Gonna find my baby

Gun Club - "Gonna find my baby":

Gun Club var ett punkbluesband lett av Jeffrey Lee Pierce (som Joakim Thåström gjort en låt om). Kid Congo Powers var med i bandet under en period.
"Gonna find my baby" är en demoinspelning från innan gruppens första skiva. Den finns utgiven på dubbel-cdn Da blood done signed my name. Där ena sidan är tidiga liveinspelningar. Och andra sidan då demoinspelningar från åren 1980-81.
Delar av dessa har tidigare getts ut på Gun Club-samlingen Early warning.
Det är mest covers av gamla traditionella låtar.
Dessa tidiga inspelningar vinner i energi på vad de förlorar i inspelningskvalité och rena toner.

Nytt, rätt levande, dött väder

Jag tyckte inte särskilt bra om Dead Weathers förra och första album med det fåniga namnet Horehound. För svulstigt för min smak. Så att den nya Sea of cowards är riktigt bra var en glad överraskning.

Bandet är ett projekt lett av Jack White från White Stripes med bland andra Allison Mosshart från The Kills.

Ett radiprogram lett av Sara Kadefors hade en gång i tiden ett stående skämt där man i olika tävlingar skulle komma på motiverngar som alltid skulle innehålla ordet "gitarrbaserad". Trots att här också finns skickligt spelade orglar och percussion och sånt så känns just ordet gitarrbaserad, på gott och ont, som en rätt bra beskrivning av musiken.
Men bluesriffen här står mer i sångernas tjänst än på den föregående plattan. Det låter lite som ett White Stripes närmare sina postpunkbluesrötter. Fredrik Strage i DN nämner Gun Club, ett punkbluesband från 80-talet som är en av Whites, här märkbara, förebilder. I sina bästa stunder kan albumet också påminna om hur Hugo Race på 80-talet kombinerade blues och depprock.

Jämfört med White Stripes så kan man ibland sakna det lekfulla drag som Meg White (den egentliga stjärnan i White Stripes) tillförde musiken. Och retrospöket dyker upp här och där. Men med spår som "I can't hear you", "Hustle and cuss" eller den avslutande "Old Mary" får skivan det att kännas som om bluespunken ännu lever.

Singeln och videon "Die by the drop":

Bear Quartet coverar Gun Club

I vinylgenomlyssningen når jag G och Gun Club. Livealbumet The Birth The Death The Ghost kan möjligen ha det sämsta ljudet av alla officiella liveplattor. Jag har en dylanstövel som låter nästan lika illa (nästan).
Jag köpte den i en skivaffär i Lund för 15 år sen för att Kid Congo Powers var med. Man kan höra ett spår som är med på skivan HÄR. Med bättre ljud. Skivan är när man kommit över ljudet rätt bra.

På en platta sjunger Thåström en låt om bandets förgrundsgestalt Jeffrey Lee Pierce. Andra svenska artister som säjer de gillar bandet är Bear quartet. Låten "Walking with the beast", som de gör en version på:

finns med på The Birth The Och Så Vidare

Getsemane - Stig Larsson och Kristus återuppstånden

Jag borde ringa till Reagan. Han är ju ändå kristen. Jag skulle vara mycket artig, presentera mig så ödmjukt jag kan. Det är ju lite svårt. Svårt att förklara det hela på ett ödmjukt sätt. "Det är så här att jag är Kristus". Jag hinner aldrig få tillfälle att tala med honom. Sekreteraren katalogiserar mitt samtal som Mental Diseas Call. Det kanske är bättre att köra med hela konkarongen. Våldsamt utfall. Som ett åsknedslag. En röst som skrämmer henne och gör att hon tjugo år senare i en villa vid havet vaknar av att hon hör den igen. Och den ska alltid följa dig, det säger jag dig, stackars sekreterare. Sekreterare till Reagan...

ur Getsemane

Radiopjäsen hör kanske inte till den sortens dramatik som får mest uppmärksamhet. Formatet har sina fördelar. Många av de problem som finns med att uppsätta en pjäs som låt oss säja Peer Gynt försvinner om man bestämmer sej för att do it on the radio. Också mindre kammarspel lämpar sej ofta bra som radio. Men genren har också uppenbara begränsningar.

