i Upprätt gång (1989) av Mats Andrén så känner jag en viss olust. Inte för att ämnet inte intresserar mej. Boken handlar om en linje i vänsterns idéutveckling.
Men den gör detta genom att undersöka hur ett uttryck används från 60- till 80-talet. En idé om upprätt gång.

Jag har Bechterew. Eller ankolyserande spondylit som det av någon anledning bytt namn till. Det är en inflammatorisk sjukdom i ryggrad och höfter. Som gör att min rygg är krum och jag går, med hjälp av kryckor, framåtböjd. Sen födseln har jag också en cp-skada.

Upprätt gång ställs hos flera av tänkarna som diskuteras här i motsättning till krökt rygg. Även om upprätt gång och krökt rygg inte menas bokstavligt känns det ändå knepigt att en av mina funktionsnedsättningar används som symbol för den ofria människan.

Fånig, lam, mongo, efterbliven, är du helt handikappad?, blindstyre, tönt, cp, dum, fjant, tard, cp-mongo, miffo, är du döv eller?, sinnessjukt, när den blinde leder den halte, so lame, idiot, fucktard, rena lyteskomiken.

Man skulle kunna hålla på länge. Vårt språk kryllar av funkofobiska ord och uttryck och ord med funkofobiskt ursprung. Då språket kommit till i ett funkofobiskt samhälle.

Vi tänker väl inte så ofta på att dum från början betydde stum eller döv. Och jag såg rätt nyligen en diskussion där tönt (töntahus är gammal skånska för mentalsjukhus) beskrevs som ett helt neutralt skällsord.

Det dyker alltid upp nån och drar upp ordet idiots ursprung ("det heter inte idiit, det heter idiot" som det säjs Den enfaldige mördaren) när man framlägger det mindre trevliga, för att inte säja rövhåliga i att använda cp som skällsord. Men det är så klart skillnad mellan att använda ord som fjant eller idiot och att säja cp-mongo.

Förutom alla ord och uttryck som har sin grund i föraktet för människor med funktionsnedsättningar kommer då också uttryck som upprätt gång och rakryggad eller när figurer i dåliga romaner beskriver fasta handslag som tecken på karaktär och andra sätt som frånvaron av lyte lyfts fram till en viktig positiv egenskap.

Att rensa sitt språk från alla sådana uttryck vore fåfäng möda. De är för många. (Observera: detta innebär inte att du inte är ett rövhål om du använder cp nedsättande.) Men ibland kan det vara bra att påminna sej om hur många de är. Och att de föreställningar som ligger bakom finns även i annars progressiva sammanhang.

En av tänkarna som diskuteras i Upprätt gång är studentledaren Rudi Dutschke. Bland annat hans memoarer Gå upprätt. När Dutschke skrev dem kunde han själv inte gå upprätt. Han led av svåra skador efter att ha blivit skjuten.

Daidalos fall

De döda har det faktiskt bättre. De förblir unga. Vill min mor veta hur hennes man hade sett ut som gammal måste hon titta på sin son. Denna omständliga blick i familealbumet hade vi gärna varit utan. Kan du tänka dig Jesus som ärevördig gammal man i kretsen av sina barnbarn? Tänk dig Ulrike Meinhof som miljöminister för De gröna i Hessen!

Den tyske författaren och vissångaren Wolf Biermann fyller 75 år idag.
Egentligen har jag inte läst särskilt mycket Biermann. Men en bok av honom som jag gillar är essäsamlingen Daidalos fall från början av 90-talet. Texter skrivna efter murens fall.

I titelessän så undrar Biermann varför vi minns Ikaros, som flög för nära solen och föll. Men intwe Daidalos, som flög vidare. Och efter en lite arbiträr uppdelning av folk som antingen Ikaros (Horst Mahler, Rudi Dütschke) eller Daidalos (Ulrike Meinhof, Gorbatjov, Röde Dütschke igen) så håller han på Daidalos - "den konstfärdige, den skuldtyngde, den uppfinningsrike."

Men Biermann ger inte helt upp det ikariska svärmeriet, drömmarna. I en annan text, "Bara den som förändras är trogen sig själv", skriver han om utopierna - "De stiger och lyser och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt efter varje generation." (övers. Per Landin).
Daidalos flög trots allt.