Dessa begränsningar är ibland anledningen till att en del författare dras till radiopjäsen. Beckett var en för vilken formatets restriktioner blev en styrka. Även om nu hans hörspel ibland har betraktats som bland hans svagare verk. Som ett steg tillbaka. (Vilket är fel.)

Pjäser som författare skriver direkt till radion hör ofta till de mindre kända i dennes produktion. Men Sveriges Radio har genom åren beställt mycket dramatik. Det finns också samlingar med radiopjäser. Stig Larssons Getsemane finns i Svenska Radiopjäser 1984. En volym som också innehåller bra pjäser av Anne-Marie Berglund, Heidi von Born och Sven Christer Swahn med flera.

Pjäsen är skriven i (mestadel) monologform. En vanlig variant. Han som pratar är Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen) Han beskriver sina svårigheter att nå ut. "Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark."..."Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)". Och berättar om hur han raggar upp en flicka på ett diskotek. Efter samlag får kvinnan andningssvårigheter. Andningssvårigheterna visar sej ha en betydelse senare. Han pratar om Gun Club. Och om hur han sparkar en man i ansiktet.

Det är på många sätt en typisk Stig Larsson-monolog med utvikningar. Om man bortser från det större fantastiska inslaget finns det mindre avvikelser på slutet som påminner om hur det icke-realistiska bryter in i en text som Stig Larssons roman Introduktion från 1986. Pjäsen bör ha skrivits mellan Nyår och Introduktion. Och jag anser nog att den är lika bra som dessa texter.

Det finns ett religiöst tema i pjäsen, men det är på sätt och vis gömt bakom den bokstavliga religiösa aspekten. Kristus drömmer om en värld där alla är lugna därför att alla tar droger. Handlingsförlamningen verkar vara den nye messias förkunnande. Är han som talar Kristus? På ett ytligt plan kan man hävda att texten säjer nej till detta. Men om man läser slutet med de allusioner som finns där till nya testamentet i åtanke så öppnar pjäsen för bägge läsningarna.

Nu är det kanske inte den viktigaste delen. Pjäsen är rolig och underhållande samtidigt som den är lite obehaglig och förvånansvärt lyrisk. En typisk, men inte genomsnittlig, Stig Larsson-text.

Covers - de tio bästa

11. Steeleye Span - Blacksmith
Please to see the King-versionen.
Nummer elva(eller med asterisk) då det med folkband som Steeleye Span eller Perelaar som gör enbart traditionella låtar vore lite underligt att tala om covers. Vissa versioner kan man dock lätt höra vilken som främst påverkat. Den här skulle kunna ses som en cover på den från första plattan.

10.Thea Gilmore - Ever fallen in love
Videon är från nån Doktor Who-spin off, men går att ignorera. Buzzcocks gjorde originalet.

9.Mark Lanegan - Where did you sleep last night
Leadbellys version var en hit inom Sub Pop-kretsen. Men detta är bättre än Nirvanas rätt svaga versioner.

8.Yo la Tengo - Route 66
Rockstandarden "Route 66" är skriven av en masn vid namn Bobby Troup. Yo la Tengos version finns på deras Murdering the Classics. En ung dam ringde in till en radiostation och sjöng denna till Yo la Tengos komp.

7.Sugababes - I bet that you look good on the dancefloor
Ofta hör man coverversioner som man hatar. Men man ska betänka att många ogillar de tolkningar man tycker om. Alla ser inte geniet i den här tolkningen av Arctic Monkeys-låten. Möjligen har man själv på samma sätt avfärdat storverk såsom blasfemier.

6.Katrine Ottosen - The Lovecats
(Länken går till Kat Ottosens Myspace. Fjärde låten på spellistan.)
So wonderf'lly wonderf'lly wonderf'lly pretty. Coverlåtar är oftast bäst när de är nya. Denna hörde jag nyligen. Möjligen kan man tycka att den därför inte hör hemma här - inte har fått tåla tiden och dess tand. Men Pop ska vara ny. Från en Cure-tribut. Som soloartist kallar hon sej CALLmeKAT.

5.Turid - På väg
Trots ihärdiga efterforskningar (jag googlade) hittar jag inte vad den countrylåt som denna bygger på heter. Fransiska står som medförfattare. Originalet anspelas det även på i Billy Braggs "Wishing the Days away". Turids version hamnade på svensktoppen. Man får anta att kollegorna i musikrörelsen gladdes över hennes framgångar.

4.Nick Cave - Hammer Song
Inte att förväxla med den från Good Son. Denna version av Sensational Alex Harvey Bands låt ligger på Kicking Against the Pricks, coverplattan.

3.The Residents - Six more miles to the graveyard.
Hank Williams. Den var ju munter kommenterade en vän som jag spelade in låten till på gymnasiet. Den avslutade bandet.

2.Gun Club - Black Jack David
Utgår närmast från Carter Family-versionen. Nu gör ju The Carter Family också en låt någon annan skrivit men det att den i Gun Clubs vesion byter genre gör att den kvalificerar som cover (till skillnad från Blacksmith ovan).

1-Einstürzende Neubauten - Morning Dew
Senaste Wermelin gick igenom röran med Bonnie Dobsons original jämte Tim Roses version. Men det är utan tvivel Tim Rose Neubauten utgår från. Einstürzende är också annars ett starkt coverband med Hazlewoods "Sand" och... ja mest den kanske.

De tio bästa Steeleye Span-låtarna gjorda av andra än Steeleye Span

Då Steeleye Span var (och är) ett folkrockband som gjorde engelsk traditionell musik så har de inte skrivit sina låtar själva. Ändå finns det många artister som så att säja har coverat Steeleye Span.
Med på denna lista är också låtar inspelade innan Steeleye Span gjorde dem, samt en del visserligen senare än Steeleye-versionerna men troligen påverkade främst från annat håll:

Gun Club - Blackjack Davey.
Black Jack David eller Gypsy Davey eller liknande är en folkstandard. Gun Club utgick troligen från Carter Familys version. Finns på en demosamling.

Asonance - Kovar. Blacksmith på tjeckiska. Asonance har gjort flera Steeleyestandards. Såsom Dva Havrani (Twa Corbies) och Alison Gross.
Blacksmith från Pleased to See the King, Steeleye Spans andra album, kan ses som en cover av Blacksmith från Steeleye Spans första album då de två banduppsättningarna på de två albumen skiljer sej så åt. Pleased to see-versionen är den bästa.

Tim Hart och Maddy Prior - Copshawholme Fair
Innan Steeleye Span hade två av medlemmarna gett ut två akustiska folkalbum. Copshawholme Fair finns i en sämre variant på Steeleye Spans första.

Hedgehog Pie - Female Drummer. Hedgehog Pie Live!-versionen.

Appendix Out - Four Nights Drunk.
En märklig version. På en a capella-samling men Appendix Out använder bandspelarens biljud som ackompanjemang.

The Johnstons - Lark in the morning.
The Johnstons två första album finns utgivna tillsammans på en enkelcd.

Jolie Holland: Mad Tom of Bedlam:



Boys of Bedlam i Steeleye-versionen. Jolie Holland spelade på KB strax efter Escondida kom ut. Hon spelade inte Mad Tom.. men det var ändå en bra konsert. Den här liveversionen är ett strå vassare än studioversionen.
Det finns en John Ashbery-dikt som alluderar på Mad Tom-balladen. I den svenska översättningen refereras istället Klot-Johan.

John Strachan - Royal Forrester.
Äldre än Steeleye Spans version med ett r.
Denna version finns i bakgrunden av Chaplinhommagesegmentet i Pasolinis Canterbury Tales. I Kockens historia.

Folque - Ravnene
Folque var det ledande norska folkrockbandet på 70talet. Gjorde även Alison Gross. Med ett l.
Twa Corbies med Steeleye. Ibland two corbies. Melodi, men inte text från An Alarch.

Spriguns (of Tolgur) - Twa Magicians.
Spriguns gjorde två bra folkalbum innan de blev Mandy Morton och Spriguns och sen på nåt sätt muterade till Kathrina & The Waves.
Bland deras bättre låtar finns Derby Ram och Lailey Worm.